mywaytoonedirection -

Nu kommer jag att skriva några dialoger på engelska, mest för att ni ska förstå att det är olika språk och sånt! x)

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

"Vem är det?" frågade jag igen.

"Junie Meloe. Jag har väntat på dig"

______________________________________________________________________

Jag stannade upp. Jag drog upp en tjock gren. Jag kände att den var riktigt tung. Kan grenar väga så mycket. Jag gick fram till granen. Den som pratade alltså. Jag tog tag i grenen med båda händerna och svingade runt den.

"Aj!" jag hörde ett prassel i löven. En duns. Prassel igen. Jag kollade försiktigt. Det låg en kille där på marken. Jag hade alltså lyckats få ner honom.. Grymt! Ja fixade det.. Jag visste ju att jag var stark. "Jag är ingen seriemördare direkt!" sa killen sedan. Jag såg hur hans näsa blödde.

"Oj då" fick jag chockat ut. Han skakade på huvudet.

"Minns du mig inte? Joel. Minns du mig?" sa han sedan. Joel? Joel.. JOEL!?

"Men gud är det du förlåt.." sa jag och började rodna. Han nickade.

"Mhm"

"Du skrämde skiten ur mig!" utbrast jag sedan.

"Och du fick mitt blod ur mig!" sa han sedan men jag hörde skrattet i hans röst.

"Skyll inte på mig, det var du som sa 'Jag har väntat på dig' det är sjukt läskigt" han skrattade lite. "Men gu förlåt, du blöder ganska rejält." Han skakade på huvudet.

"Det är lugnt" Jag skakade på huvudet. Jag slet loss en bit från min kofta och tryckte den mot hans näsa.

"Här" sa jag lite försiktigt och han tog tag i koftan, eller koft stycket.

"Tack" mumlade han och jag smålog. "Såå, du hänger med one direction killarna nu" jag himlade med ögonen.

"Ja, och det blev ju lyckat" mumlade jag och grävde i fickorna efter telefonen. Jag fick efter ett tag upp den och såg på discplayern att Harry hade ringt en gång. Jag släckte skärmen och återgick till samtalet. "Hur är det med dig då?"

"Bra. Lite trögt bara, du vet här ute på landet" svarade han och jag nickade.

"Jag tycker att det är skönt här, det är lugnt, ingenting händer liksom"

"Jo, du verkar ju ganska van med storstads livet eftersom du trodde att så fort en person kom så ska du slå honom på käften!"

"Men sluta!" sa jag och skrattade. "Hur är det med resten av familjen, din familj alltså"

"Bra, det är svårt i skolan för brorsan, med dyslexin och allt. Men vi gör så gott vi kan" Jag nickade. Dyslexin, just jag, hade glömt den. Jag hade hjälp Ted (Joels lillebror) mycket med engelskan när han gick i skolan, det gick faktiskt rätt bra.

"Jag måste nog gå tillbaka, det börjar bli sent" Joel nickade och jag ställde mig upp. "Hejdå" sa jag och gick.

Harrys

Jag ringde upp en gång till. En ton, två toner, tre..

"Hallå?" vem var det?

"Hello?" frågade jag och killen på andra sidan luren harklade sig.

"Oh, I didn't know you were talking English" svarade han snabbt.

"Who are you?" frågade jag.

"Joel, Junie is a friend of mine" svarade han.

"Why do you have er phone?"

"Cause she forgot it here, I'm going to give it to her as soon as possible" svarade han och jag nickade. Men han ser ju inte att jag nickar heller.

"Okay, can you ask her to call me? I'm Harry by the way" svarade jag.

"Sure" jag la på. Vem fan var han?!

"Vem är det?" frågade jag igen.

"Junie Meloe. Jag har väntat på dig"

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag stannade upp. Jag drog upp en tjock gren. Jag kände att den var riktigt tung. Kan grenar väga så mycket. Jag gick fram till granen. Den som pratade alltså. Jag tog tag i grenen med båda händerna och svingade runt den.

"Aj!" jag hörde ett prassel i löven. En duns. Prassel igen. Jag kollade försiktigt. Det låg en kille där på marken. Jag hade alltså lyckats få ner honom.. Grymt! Ja fixade det.. Jag visste ju att jag var stark. "Jag är ingen seriemördare direkt!" sa killen sedan. Jag såg hur hans näsa blödde.

"Oj då" fick jag chockat ut. Han skakade på huvudet.

"Minns du mig inte? Joel. Minns du mig?" sa han sedan. Joel? Joel.. JOEL!?

"Men gud är det du förlåt.." sa jag och började rodna. Han nickade.

"Mhm"

"Du skrämde skiten ur mig!" utbrast jag sedan.

"Och du fick mitt blod ur mig!" sa han sedan men jag hörde skrattet i hans röst.

"Skyll inte på mig, det var du som sa 'Jag har väntat på dig' det är sjukt läskigt" han skrattade lite. "Men gu förlåt, du blöder ganska rejält." Han skakade på huvudet.

"Det är lugnt" Jag skakade på huvudet. Jag slet loss en bit från min kofta och tryckte den mot hans näsa.

"Här" sa jag lite försiktigt och han tog tag i koftan, eller koft stycket.

"Tack" mumlade han och jag smålog. "Såå, du hänger med one direction killarna nu" jag himlade med ögonen.

"Ja, och det blev ju lyckat" mumlade jag och grävde i fickorna efter telefonen. Jag fick efter ett tag upp den och såg på discplayern att Harry hade ringt en gång. Jag släckte skärmen och återgick till samtalet. "Hur är det med dig då?"

"Bra. Lite trögt bara, du vet här ute på landet" svarade han och jag nickade.

"Jag tycker att det är skönt här, det är lugnt, ingenting händer liksom"

"Jo, du verkar ju ganska van med storstads livet eftersom du trodde att så fort en person kom så ska du slå honom på käften!"

"Men sluta!" sa jag och skrattade. "Hur är det med resten av familjen, din familj alltså"

"Bra, det är svårt i skolan för brorsan, med dyslexin och allt. Men vi gör så gott vi kan" Jag nickade. Dyslexin, just jag, hade glömt den. Jag hade hjälp Ted (Joels lillebror) mycket med engelskan när han gick i skolan, det gick faktiskt rätt bra.

"Jag måste nog gå tillbaka, det börjar bli sent" Joel nickade och jag ställde mig upp. "Hejdå" sa jag och gick.

Jag ringde upp en gång till. En ton, två toner, tre..

"Hallå?" vem var det?

"Hello?" frågade jag och killen på andra sidan luren harklade sig.

"Oh, I didn't know you were talking English" svarade han snabbt.

"Who are you?" frågade jag.

"Joel, Junie is a friend of mine" svarade han.

"Why do you have er phone?"

"Cause she forgot it here, I'm going to give it to her as soon as possible" svarade han och jag nickade. Men han ser ju inte att jag nickar heller.

"Okay, can you ask her to call me? I'm Harry by the way" svarade jag.

"Sure" jag la på. Vem fan var han?!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Så.. Vem tror ni Joel är? :)

~4 veckor senare~

Jag pustade ut, alla väskor var uppackade igen. Jag hade haft en svår vecka för ett tag sedan. Hur jag långsamt att strukit handen över Harrys kind och sedan sa 'Hejdå, jag vet att vi ses snart, och då kommer allt vara som det ska vara, som det borde vara', innan jag gick på flygplanet. Mer klarade jag inte av att säga, för känslorna blandades. Jag minns hur jag svagt nickade och gick. Hur hans blick gled över mig en sista gång.

Tillbaka till verkligheten. Jag hade pratat med mamma och pappa om det där med hjärtsjukdomen, och konstigt nog förlät jag dom på en gång. Jag hade blivit arg, eller som morfar sa, rena raseri utbrottet. Jag tyckte inte att jag varit så arg. Jag drog på mig mina converse och sprang ut. Det var så länge sedan jag var i Sverige. Jag gick långsamt längs stigen, in i skogen, det var fortfarande ljust ute så det var ingen fara. Jag gick längre in och slog mig ner på en sten. Inte vilken sten som helst. En sten som jag gömde en så kallad "dagbok". Det var tur att snön inte hunnit komma än. Ja letade under stenen efter plastpåsen och kände det plastiga mellan pekfingret och tummen. Jag drog upp den. Jag öppnade en sida som jag senast skrev i. Jag pratade om att jag hade fått bra julklappar i år. Jag vet inte varför, men just nu hade jag en hel del att skriva.

"Hejsan boken, det var länge sedan vi sågs nu. Men det känns bra att se dig igen. Jag kan prata ut med dig vet du. Ja, jag har träffat på Harry, nu när han är känd. Och allt blev bara så komplicerat efter det, jag har alltid tyckt om honom, väldigt mycket menar jag. Men sedan börjate jag tycka detsamma om Louis, och helt plötsligt kommer Harry upp med att an känner samma sak. Inget blev som set skulle bli" där avbröts jag av fotsteg. Jag stängde fort boken och tryckte in den under stenen.

"Hallå?" frågade jag skamset. Jag kollade mig omkring. Nu såg jag en skugga. "Är det någon där?"

"Jag visste inte att du fortfarande kommer ihåg det svenska språket" sa en mansröst. Jag snodde runt. Skuggan kom närmare. Och jag kände hur en skvätt av rädsla kom fram.

"Vem är det?"

"Du vet vem jag är!" sa rösten igen. Och jag såg att skuggan stannade. Mitt hjärta bultade hur fort som helst nu.

"Vem är det?" frågade jag igen.

"Junie Meloe. Jag har väntat på dig"

~4 veckor senare~

Jag pustade ut, alla väskor var uppackade igen. Jag hade haft en svår vecka för ett tag sedan. Hur jag långsamt att strukit handen över Harrys kind och sedan sa 'Hejdå, jag vet att vi ses snart, och då kommer allt vara som det ska vara, som det borde vara', innan jag gick på flygplanet. Mer klarade jag inte av att säga, för känslorna blandades. Jag minns hur jag svagt nickade och gick. Hur hans blick gled över mig en sista gång.

Tillbaka till verkligheten. Jag hade pratat med mamma och pappa om det där med hjärtsjukdomen, och konstigt nog förlät jag dom på en gång. Jag hade blivit arg, eller som morfar sa, rena raseri utbrottet. Jag tyckte inte att jag varit så arg. Jag drog på mig mina converse och sprang ut. Det var så länge sedan jag var i Sverige. Jag gick långsamt längs stigen, in i skogen, det var fortfarande ljust ute så det var ingen fara. Jag gick längre in och slog mig ner på en sten. Inte vilken sten som helst. En sten som jag gömde en så kallad "dagbok". Det var tur att snön inte hunnit komma än. Ja letade under stenen efter plastpåsen och kände det plastiga mellan pekfingret och tummen. Jag drog upp den. Jag öppnade en sida som jag senast skrev i. Jag pratade om att jag hade fått bra julklappar i år. Jag vet inte varför, men just nu hade jag en hel del att skriva.

"Hejsan boken, det var länge sedan vi sågs nu. Men det känns bra att se dig igen. Jag kan prata ut med dig vet du. Ja, jag har träffat på Harry, nu när han är känd. Och allt blev bara så komplicerat efter det, jag har alltid tyckt om honom, väldigt mycket menar jag. Men sedan börjate jag tycka detsamma om Louis, och helt plötsligt kommer Harry upp med att an känner samma sak. Inget blev som set skulle bli" där avbröts jag av fotsteg. Jag stängde fort boken och tryckte in den under stenen.

"Hallå?" frågade jag skamset. Jag kollade mig omkring. Nu såg jag en skugga. "Är det någon där?"

"Jag visste inte att du fortfarande kommer ihåg det svenska språket" sa en mansröst. Jag snodde runt. Skuggan kom närmare. Och jag kände hur en skvätt av rädsla kom fram.

"Vem är det?"

"Du vet vem jag är!" sa rösten igen. Och jag såg att skuggan stannade. Mitt hjärta bultade hur fort som helst nu.

"Vem är det?" frågade jag igen.

"Junie Meloe. Jag har väntat på dig"

Jag ska kolla på Hungerspelen på bio, därför kanske kapitlet kommer upp imorgon.. Eller kanske ikväll, vi får se!

Happy Hunger games!

Eller imorgon! Hemskt ledsen!

"Du hörde saker när du var i koma"

________________________________________________

Junies

Jag suckade. "När blir du utskriven?" frågade Zayn. Jag ryckte på axlarna.

"Nästa vecka tror jag.. Men jag åker direkt till Sverige för att fira jul och nyår och sånt" mumlade jag till svar. Alla nickade.

"Så hur ska du göra med hela den här Harry grejen..?" frågade Liam och jag ryckte på axlarna.

"Jag vet inte. Jag blev glad över att han besvarade mina känslor men, men allt kommer av sig och jag är inte riktigt säker längre. Jag menar, jag älskar honom verkligen, men det blev för mycket nu, speciellt när jag fick veta att han och min familj ljugit om min systers död. Dom har ju alltid sagt att det var på grund av alkoholen." Jag suckade.

Jag kollade på dörren och såg att Harry stod där, med en blick jag inte kunde tolka. Jag försökte le mot honom, men hade svårt att göra det.

"Kan vi prata?" frågade han och alla nickade. Utom jag.. Jag var den drabbade. Okej kanske inte drabbade. Killarna gick ut men Harry stannade kvar. Han stängde sjukhusdörren efter sig och satte sig vid sängkanten. Han tog ett djupt andetag.

"Hur mår du?" jag ryckte på axlarna.

"Bra antar jag" jag kollade ner på mina händer och han tog tag i den ena.

"Jag är ledsen för att jag inte sa något om hjärtsjukdomen.. Ja försökte göra det den där kvällen då vi tittade på film." Jag nickade.

"Jag vet, jag är mest besviken på mina föräldrar som aldrig försökte heller" sa jag och han började le.

"Tack" sa han. Jag rynkade pannan.

"Tack?"

"Tack, det var lättande. För mig" sa han och slog armarna om mig. Det var en lång varm kram. Jag visste att jag gillade det, mycket. Men jag visste inte riktigt om jag ville vänja mig vid det. Han släppte mig efter ett tag och strök över min kind. "Jag har aldrig insett hur mycket jag älskar dig.." Jag svalde hårt. Och försökte le. Han lutade sig över för att kyssa mig och jag drog mig undan. Ni skulle bara veta hur hemsk jag kände mig.

"Harry. Jag älskar dig med. Men jag vet inte om jag gör det på det sättet längre.. Efter allting, är allt bara så jobbigt. Men operationen, du och Louis som småbråkar. Allt" mumlade jag och kollade på honom. Han såg sårad ut. "Snälla Harry, du måste förstå" mumlade jag igen.

"Jag förstår" sa han med en röst som ar ansträngd. Jag kände hur mycket skuldkänslor som helst.

"Harry kolla på mig. Jag älskar dig, jag menar det." Han nickade.

"Jag måste gå" sa han så tyst att jag nästan inte hörde. Jag nickade.

"Hejdå Harry"

"Du hörde saker när du var i koma"

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag suckade. "När blir du utskriven?" frågade Zayn. Jag ryckte på axlarna.

"Nästa vecka tror jag.. Men jag åker direkt till Sverige för att fira jul och nyår och sånt" mumlade jag till svar. Alla nickade.

"Så hur ska du göra med hela den här Harry grejen..?" frågade Liam och jag ryckte på axlarna.

"Jag vet inte. Jag blev glad över att han besvarade mina känslor men, men allt kommer av sig och jag är inte riktigt säker längre. Jag menar, jag älskar honom verkligen, men det blev för mycket nu, speciellt när jag fick veta att han och min familj ljugit om min systers död. Dom har ju alltid sagt att det var på grund av alkoholen." Jag suckade.

Jag kollade på dörren och såg att Harry stod där, med en blick jag inte kunde tolka. Jag försökte le mot honom, men hade svårt att göra det.

"Kan vi prata?" frågade han och alla nickade. Utom jag.. Jag var den drabbade. Okej kanske inte drabbade. Killarna gick ut men Harry stannade kvar. Han stängde sjukhusdörren efter sig och satte sig vid sängkanten. Han tog ett djupt andetag.

"Hur mår du?" jag ryckte på axlarna.

"Bra antar jag" jag kollade ner på mina händer och han tog tag i den ena.

"Jag är ledsen för att jag inte sa något om hjärtsjukdomen.. Ja försökte göra det den där kvällen då vi tittade på film." Jag nickade.

"Jag vet, jag är mest besviken på mina föräldrar som aldrig försökte heller" sa jag och han började le.

"Tack" sa han. Jag rynkade pannan.

"Tack?"

"Tack, det var lättande. För mig" sa han och slog armarna om mig. Det var en lång varm kram. Jag visste att jag gillade det, mycket. Men jag visste inte riktigt om jag ville vänja mig vid det. Han släppte mig efter ett tag och strök över min kind. "Jag har aldrig insett hur mycket jag älskar dig.." Jag svalde hårt. Och försökte le. Han lutade sig över för att kyssa mig och jag drog mig undan. Ni skulle bara veta hur hemsk jag kände mig.

"Harry. Jag älskar dig med. Men jag vet inte om jag gör det på det sättet längre.. Efter allting, är allt bara så jobbigt. Men operationen, du och Louis som småbråkar. Allt" mumlade jag och kollade på honom. Han såg sårad ut. "Snälla Harry, du måste förstå" mumlade jag igen.

"Jag förstår" sa han med en röst som ar ansträngd. Jag kände hur mycket skuldkänslor som helst.

"Harry kolla på mig. Jag älskar dig, jag menar det." Han nickade.

"Jag måste gå" sa han så tyst att jag nästan inte hörde. Jag nickade.

"Hejdå Harry"

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~¨

Jag vet dålig uppdatering och jag är ledsen för det, jätteledsen! Jag ska försöka skriva imorgon PROMISE!

Någongång! Men alltså jag har läxor, och jag renoverar min privata blogg, och ja, jag har helt enkelt mycket att göra, snart kommer nästa kapitel!

"Om du hör det här, vill jag att du ska veta att.. Att.. Jag är ledsen för allt. Allt dumt jag gjort mot dig. Att jag varit väldigt negativ mot dig, speciellt med pojkvänner. Att jag nästan inte släppte in dig i livet på 3 år. Att jag behandlat dig som ett andra hands val efter Lourdes. Att jag var med Madison medans jag var borta. ALLT. Och att det enda jag vill just nu är att du mår bra"

____________________________________________________________________________

Junies

Jag kände att jag låg stilla. Jag kunde inte röra mig. Inte alls. Men jag hörde en upprörd röst. Upprörd men mjuk. "Om du hör det här, vill jag att du ska veta att.. Att.. Jag är ledsen för allt. Allt dumt jag gjort mot dig. Att jag varit väldigt negativ mot dig, speciellt med pojkvänner. Att jag nästan inte släppte in dig i livet på 3 år. Att jag behandlat dig som ett andra hands val efter Lourdes. Att jag var med Madison medans jag var borta. ALLT. Och att det enda jag vill just nu är att du mår bra" Jag vet inte om han visste att jag hörde honom, men det gjorde jag. Jag ville säga att det är okej, att han inte behöver anstränga sig för min skull. Om det nu var sant, att han älskade mig. Det fick mig att flippa ut inom mig. På något sätt gick det inte ihop. Jag har alltid jagat efter honom, han har alltid varit den där snälla Harry. Sen när jag slutade jaga efter honom är det första vi gör att bli osams. Det kändes inte rätt. Inte från min sida. Jag hörde sedan en till röst. "Hur mår hon?" jag kände igen den. Det var mammas.

"Hon kommer bli bra" försäkrade Harry. Utan att släppa min hans.

"Harry, du håller i Junies hand" mumlade mamma och han släppte den genast. Jag kände hur mamma kom fram till mig. "Gumman, det kommer bli bra. Precis som din pappa så klarade han också av det här, men inte Lourdes.. Och jag vill bara säga att jag är så tacksam över att du överlever. Jag älskar dig" sa mamma och jag ville nästan börja gråta. Var de det här som Lourdes dog av egentligen? Var de det här som Harry försökte berätta för mig? Jag fick mina svar till varför jag hela tiden hade ont i hjärtat. Inte mentalt.

"Nu är besökstiden över" sa en manlig röst. Jag antar att det var min doktor. Dags att bli ensam igen.

Liams

"Okej Junie, vi är inte här för att sörja, vi är här för att fira att du lever" sa Niall och han hade lycka i rösten "Jag vet inte om du hör oss, men vi tycker att vi borde vara jätteglada över att du lever.. Jag menar nu har vi ingen tid att sörja, när du kommer leva" Jag skrattade.

"Niall, det låter nästan som om du är glad över att hon fick sjukdomen" sa jag. Niall suckade.

"Liam, jag är glad att hon överlevde!" svarade Niall. Både jag och Zayn mumlade något om att vi också gjorde det.

"Junie kan du inte vakna?" frågade Zayn och kollade på Junie. "Nehe, vi får väl vänta" Helt plötsligt började Junie.. Skratta?

"Jag har varit vaken ett tag.." sa hon sedan. "Alltså jag har bara blundat lite" sa hon sedan och flinade. Jag suckade. Hon log ännu större.

"Så hör du någonting när du är i koma?" frågade jag som inte kunde hålla mig.

"Jag tror det.. Harry sa typ att han älskade mig.. Eller jag kanske bara inbillar mig" sa hon sedan. Jag, Niall och Zayn utbytte blickar och sa sedan samtidigt.

"Du hörde saker när du var i koma"

"Om du hör det här, vill jag att du ska veta att.. Att.. Jag är ledsen för allt. Allt dumt jag gjort mot dig. Att jag varit väldigt negativ mot dig, speciellt med pojkvänner. Att jag nästan inte släppte in dig i livet på 3 år. Att jag behandlat dig som ett andra hands val efter Lourdes. Att jag var med Madison medans jag var borta. ALLT. Och att det enda jag vill just nu är att du mår bra"

____________________________________________________________________________

Jag kände att jag låg stilla. Jag kunde inte röra mig. Inte alls. Men jag hörde en upprörd röst. Upprörd men mjuk. "Om du hör det här, vill jag att du ska veta att.. Att.. Jag är ledsen för allt. Allt dumt jag gjort mot dig. Att jag varit väldigt negativ mot dig, speciellt med pojkvänner. Att jag nästan inte släppte in dig i livet på 3 år. Att jag behandlat dig som ett andra hands val efter Lourdes. Att jag var med Madison medans jag var borta. ALLT. Och att det enda jag vill just nu är att du mår bra" Jag vet inte om han visste att jag hörde honom, men det gjorde jag. Jag ville säga att det är okej, att han inte behöver anstränga sig för min skull. Om det nu var sant, att han älskade mig. Det fick mig att flippa ut inom mig. På något sätt gick det inte ihop. Jag har alltid jagat efter honom, han har alltid varit den där snälla Harry. Sen när jag slutade jaga efter honom är det första vi gör att bli osams. Det kändes inte rätt. Inte från min sida. Jag hörde sedan en till röst. "Hur mår hon?" jag kände igen den. Det var mammas.

"Hon kommer bli bra" försäkrade Harry. Utan att släppa min hans.

"Harry, du håller i Junies hand" mumlade mamma och han släppte den genast. Jag kände hur mamma kom fram till mig. "Gumman, det kommer bli bra. Precis som din pappa så klarade han också av det här, men inte Lourdes.. Och jag vill bara säga att jag är så tacksam över att du överlever. Jag älskar dig" sa mamma och jag ville nästan börja gråta. Var de det här som Lourdes dog av egentligen? Var de det här som Harry försökte berätta för mig? Jag fick mina svar till varför jag hela tiden hade ont i hjärtat. Inte mentalt.

"Nu är besökstiden över" sa en manlig röst. Jag antar att det var min doktor. Dags att bli ensam igen.

"Okej Junie, vi är inte här för att sörja, vi är här för att fira att du lever" sa Niall och han hade lycka i rösten "Jag vet inte om du hör oss, men vi tycker att vi borde vara jätteglada över att du lever.. Jag menar nu har vi ingen tid att sörja, när du kommer leva" Jag skrattade.

"Niall, det låter nästan som om du är glad över att hon fick sjukdomen" sa jag. Niall suckade.

"Liam, jag är glad att hon överlevde!" svarade Niall. Både jag och Zayn mumlade något om att vi också gjorde det.

"Junie kan du inte vakna?" frågade Zayn och kollade på Junie. "Nehe, vi får väl vänta" Helt plötsligt började Junie.. Skratta?

"Jag har varit vaken ett tag.." sa hon sedan. "Alltså jag har bara blundat lite" sa hon sedan och flinade. Jag suckade. Hon log ännu större.

"Så hör du någonting när du är i koma?" frågade jag som inte kunde hålla mig.

"Jag tror det.. Harry sa typ att han älskade mig.. Eller jag kanske bara inbillar mig" sa hon sedan. Jag, Niall och Zayn utbytte blickar och sa sedan samtidigt.

"Du hörde saker när du var i koma"

Märkte att jag inte kan skicka kapitlet till telefonen utan internet Fml..

Okej jag har inget internet så kapitlet kan inte ladda upp!!! :@@@@ jag kanske laddats upp kapitlet via mobilen om jag hinner inatt! Åh hatar min dator just nu!!!

Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag sneglade på Harry. Knep ihop läpparna. Jag ville säga att det alltid hade varit Harry, hur det än gick så var det alltid Harry. Men jag kunde inte. Orden fastnade i halsen. Istället ryckte jag på axlarna. Jag svalde hårt.

"Kom nu, vi går och ser hur det går med dom andra." sa jag och drog honom med mig. Det var som en sten sjönk igenom hjärtat. Det var en smärta som var obeskrivlig. Kunde man få såhär ont av kärlek? Jag började snart inse att det här var verklighet. Det var riktigt smärta. Inga sånna känslor, jag hade ont. Jag började lätt hosta och hostan blev häftigare. Jag släppte taget om Harrys hand och höll händerna över hjärtat. Jag började ta djupa andetag.

"Junie? Vad händer?" frågade Harry förskräckt. Hela månaden hade jag haft lite hosta och ont. Men jag trodde att det inte var någonting. Tillslut föll jag ner till marken och blundade hårt. "Hallå?! Liam! Niall, Zayn, Louis! Kom igen vi måste köra henne till ett sjukhus!" ropade Harry stressat, samtidigt som jag hörde snabba fotsteg. Sedan blev allting svart.

Harrys.

"Vad är det som händer?" frågade Zayn när Liam lyfte in Junie i bilen. Jag skakade på huvudet.

"Det har någonting med en hjärtskada tror jag.." fick jag fram. Louis kollade på mig. Han gick mot mig med snabba steg. Tänkte han slå mig? Men det gjorde han inte.

"Är det samma sjukdom som hennes syster?" frågade Louis allvarligt. Jag nickade långsamt. Samtidigt som jag kände hur tårarna trängde ut genom ögonen. "Det kommer ordna sig". Jag blundade hårt och önskade samma sak.

Jag hade varit uppe hela natten för att se om Junie skulle klara sig. Just nu var hon inne på operation, om hon klarade den skulle hon nog överleva, om hon inte. Slutar hon som Lourdes. Jag stampade otåligt i golvet. Kom igen nu operation, var färdig. Den skulle vara klar för fem minuter sedan. Jag blundade hårt. Kom igen nu.

"Flickan klarar sig , hon ligger i koma just nu, men du kan komma in och besöka henne" sa en manlig röst. Jag vände mig hastigt och fick inte fram ord. Jag bara nickade och nästan sprang in i hennes rum. När jag kom in i rummet saktade jag ner och gick långsamt till henne. Jag såg att bröstkorgen rördes. Jag pustade ut. Jag gick fram till sjukhussängen och ställde mig på huk framför den. Jag tog tag i hennes hand.

"Om du hör det här, vill jag att du ska veta att.. Att.. Jag är ledsen för allt. Allt dumt jag gjort mot dig. Att jag varit väldigt negativ mot dig, speciellt med pojkvänner. Att jag nästan inte släppte in dig i livet på 3 år. Att jag behandlat dig som ett andra hands val efter Lourdes. Att jag var med Madison medans jag var borta. ALLT. Och att det enda jag vill just nu är att du mår bra"

"Älskar du honom?" frågade han sedan.

"Vem?" frågade jag.

"Louis. Älskar du honom?" frågade han.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag sneglade på Harry. Knep ihop läpparna. Jag ville säga att det alltid hade varit Harry, hur det än gick så var det alltid Harry. Men jag kunde inte. Orden fastnade i halsen. Istället ryckte jag på axlarna. Jag svalde hårt.

"Kom nu, vi går och ser hur det går med dom andra." sa jag och drog honom med mig. Det var som en sten sjönk igenom hjärtat. Det var en smärta som var obeskrivlig. Kunde man få såhär ont av kärlek? Jag började snart inse att det här var verklighet. Det var riktigt smärta. Inga sånna känslor, jag hade ont. Jag började lätt hosta och hostan blev häftigare. Jag släppte taget om Harrys hand och höll händerna över hjärtat. Jag började ta djupa andetag.

"Junie? Vad händer?" frågade Harry förskräckt. Hela månaden hade jag haft lite hosta och ont. Men jag trodde att det inte var någonting. Tillslut föll jag ner till marken och blundade hårt. "Hallå?! Liam! Niall, Zayn, Louis! Kom igen vi måste köra henne till ett sjukhus!" ropade Harry stressat, samtidigt som jag hörde snabba fotsteg. Sedan blev allting svart.

"Vad är det som händer?" frågade Zayn när Liam lyfte in Junie i bilen. Jag skakade på huvudet.

"Det har någonting med en hjärtskada tror jag.." fick jag fram. Louis kollade på mig. Han gick mot mig med snabba steg. Tänkte han slå mig? Men det gjorde han inte.

"Är det samma sjukdom som hennes syster?" frågade Louis allvarligt. Jag nickade långsamt. Samtidigt som jag kände hur tårarna trängde ut genom ögonen. "Det kommer ordna sig". Jag blundade hårt och önskade samma sak.

Jag hade varit uppe hela natten för att se om Junie skulle klara sig. Just nu var hon inne på operation, om hon klarade den skulle hon nog överleva, om hon inte. Slutar hon som Lourdes. Jag stampade otåligt i golvet. Kom igen nu operation, var färdig. Den skulle vara klar för fem minuter sedan. Jag blundade hårt. Kom igen nu.

"Flickan klarar sig , hon ligger i koma just nu, men du kan komma in och besöka henne" sa en manlig röst. Jag vände mig hastigt och fick inte fram ord. Jag bara nickade och nästan sprang in i hennes rum. När jag kom in i rummet saktade jag ner och gick långsamt till henne. Jag såg att bröstkorgen rördes. Jag pustade ut. Jag gick fram till sjukhussängen och ställde mig på huk framför den. Jag tog tag i hennes hand.

"Om du hör det här, vill jag att du ska veta att.. Att.. Jag är ledsen för allt. Allt dumt jag gjort mot dig. Att jag varit väldigt negativ mot dig, speciellt med pojkvänner. Att jag nästan inte släppte in dig i livet på 3 år. Att jag behandlat dig som ett andra hands val efter Lourdes. Att jag var med Madison medans jag var borta. ALLT. Och att det enda jag vill just nu är att du mår bra"

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Blev kort men jag skrev iallafall!

Jag har sportlov nu så jag kommer inte kunna skriva förns på Lördag eller Söndag! Jag åker till fjällen och har inget internet :c

"Du, vart är Harry?" Liam pekade åt utgången. Och muttrade, påväg mot parkeringen.

"Du vill nog inte gå till honom nu" sa han sedan.

"Jorå." sa jag och sprang mot utgången. "Tack!"

_______________________________________________________________________

Jag hörde en suck från Liam och funderade på det i en halv sekund. Jag stannade upp. Jag trodde att jag skulle bli glad över att se Harry. Men inte nu. Inte med henne. Vem var hon förresten? Varför håller Harry om henne? Jag vet inte varför jag blev så upprörd. Var det svartsjuka, ilska? Det enda jag gjorde var att stanna upp. Kollade på honom. Väntade tills hans blick gled över mig, sedan såg han att det var jag. Han stannade upp precis som jag. När han såg mig i ögonen kunde jag inte göra någonting annat än att gråta. När jag kände att tårarna började rinne sprang jag därifrån. Jag hörde fotsteg bakom mig och insåg att jag var tvungen att springa lite längre bort. Jag stannade till bakom konsert huset och lutade mig mot den hårda tegelväggen. Jag satte mig ner och gömde ansiktet i handflatorna. Vilken jävla tur man har.

Jag började höra fotsteg igen. Men just nu brydde jag mig inte. Om Harry kom, och såg mig gråta för han skylla sig själv, det var inte jag som drog med mig en kille hit. Men tänk om han inte menar att han älskade mig på det sättet. Han kanske menade det som att han älskade mig som en vän, eller syster. Det känns som om jag har förlorat allt. Precis allt.

"Hörru? Junie?" jag hörde Louis lugna röst och jag kollade upp. Jag torkade tårarna fort och mötte hans blick.

"Vem är hon?" frågade jag och hade dåligt samvete för att fråga min ex. pojkvän om tjejen jag blev svartsjuk på.

"Hon heter Madison.. Hon och Harry har träffats mycket på sistone" svarade han. Jag svalde hårt för att inte börja gråta igen. Louis satte sig bredvid mig han la försiktigt armen om mig och drog in mig i hans famn. "Jag lovar att han inte är lika kär i henne som han är i dig"

"Vad menar du med det?" frågade jag och svalde ännu en gång.

"Harry berättade att ända sedan vi blev tillsammans började han känna svartsjuka, han ville inte att du skulle vara med någon kille alls. Han ville övertala dig att inte vara med mig, och sedan gå över till honom, för att alla visste att du hade känslor för honom. Eller att du har känslor för honom" Jag lutade mig emot honom och andades långsamt.

"Louis vad fan!" jag hörde fotsteg som gick fortare och fortare. Jag han inte reagera innan jag såg att en hand gav Louis en stor fet smäll i ansiktet. Louis ställde sig upp och frågade vad han höll på med. Jag kollade förskräckt upp på killen som nyss slagit Louis. Självklart var det Harry. Harry var fortfarande arg och slog till Louis ännu en gång, och helt plötsligt slog Louis tillbaka.

"Men gud sluta!" utbrast jag och kollade mig skamset omkring. "Det lönar sig inte att-"

"Vadå? Kom du hit för att träffa Louis? Jag trodde ni hade gjort slut för gott!" avbröt Harry och kollade nu ilsket på mig.

"Harry, du behöver inte slåss!" nu kände jag mig stressad. Hans ansiktsuttryck gick inte att förklara. Han brukade aldrig vara arg, och om han var arg har han aldrig varit såhär arg. Precis när Harry skulle komma med ännu ett slag drog en arm bort honom. Det var Zayn. Han spände ögonen i Harry.

"Vad håller du på med?" frågade han och Harry vägrade att möta hans blick. Jag ställde mig försiktigt upp.

"Louis? Mår du bra?" frågade jag och han nickade. Han hade antagligen bara fått en bula. Men Harry hade börjat blöda näsblod. Louis hade precis prickat näsan. "Zayn, jag kan ta hans om Harrys näsblod om jag får prata med honom.." mumlade jag. "Eller kommer du slå mig?" frågade jag Harry, han skakade på huvudet. "Bra" sa jag och drog med Harry bort mot omklädningsrummen. Jag öppnade dörren in och han visade vart vi skulle gå.

Jag torkade av det sista av blodet och slängde pappret i soptunnan.

"Så, vem är hon?" frågade jag osäkert och Harry kollade upp. "Jag vet att hon heter Madison. Och jag vet att det inte är hon som är med i What Makes You Beautiful"

"Bara en vän"

"Bara en vän?"

"Bara en vän"

"Du, jag kom hit för att träffa dig. Efter allting så kom jag hit. Det kanske var bra att jag inte berättade det för dig, för nu vet jag sanningen iallafall." sa jag och satte mig på en stol.

"Vad är sanningen?"

"Sanningen är att du egentligen inte brydde dig om jag besvarade dina känslor" sa jag. Harry tittade ner i golvet. Han svarade inte.

"Älskar du honom?" frågade han sedan.

"Vem?" frågade jag.

"Louis. Älskar du honom?" frågade han.

"Du, vart är Harry?" Liam pekade åt utgången. Och muttrade, påväg mot parkeringen.

"Du vill nog inte gå till honom nu" sa han sedan.

"Jorå." sa jag och sprang mot utgången. "Tack!"

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~