"Du, vart är Harry?" Liam pekade åt utgången. Och muttrade, påväg mot parkeringen.

"Du vill nog inte gå till honom nu" sa han sedan.

"Jorå." sa jag och sprang mot utgången. "Tack!"

_______________________________________________________________________

Jag hörde en suck från Liam och funderade på det i en halv sekund. Jag stannade upp. Jag trodde att jag skulle bli glad över att se Harry. Men inte nu. Inte med henne. Vem var hon förresten? Varför håller Harry om henne? Jag vet inte varför jag blev så upprörd. Var det svartsjuka, ilska? Det enda jag gjorde var att stanna upp. Kollade på honom. Väntade tills hans blick gled över mig, sedan såg han att det var jag. Han stannade upp precis som jag. När han såg mig i ögonen kunde jag inte göra någonting annat än att gråta. När jag kände att tårarna började rinne sprang jag därifrån. Jag hörde fotsteg bakom mig och insåg att jag var tvungen att springa lite längre bort. Jag stannade till bakom konsert huset och lutade mig mot den hårda tegelväggen. Jag satte mig ner och gömde ansiktet i handflatorna. Vilken jävla tur man har.

Jag började höra fotsteg igen. Men just nu brydde jag mig inte. Om Harry kom, och såg mig gråta för han skylla sig själv, det var inte jag som drog med mig en kille hit. Men tänk om han inte menar att han älskade mig på det sättet. Han kanske menade det som att han älskade mig som en vän, eller syster. Det känns som om jag har förlorat allt. Precis allt.

"Hörru? Junie?" jag hörde Louis lugna röst och jag kollade upp. Jag torkade tårarna fort och mötte hans blick.

"Vem är hon?" frågade jag och hade dåligt samvete för att fråga min ex. pojkvän om tjejen jag blev svartsjuk på.

"Hon heter Madison.. Hon och Harry har träffats mycket på sistone" svarade han. Jag svalde hårt för att inte börja gråta igen. Louis satte sig bredvid mig han la försiktigt armen om mig och drog in mig i hans famn. "Jag lovar att han inte är lika kär i henne som han är i dig"

"Vad menar du med det?" frågade jag och svalde ännu en gång.

"Harry berättade att ända sedan vi blev tillsammans började han känna svartsjuka, han ville inte att du skulle vara med någon kille alls. Han ville övertala dig att inte vara med mig, och sedan gå över till honom, för att alla visste att du hade känslor för honom. Eller att du har känslor för honom" Jag lutade mig emot honom och andades långsamt.

"Louis vad fan!" jag hörde fotsteg som gick fortare och fortare. Jag han inte reagera innan jag såg att en hand gav Louis en stor fet smäll i ansiktet. Louis ställde sig upp och frågade vad han höll på med. Jag kollade förskräckt upp på killen som nyss slagit Louis. Självklart var det Harry. Harry var fortfarande arg och slog till Louis ännu en gång, och helt plötsligt slog Louis tillbaka.

"Men gud sluta!" utbrast jag och kollade mig skamset omkring. "Det lönar sig inte att-"

"Vadå? Kom du hit för att träffa Louis? Jag trodde ni hade gjort slut för gott!" avbröt Harry och kollade nu ilsket på mig.

"Harry, du behöver inte slåss!" nu kände jag mig stressad. Hans ansiktsuttryck gick inte att förklara. Han brukade aldrig vara arg, och om han var arg har han aldrig varit såhär arg. Precis när Harry skulle komma med ännu ett slag drog en arm bort honom. Det var Zayn. Han spände ögonen i Harry.

"Vad håller du på med?" frågade han och Harry vägrade att möta hans blick. Jag ställde mig försiktigt upp.

"Louis? Mår du bra?" frågade jag och han nickade. Han hade antagligen bara fått en bula. Men Harry hade börjat blöda näsblod. Louis hade precis prickat näsan. "Zayn, jag kan ta hans om Harrys näsblod om jag får prata med honom.." mumlade jag. "Eller kommer du slå mig?" frågade jag Harry, han skakade på huvudet. "Bra" sa jag och drog med Harry bort mot omklädningsrummen. Jag öppnade dörren in och han visade vart vi skulle gå.

Jag torkade av det sista av blodet och slängde pappret i soptunnan.

"Så, vem är hon?" frågade jag osäkert och Harry kollade upp. "Jag vet att hon heter Madison. Och jag vet att det inte är hon som är med i What Makes You Beautiful"

"Bara en vän"

"Bara en vän?"

"Bara en vän"

"Du, jag kom hit för att träffa dig. Efter allting så kom jag hit. Det kanske var bra att jag inte berättade det för dig, för nu vet jag sanningen iallafall." sa jag och satte mig på en stol.

"Vad är sanningen?"

"Sanningen är att du egentligen inte brydde dig om jag besvarade dina känslor" sa jag. Harry tittade ner i golvet. Han svarade inte.

"Älskar du honom?" frågade han sedan.

"Vem?" frågade jag.

"Louis. Älskar du honom?" frågade han.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag hörde en suck från Liam och funderade på det i en halv sekund. Jag stannade upp. Jag trodde att jag skulle bli glad över att se Harry. Men inte nu. Inte med henne. Vem var hon förresten? Varför håller Harry om henne? Jag vet inte varför jag blev så upprörd. Var det svartsjuka, ilska? Det enda jag gjorde var att stanna upp. Kollade på honom. Väntade tills hans blick gled över mig, sedan såg han att det var jag. Han stannade upp precis som jag. När han såg mig i ögonen kunde jag inte göra någonting annat än att gråta. När jag kände att tårarna började rinne sprang jag därifrån. Jag hörde fotsteg bakom mig och insåg att jag var tvungen att springa lite längre bort. Jag stannade till bakom konsert huset och lutade mig mot den hårda tegelväggen. Jag satte mig ner och gömde ansiktet i handflatorna. Vilken jävla tur man har.

Jag började höra fotsteg igen. Men just nu brydde jag mig inte. Om Harry kom, och såg mig gråta för han skylla sig själv, det var inte jag som drog med mig en kille hit. Men tänk om han inte menar att han älskade mig på det sättet. Han kanske menade det som att han älskade mig som en vän, eller syster. Det känns som om jag har förlorat allt. Precis allt.

"Hörru? Junie?" jag hörde Louis lugna röst och jag kollade upp. Jag torkade tårarna fort och mötte hans blick.

"Vem är hon?" frågade jag och hade dåligt samvete för att fråga min ex. pojkvän om tjejen jag blev svartsjuk på.

"Hon heter Madison.. Hon och Harry har träffats mycket på sistone" svarade han. Jag svalde hårt för att inte börja gråta igen. Louis satte sig bredvid mig han la försiktigt armen om mig och drog in mig i hans famn. "Jag lovar att han inte är lika kär i henne som han är i dig"

"Vad menar du med det?" frågade jag och svalde ännu en gång.

"Harry berättade att ända sedan vi blev tillsammans började han känna svartsjuka, han ville inte att du skulle vara med någon kille alls. Han ville övertala dig att inte vara med mig, och sedan gå över till honom, för att alla visste att du hade känslor för honom. Eller att du har känslor för honom" Jag lutade mig emot honom och andades långsamt.

"Louis vad fan!" jag hörde fotsteg som gick fortare och fortare. Jag han inte reagera innan jag såg att en hand gav Louis en stor fet smäll i ansiktet. Louis ställde sig upp och frågade vad han höll på med. Jag kollade förskräckt upp på killen som nyss slagit Louis. Självklart var det Harry. Harry var fortfarande arg och slog till Louis ännu en gång, och helt plötsligt slog Louis tillbaka.

"Men gud sluta!" utbrast jag och kollade mig skamset omkring. "Det lönar sig inte att-"

"Vadå? Kom du hit för att träffa Louis? Jag trodde ni hade gjort slut för gott!" avbröt Harry och kollade nu ilsket på mig.

"Harry, du behöver inte slåss!" nu kände jag mig stressad. Hans ansiktsuttryck gick inte att förklara. Han brukade aldrig vara arg, och om han var arg har han aldrig varit såhär arg. Precis när Harry skulle komma med ännu ett slag drog en arm bort honom. Det var Zayn. Han spände ögonen i Harry.

"Vad håller du på med?" frågade han och Harry vägrade att möta hans blick. Jag ställde mig försiktigt upp.

"Louis? Mår du bra?" frågade jag och han nickade. Han hade antagligen bara fått en bula. Men Harry hade börjat blöda näsblod. Louis hade precis prickat näsan. "Zayn, jag kan ta hans om Harrys näsblod om jag får prata med honom.." mumlade jag. "Eller kommer du slå mig?" frågade jag Harry, han skakade på huvudet. "Bra" sa jag och drog med Harry bort mot omklädningsrummen. Jag öppnade dörren in och han visade vart vi skulle gå.

Jag torkade av det sista av blodet och slängde pappret i soptunnan.

"Så, vem är hon?" frågade jag osäkert och Harry kollade upp. "Jag vet att hon heter Madison. Och jag vet att det inte är hon som är med i What Makes You Beautiful"

"Bara en vän"

"Bara en vän?"

"Bara en vän"

"Du, jag kom hit för att träffa dig. Efter allting så kom jag hit. Det kanske var bra att jag inte berättade det för dig, för nu vet jag sanningen iallafall." sa jag och satte mig på en stol.

"Vad är sanningen?"

"Sanningen är att du egentligen inte brydde dig om jag besvarade dina känslor" sa jag. Harry tittade ner i golvet. Han svarade inte.

"Älskar du honom?" frågade han sedan.

"Vem?" frågade jag.

"Louis. Älskar du honom?" frågade han.