~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag stannade upp. Jag drog upp en tjock gren. Jag kände att den var riktigt tung. Kan grenar väga så mycket. Jag gick fram till granen. Den som pratade alltså. Jag tog tag i grenen med båda händerna och svingade runt den.

"Aj!" jag hörde ett prassel i löven. En duns. Prassel igen. Jag kollade försiktigt. Det låg en kille där på marken. Jag hade alltså lyckats få ner honom.. Grymt! Ja fixade det.. Jag visste ju att jag var stark.  "Jag är ingen seriemördare direkt!" sa killen sedan. Jag såg hur hans näsa blödde.

"Oj då" fick jag chockat ut. Han skakade på huvudet.

"Minns du mig inte? Joel. Minns du mig?" sa han sedan. Joel? Joel.. JOEL!?

"Men gud är det du förlåt.." sa jag och började rodna. Han nickade.

"Mhm"

"Du skrämde skiten ur mig!" utbrast jag sedan.

"Och du fick mitt blod ur mig!" sa han sedan men jag hörde skrattet i hans röst.

"Skyll inte på mig, det var du som sa 'Jag har väntat på dig' det är sjukt läskigt" han skrattade lite. "Men gu förlåt, du blöder ganska rejält." Han skakade på huvudet.

"Det är lugnt" Jag skakade på huvudet. Jag slet loss en bit från min kofta och tryckte den mot hans näsa.

"Här" sa jag lite försiktigt och han tog tag i koftan, eller koft stycket.

"Tack" mumlade han och jag smålog. "Såå, du hänger med one direction killarna nu" jag himlade med ögonen.

"Ja, och det blev ju lyckat" mumlade jag och grävde i fickorna efter telefonen. Jag fick efter ett tag upp den och såg på discplayern att Harry hade ringt en gång. Jag släckte skärmen och återgick till samtalet. "Hur är det med dig då?"

"Bra. Lite trögt bara, du vet här ute på landet" svarade han och jag nickade.

"Jag tycker att det är skönt här, det är lugnt, ingenting händer liksom"

"Jo, du verkar ju ganska van med storstads livet eftersom du trodde att så fort en person kom så ska du slå honom på käften!"

"Men sluta!" sa jag och skrattade. "Hur är det med resten av familjen, din familj alltså"

"Bra, det är svårt i skolan för brorsan, med dyslexin och allt. Men vi gör så gott vi kan" Jag nickade. Dyslexin, just jag, hade glömt den. Jag hade hjälp Ted (Joels lillebror) mycket med engelskan när han gick i skolan, det gick faktiskt rätt bra.

"Jag måste nog gå tillbaka, det börjar bli sent" Joel nickade och jag ställde mig upp. "Hejdå" sa jag och gick.

Jag ringde upp en gång till. En ton, två toner, tre..

"Hallå?" vem var det?

"Hello?" frågade jag och killen på andra sidan luren harklade sig.

"Oh, I didn't know you were talking English" svarade han snabbt.

"Who are you?" frågade jag.

"Joel, Junie is a friend of mine" svarade han.

"Why do you have er phone?"

"Cause she forgot it here, I'm going to give it to her as soon as possible" svarade han och jag nickade. Men han ser ju inte att jag nickar heller.

"Okay, can you ask her to call me? I'm Harry by the way" svarade jag.

"Sure" jag la på. Vem fan var han?!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~