Chapter 38 ~ The one that came along
"Iceland had problems with their vulcano again.. I think. I mean, I'm sorry I am late.." sa hon och gick emot mig. Hon ställde sig rätt framför mig och smekte mig på kinden. "You are a very big piece in my life Harry"
________________________________________
Kommer det lyckliga slutet nu? Efter allting, är det nu det kommer?
"I know, I have done some problems between us.." mumlade han när hennes ansikte var så nära mitt. Jag skakade på huvudet.
"It's okay, I promise" mumlade jag och strök henne över kinden.
"Actually it's not" sa hon och backade undan. Jag rynkade pannan.
"What? What do you mean?" frågade jag och hon kollade på mig.
"I've act so, so weird. I mean I have done things I never would do if I was like I should have been!" började hon och svalde. "I did really say that I didn't had feelings for you, and now I'm standing here, and you are the only thing I want.." hon tystnade. Jag drog henne närmare igen.
"I should have told you about the heart desease.. I should have known that I loved you more than a friend, and a sister. I should have tried a lot more than I did!" sa jag och jag såg hur hennes ögon blev tårögda.
"You couldn't do more than-"
"Yes I could! Instead of being with Caroline, I could just be with you! Every time that I was with Caroline.. I thougt it was because I loved Lourdes, but everything was about you! If Lourdes were there you would be happy! And the only thing I want, is you to be happy" sa jag och hon började gråta. Jag torkade försiktigt bort hennes tårar.
"You can't come here and say a thing like that, I'm going to cry too much.." sa hon och fick fram ett leende. "Harry, I love you" sa hon sedan fort och svalde. Jag log mot henne. "I love you so much". Precis då, helt plötligt. Ja då vågade jag, jag vågade kyssa henne utan att oroa mig över att hon skulle slå bort mig.
Nu kommer det en hemsk nyhet, hemsk men sann. Det här är det sista kapitlet, om du undrar varför är svarer att jag inte har one direction infection, och jag kallar mig inte en directioner längre. Efter några tio kapitel här på bloggen började jag läsa en bokserie so heter Vampire Academy, och det fick mig att tappa intresset för 1D. Jag fick slut på ideér och förkortade det hela. Jag är sjukt ledsen för det, men det är så det är. Jag går över till att bli en bokmal igen, och vidare till Hungerspelen, Harry Potter, Vampire Academy och Fallen ängel, jag går över till bokmalen igen! Om du då inte läst någon av dom där bokseriena så rekomenderar jag det om du behöver någonting att läsa om. Glöm inte att jag har älskat att skriva till ER :* ♥
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Iceland had problems with their vulcano again.. I think. I mean, I'm sorry I am late.." sa hon och gick emot mig. Hon ställde sig rätt framför mig och smekte mig på kinden. "You are a very big piece in my life Harry"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Kommer det lyckliga slutet nu? Efter allting, är det nu det kommer?
"I know, I have done some problems between us.." mumlade han när hennes ansikte var så nära mitt. Jag skakade på huvudet.
"It's okay, I promise" mumlade jag och strök henne över kinden.
"Actually it's not" sa hon och backade undan. Jag rynkade pannan.
"What? What do you mean?" frågade jag och hon kollade på mig.
"I've act so, so weird. I mean I have done things I never would do if I was like I should have been!" började hon och svalde. "I did really say that I didn't had feelings for you, and now I'm standing here, and you are the only thing I want.." hon tystnade. Jag drog henne närmare igen.
"I should have told you about the heart desease.. I should have known that I loved you more than a friend, and a sister. I should have tried a lot more than I did!" sa jag och jag såg hur hennes ögon blev tårögda.
"You couldn't do more than-"
"Yes I could! Instead of being with Caroline, I could just be with you! Every time that I was with Caroline.. I thougt it was because I loved Lourdes, but everything was about you! If Lourdes were there you would be happy! And the only thing I want, is you to be happy" sa jag och hon började gråta. Jag torkade försiktigt bort hennes tårar.
"You can't come here and say a thing like that, I'm going to cry too much.." sa hon och fick fram ett leende. "Harry, I love you" sa hon sedan fort och svalde. Jag log mot henne. "I love you so much". Precis då, helt plötligt. Ja då vågade jag, jag vågade kyssa henne utan att oroa mig över att hon skulle slå bort mig. Jag hade henne, hon var min, och hon kommer alltid att vara min. Tills vidare.
Chapter 37 ~ I'm Late
Harrys
Är det meningen att det är idag jag blir gammal. Eller ett år äldre. 18 år. Det känns ju bra att fylla 18, med ett brustet hjärta. Jag låter som en gammal författare, men det är precis så jag beskriver det. Brustet och brustet förresten. Niall sa att Junie skulle komma ikväll. Det är för bra för att vara sant. Jag längtar verkligen efter att få se henne. Jag vet att hon säger att hon bara vill vara vänner, men jag blir ändå glad över att se henne. Fast det är lite jobbigt att hon inte verkar älska mig lika mycket som jag älskar henne. Klockan var runt åtta nu, festen hade börjat. Junie var inte där. Jag sitter här och tänker på de värsta tankarna jag skulle kunna komma på, på min egen födelsedags fest. Patetisk Harry, det är vad du är just nu.
"Harry! Come here? You wanna dance?" frågade en bekant röst. Carolines.
"I'm not sure.." mumlade jag till svar.
"Well, come on! You're eighteen you have to dance" hon drog i min arm och började dansa. Jag följde nästan med i rörelserna och kollade på klockan samtidigt. Hon kanske bara är lite sen.
Timmarna gick. Jag blåste ut ljusen på tårtan, log. Visade att jag hade kul. Tills klockan slog tolv. Jag slog mig ner på en stol. De flesta sa att klockan tolv det var då festen började. Men för min del, så var det där den slutade. Jag lutade mig mot ryggstödet och kollade ner i golvet. Hon kommer inte. Hon vill inte komma. Hon struntar i det! Jag ställde mig upp för att gå hemmåt.
"Niall, I'm going home!" ropade jag åt honom och han skakade på huvudet.
"No, no you can't! It is your birthday!"
"This place don't close either way, so I can leave" svarade jag surt.
"Harry, go home if you want to" sa Louis och log hemlighetsfullt. Faktum är att jag egentligen inte orkade undra varför. Niall gav Louis en arg blick och mumlade "Are you stupid?" till honom. Jag gick ut från klubben och drog jackan om mig. Det var kallt ute, det snöade för fullt. Snön täckte gatorna och där gick jag Harry Styles helt forever alone. På min födelsedag.
Jag var 10 meter ifrån lägenheten nu. Jag såg någonting röra sig. Det satt en person på trappan. Jag gick långsammare för att kunna granska vem det var. Sedan såg jag, det var Junie.
"Iceland had problems with their vulcano again.. I think. I mean, I'm sorry I am late.." sa hon och gick emot mig. Hon ställde sig rätt framför mig och smekte mig på kinden. "You are a very big piece in my life Harry"
Är det meningen att det är idag jag blir gammal. Eller ett år äldre. 18 år. Det känns ju bra att fylla 18, med ett brustet hjärta. Jag låter som en gammal författare, men det är precis så jag beskriver det. Brustet och brustet förresten. Niall sa att Junie skulle komma ikväll. Det är för bra för att vara sant. Jag längtar verkligen efter att få se henne. Jag vet att hon säger att hon bara vill vara vänner, men jag blir ändå glad över att se henne. Fast det är lite jobbigt att hon inte verkar älska mig lika mycket som jag älskar henne. Klockan var runt åtta nu, festen hade börjat. Junie var inte där. Jag sitter här och tänker på de värsta tankarna jag skulle kunna komma på, på min egen födelsedags fest. Patetisk Harry, det är vad du är just nu.
"Harry! Come here? You wanna dance?" frågade en bekant röst. Carolines.
"I'm not sure.." mumlade jag till svar.
"Well, come on! You're eighteen you have to dance" hon drog i min arm och började dansa. Jag följde nästan med i rörelserna och kollade på klockan samtidigt. Hon kanske bara är lite sen.
Timmarna gick. Jag blåste ut ljusen på tårtan, log. Visade att jag hade kul. Tills klockan slog tolv. Jag slog mig ner på en stol. De flesta sa att klockan tolv det var då festen började. Men för min del, så var det där den slutade. Jag lutade mig mot ryggstödet och kollade ner i golvet. Hon kommer inte. Hon vill inte komma. Hon struntar i det! Jag ställde mig upp för att gå hemmåt.
"Niall, I'm going home!" ropade jag åt honom och han skakade på huvudet.
"No, no you can't! It is your birthday!"
"This place don't close either way, so I can leave" svarade jag surt.
"Harry, go home if you want to" sa Louis och log hemlighetsfullt. Faktum är att jag egentligen inte orkade undra varför. Niall gav Louis en arg blick och mumlade "Are you stupid?" till honom. Jag gick ut från klubben och drog jackan om mig. Det var kallt ute, det snöade för fullt. Snön täckte gatorna och där gick jag Harry Styles helt forever alone. På min födelsedag.
Jag var 10 meter ifrån lägenheten nu. Jag såg någonting röra sig. Det satt en person på trappan. Jag gick långsammare för att kunna granska vem det var. Sedan såg jag, det var Junie.
"Iceland had problems with their vulcano again.. I think. I mean, I'm sorry I am late.." sa hon och gick emot mig. Hon ställde sig rätt framför mig och smekte mig på kinden. "You are a very big piece in my life Harry"
Chapter 36 ~ To Far From Usual
{En och en halv månad senare } (Efter Jul)
Den senaste månaden har flytit på. Jag har spelat med i att vara Joels flickvän. Jättekul, nästan jättekul. Nej inte alls kul.
Jag kände hur telefonen vibrerade i fickan och jag drog fort upp den.
"Junie!" jag kände igen Nialls röst.
"Ja?" frågade jag och kunde inte undgå att le.
"Harry fyller år nästa vecka! Du måste komma, han bryter ihop annars" jag fnös.
"Men eller hur." mumlade jag.
"Men jag menar det. Han säger att det enda sättet för honom att komma ut ur lägenheten är att du kommer till honom, det spelar ingen roll när eller hur länge ni ses. Och ja, födesedagsfesten kan väl du tycka är kul också!"
"Jag vet inte.. Jag har svårt att träffa Louis och Harry" mumlade jag i telefonen.
"Louis är inte arg på dig, han accepterar hur du känner och allt det där! Harry borde inte behöva gråta på sin födelsedag" sa Niall hysteriskt i luren.
"Jag fyller år dagen innan vet du väl?" frågade jag och Niall blev tyst.
"Var de det Harry sa i alla tårarna. Han sa något i stil med 'Ho ho hon komm kommer int inte till mi min föd födelsedag för för för hon fy fyller å å år då me med' och ja han trodde inte det"
"Men jättekul Niall, som om han grät så mycket för mig!" sa jag och jag hörde Niall sucka.
"Harry ska du sitta där hela livet och bara gråta som en tjej!" hörde jag Louis röst ropa i bakgrunden.
"Jag har bokat dina biljetter dom kommer via e-mail, skriv ut dom så kan du åka! Kommer du?"
"Jag tror det" mumlade jag.
"Vad är det du tror?" frågade Joel som kommit till dörröppningen. Han gick fram och pussade mig i pannan.
"Kan du sluta?" mumlade jag och han kollade frågande på mig.
"Vadå?"
"Vi är inte tillsammans. Det enda jag ser i dig är Harry, varje gång du kysser mig ser jag Harrys ansikte!" utbrast jag helt plötsligt. Jag måste ha fått i mig något eller något sånt, jag har aldrig varit så hysterisk och på förrut.
"Vad menar du med det? Jag menar du kysste ju mig, det var ditt eget val"
"Jag vet! För att läka mina sår antar jag" svarade jag.
"Vilka sår"
"Mina Harry sår"
"Harry vem?" frågade han.
"Potter" svarade jag surt.
"Är det han som Lourdes kände?" frågade han sedan och jag nickade.
"Åh"
"Du betyder mycket för mig, men jag gillar inte dig på det sättet."
"Men jag tycker om dig på det sättet." svarade han.
"Nej det gör du inte, du lurar bara dig själv" svarade jag och fingrade på min telefon.
"Du skämtar va? Den här månaden har varit hur mysig som helst, och du står och säger att allt varit en lögn?" sa han ilsket.
"Typ, ja"
"Men vafan Junie!" skrek han och sprang ut. Det var ju lätt. Han hatar mig.
{En och en halv månad senare } (Efter Jul)
Den senaste månaden har flytit på. Jag har spelat med i att vara Joels flickvän. Jättekul, nästan jättekul. Nej inte alls kul.
Jag kände hur telefonen vibrerade i fickan och jag drog fort upp den.
"Junie!" jag kände igen Nialls röst.
"Ja?" frågade jag och kunde inte undgå att le.
"Harry fyller år nästa vecka! Du måste komma, han bryter ihop annars" jag fnös.
"Men eller hur." mumlade jag.
"Men jag menar det. Han säger att det enda sättet för honom att komma ut ur lägenheten är att du kommer till honom, det spelar ingen roll när eller hur länge ni ses. Och ja, födesedagsfesten kan väl du tycka är kul också!"
"Jag vet inte.. Jag har svårt att träffa Louis och Harry" mumlade jag i telefonen.
"Louis är inte arg på dig, han accepterar hur du känner och allt det där! Harry borde inte behöva gråta på sin födelsedag" sa Niall hysteriskt i luren.
"Jag fyller år dagen innan vet du väl?" frågade jag och Niall blev tyst.
"Var de det Harry sa i alla tårarna. Han sa något i stil med 'Ho ho hon komm kommer int inte till mi min föd födelsedag för för för hon fy fyller å å år då me med' och ja han trodde inte det"
"Men jättekul Niall, som om han grät så mycket för mig!" sa jag och jag hörde Niall sucka.
"Harry ska du sitta där hela livet och bara gråta som en tjej!" hörde jag Louis röst ropa i bakgrunden.
"Jag har bokat dina biljetter dom kommer via e-mail, skriv ut dom så kan du åka! Kommer du?"
"Jag tror det" mumlade jag.
"Vad är det du tror?" frågade Joel som kommit till dörröppningen. Han gick fram och pussade mig i pannan.
"Kan du sluta?" mumlade jag och han kollade frågande på mig.
"Vadå?"
"Vi är inte tillsammans. Det enda jag ser i dig är Harry, varje gång du kysser mig ser jag Harrys ansikte!" utbrast jag helt plötsligt. Jag måste ha fått i mig något eller något sånt, jag har aldrig varit så hysterisk och på förrut.
"Vad menar du med det? Jag menar du kysste ju mig, det var ditt eget val"
"Jag vet! För att läka mina sår antar jag" svarade jag.
"Vilka sår"
"Mina Harry sår"
"Harry vem?" frågade han.
"Potter" svarade jag surt.
"Är det han som Lourdes kände?" frågade han sedan och jag nickade.
"Åh"
"Du betyder mycket för mig, men jag gillar inte dig på det sättet."
"Men jag tycker om dig på det sättet." svarade han.
"Nej det gör du inte, du lurar bara dig själv" svarade jag och fingrade på min telefon.
"Du skämtar va? Den här månaden har varit hur mysig som helst, och du står och säger att allt varit en lögn?" sa han ilsket.
"Typ, ja"
"Men vafan Junie!" skrek han och sprang ut. Det var ju lätt. Han hatar mig.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Ledsen om ni tycker att det går för fort fram!
Chapter 35 ~ I was
"Sure" jag la på. Vem fan var han?!
__________________________________________________________
Junies
"Mamma!" ropade jag.
"Ja?"
"Vart är du någonstans?" frågade jag och sprang uppför trappan.
"Här! I köket" svarade hon och jag märkte att jag var tvungen att gå ner igen.
"Vem hade ringt sa du?" frågade jag när jag äntligen hittat henne.
"Harry hade ringt, han frågade vart du var och bad dig ringa upp honom.." sa hon och jag nickade.
"Visst, kan jag få telefonen?" frågade jag och pekade på hemtelefonen till mormor och morfar. Mamma tog upp den och gav den till mig. Jag slog långsamt in numret. Jag gick därifrån jag kan itne stå och prata med honom när mamma står där.
"Hello? Harry?" frågade jag och jag hörde en lätt suck.
"God, I thought you were kidnapped or something!" Jag rynkade pannan.
"What?" frågade jag. "You talking about Joel?"
"Yes, weird guy"
"You talking about a guy that have known me since I was born?" frågade jag.
"Maybe, I don't know. When are you coming back to England?" han bytte självklart samtalsämne.
"After the break I think. Why?"
"I just miss you" han tysnade.
"Yeah, miss you too" svarade jag.
"That means that we are back together?"
"What do you mean with 'back together' we have never been together" svarade jag.
"You know, I told you how I feeld, and I know you heard what I said at the hospital and.." försökte han.
"Harry, please don't make it more complicated than it already is. I'm stil angry at you, after everything!" sa jag och tog ett djupt andetag. "And I'm not ready to have a relationship with you" Det blev tyst i luren. "Harry please! Just get over it!"
"Okay, if you hate me that much."
"I don't hate you!"
"Bye" Han la på. Självklart. Jag slog mig ner i sängen och blundade hårt. Gråt inte, det är inget att gråta över.
"Junie? Du glömde din telefon.." Joel kom in i rummet. "Har du gråtit?" frågade han och jag svalde och skakade på huvudet. Jag granskade honom och erkände för mig själv att han såg riktigt bra ut. Joel satte sig i sängen bredvid mig. "Du vet att jag alltid är på din sida även om du gör någonting riktigt riktigt dumt! Som du hade gjort för tre år sen.."
"Tyst!" han skrattade. "Jag vet att du alltid är på min sida" sa jag och boxade till honom på axeln. "Jag har inte varit här på tre år heller" mumlade jag och han nickade. "Har jag berättat för dig att du blivit snygg på dom här tre åren?" frågade jag och hans kinder blev röda.
"Okej.." Jag nickade.
"Har du någon flickvän då?" frågade jag och han skakde ledsamt på huvudet.
"Julia gjorde slut med mig för ett tag sedan"
"Julia? Den blonda tjejen?" frågade jag och han nickade.
"Varför gjorde hon det?" frågade jag.
"Hon trodde att jag var kär i dig" sa han och himlade med ögonen.
"Är du det?" frågade jag och skrattade.
"Jag var, jag vet inte längre, jag menar jag har inte träffat dig på evigeter"
"Sure" jag la på. Vem fan var han?!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Mamma!" ropade jag.
"Ja?"
"Vart är du någonstans?" frågade jag och sprang uppför trappan.
"Här! I köket" svarade hon och jag märkte att jag var tvungen att gå ner igen.
"Vem hade ringt sa du?" frågade jag när jag äntligen hittat henne.
"Harry hade ringt, han frågade vart du var och bad dig ringa upp honom.." sa hon och jag nickade.
"Visst, kan jag få telefonen?" frågade jag och pekade på hemtelefonen till mormor och morfar. Mamma tog upp den och gav den till mig. Jag slog långsamt in numret. Jag gick därifrån jag kan itne stå och prata med honom när mamma står där.
"Hello? Harry?" frågade jag och jag hörde en lätt suck.
"God, I thought you were kidnapped or something!" Jag rynkade pannan.
"What?" frågade jag. "You talking about Joel?"
"Yes, weird guy"
"You talking about a guy that have known me since I was born?" frågade jag.
"Maybe, I don't know. When are you coming back to England?" han bytte självklart samtalsämne.
"After the break I think. Why?"
"I just miss you" han tysnade.
"Yeah, miss you too" svarade jag.
"That means that we are back together?"
"What do you mean with 'back together' we have never been together" svarade jag.
"You know, I told you how I feeld, and I know you heard what I said at the hospital and.." försökte han.
"Harry, please don't make it more complicated than it already is. I'm stil angry at you, after everything!" sa jag och tog ett djupt andetag. "And I'm not ready to have a relationship with you" Det blev tyst i luren. "Harry please! Just get over it!"
"Okay, if you hate me that much."
"I don't hate you!"
"Bye" Han la på. Självklart. Jag slog mig ner i sängen och blundade hårt. Gråt inte, det är inget att gråta över.
"Junie? Du glömde din telefon.." Joel kom in i rummet. "Har du gråtit?" frågade han och jag svalde och skakade på huvudet. Jag granskade honom och erkände för mig själv att han såg riktigt bra ut. Joel satte sig i sängen bredvid mig. "Du vet att jag alltid är på din sida även om du gör någonting riktigt riktigt dumt! Som du hade gjort för tre år sen.."
"Tyst!" han skrattade. "Jag vet att du alltid är på min sida" sa jag och boxade till honom på axeln. "Jag har inte varit här på tre år heller" mumlade jag och han nickade. "Har jag berättat för dig att du blivit snygg på dom här tre åren?" frågade jag och hans kinder blev röda.
"Okej.." Jag nickade.
"Har du någon flickvän då?" frågade jag och han skakde ledsamt på huvudet.
"Julia gjorde slut med mig för ett tag sedan"
"Julia? Den blonda tjejen?" frågade jag och han nickade.
"Varför gjorde hon det?" frågade jag.
"Hon trodde att jag var kär i dig" sa han och himlade med ögonen.
"Är du det?" frågade jag och skrattade.
"Jag var, jag vet inte längre, jag menar jag har inte träffat dig på evigeter"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Äntligen kommer kapitelt upp! Harry är med lite mer nu! Jag drar till London nästa vecka! :D
Chapter 34 ~ you forgot?
Nu kommer jag att skriva några dialoger på engelska, mest för att ni ska förstå att det är olika språk och sånt! x)
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Vem är det?" frågade jag igen.
"Junie Meloe. Jag har väntat på dig"
______________________________________________________________________
Jag stannade upp. Jag drog upp en tjock gren. Jag kände att den var riktigt tung. Kan grenar väga så mycket. Jag gick fram till granen. Den som pratade alltså. Jag tog tag i grenen med båda händerna och svingade runt den.
"Aj!" jag hörde ett prassel i löven. En duns. Prassel igen. Jag kollade försiktigt. Det låg en kille där på marken. Jag hade alltså lyckats få ner honom.. Grymt! Ja fixade det.. Jag visste ju att jag var stark. "Jag är ingen seriemördare direkt!" sa killen sedan. Jag såg hur hans näsa blödde.
"Oj då" fick jag chockat ut. Han skakade på huvudet.
"Minns du mig inte? Joel. Minns du mig?" sa han sedan. Joel? Joel.. JOEL!?
"Men gud är det du förlåt.." sa jag och började rodna. Han nickade.
"Mhm"
"Du skrämde skiten ur mig!" utbrast jag sedan.
"Och du fick mitt blod ur mig!" sa han sedan men jag hörde skrattet i hans röst.
"Skyll inte på mig, det var du som sa 'Jag har väntat på dig' det är sjukt läskigt" han skrattade lite. "Men gu förlåt, du blöder ganska rejält." Han skakade på huvudet.
"Det är lugnt" Jag skakade på huvudet. Jag slet loss en bit från min kofta och tryckte den mot hans näsa.
"Här" sa jag lite försiktigt och han tog tag i koftan, eller koft stycket.
"Tack" mumlade han och jag smålog. "Såå, du hänger med one direction killarna nu" jag himlade med ögonen.
"Ja, och det blev ju lyckat" mumlade jag och grävde i fickorna efter telefonen. Jag fick efter ett tag upp den och såg på discplayern att Harry hade ringt en gång. Jag släckte skärmen och återgick till samtalet. "Hur är det med dig då?"
"Bra. Lite trögt bara, du vet här ute på landet" svarade han och jag nickade.
"Jag tycker att det är skönt här, det är lugnt, ingenting händer liksom"
"Jo, du verkar ju ganska van med storstads livet eftersom du trodde att så fort en person kom så ska du slå honom på käften!"
"Men sluta!" sa jag och skrattade. "Hur är det med resten av familjen, din familj alltså"
"Bra, det är svårt i skolan för brorsan, med dyslexin och allt. Men vi gör så gott vi kan" Jag nickade. Dyslexin, just jag, hade glömt den. Jag hade hjälp Ted (Joels lillebror) mycket med engelskan när han gick i skolan, det gick faktiskt rätt bra.
"Jag måste nog gå tillbaka, det börjar bli sent" Joel nickade och jag ställde mig upp. "Hejdå" sa jag och gick.
Harrys
Jag ringde upp en gång till. En ton, två toner, tre..
"Hallå?" vem var det?
"Hello?" frågade jag och killen på andra sidan luren harklade sig.
"Oh, I didn't know you were talking English" svarade han snabbt.
"Who are you?" frågade jag.
"Joel, Junie is a friend of mine" svarade han.
"Why do you have er phone?"
"Cause she forgot it here, I'm going to give it to her as soon as possible" svarade han och jag nickade. Men han ser ju inte att jag nickar heller.
"Okay, can you ask her to call me? I'm Harry by the way" svarade jag.
"Sure" jag la på. Vem fan var han?!
"Vem är det?" frågade jag igen.
"Junie Meloe. Jag har väntat på dig"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag stannade upp. Jag drog upp en tjock gren. Jag kände att den var riktigt tung. Kan grenar väga så mycket. Jag gick fram till granen. Den som pratade alltså. Jag tog tag i grenen med båda händerna och svingade runt den.
"Aj!" jag hörde ett prassel i löven. En duns. Prassel igen. Jag kollade försiktigt. Det låg en kille där på marken. Jag hade alltså lyckats få ner honom.. Grymt! Ja fixade det.. Jag visste ju att jag var stark. "Jag är ingen seriemördare direkt!" sa killen sedan. Jag såg hur hans näsa blödde.
"Oj då" fick jag chockat ut. Han skakade på huvudet.
"Minns du mig inte? Joel. Minns du mig?" sa han sedan. Joel? Joel.. JOEL!?
"Men gud är det du förlåt.." sa jag och började rodna. Han nickade.
"Mhm"
"Du skrämde skiten ur mig!" utbrast jag sedan.
"Och du fick mitt blod ur mig!" sa han sedan men jag hörde skrattet i hans röst.
"Skyll inte på mig, det var du som sa 'Jag har väntat på dig' det är sjukt läskigt" han skrattade lite. "Men gu förlåt, du blöder ganska rejält." Han skakade på huvudet.
"Det är lugnt" Jag skakade på huvudet. Jag slet loss en bit från min kofta och tryckte den mot hans näsa.
"Här" sa jag lite försiktigt och han tog tag i koftan, eller koft stycket.
"Tack" mumlade han och jag smålog. "Såå, du hänger med one direction killarna nu" jag himlade med ögonen.
"Ja, och det blev ju lyckat" mumlade jag och grävde i fickorna efter telefonen. Jag fick efter ett tag upp den och såg på discplayern att Harry hade ringt en gång. Jag släckte skärmen och återgick till samtalet. "Hur är det med dig då?"
"Bra. Lite trögt bara, du vet här ute på landet" svarade han och jag nickade.
"Jag tycker att det är skönt här, det är lugnt, ingenting händer liksom"
"Jo, du verkar ju ganska van med storstads livet eftersom du trodde att så fort en person kom så ska du slå honom på käften!"
"Men sluta!" sa jag och skrattade. "Hur är det med resten av familjen, din familj alltså"
"Bra, det är svårt i skolan för brorsan, med dyslexin och allt. Men vi gör så gott vi kan" Jag nickade. Dyslexin, just jag, hade glömt den. Jag hade hjälp Ted (Joels lillebror) mycket med engelskan när han gick i skolan, det gick faktiskt rätt bra.
"Jag måste nog gå tillbaka, det börjar bli sent" Joel nickade och jag ställde mig upp. "Hejdå" sa jag och gick.
Jag ringde upp en gång till. En ton, två toner, tre..
"Hallå?" vem var det?
"Hello?" frågade jag och killen på andra sidan luren harklade sig.
"Oh, I didn't know you were talking English" svarade han snabbt.
"Who are you?" frågade jag.
"Joel, Junie is a friend of mine" svarade han.
"Why do you have er phone?"
"Cause she forgot it here, I'm going to give it to her as soon as possible" svarade han och jag nickade. Men han ser ju inte att jag nickar heller.
"Okay, can you ask her to call me? I'm Harry by the way" svarade jag.
"Sure" jag la på. Vem fan var han?!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Så.. Vem tror ni Joel är? :)
Chapter 33 ~ I've waiting for you
~4 veckor senare~
Jag pustade ut, alla väskor var uppackade igen. Jag hade haft en svår vecka för ett tag sedan. Hur jag långsamt att strukit handen över Harrys kind och sedan sa 'Hejdå, jag vet att vi ses snart, och då kommer allt vara som det ska vara, som det borde vara', innan jag gick på flygplanet. Mer klarade jag inte av att säga, för känslorna blandades. Jag minns hur jag svagt nickade och gick. Hur hans blick gled över mig en sista gång.
Tillbaka till verkligheten. Jag hade pratat med mamma och pappa om det där med hjärtsjukdomen, och konstigt nog förlät jag dom på en gång. Jag hade blivit arg, eller som morfar sa, rena raseri utbrottet. Jag tyckte inte att jag varit så arg. Jag drog på mig mina converse och sprang ut. Det var så länge sedan jag var i Sverige. Jag gick långsamt längs stigen, in i skogen, det var fortfarande ljust ute så det var ingen fara. Jag gick längre in och slog mig ner på en sten. Inte vilken sten som helst. En sten som jag gömde en så kallad "dagbok". Det var tur att snön inte hunnit komma än. Ja letade under stenen efter plastpåsen och kände det plastiga mellan pekfingret och tummen. Jag drog upp den. Jag öppnade en sida som jag senast skrev i. Jag pratade om att jag hade fått bra julklappar i år. Jag vet inte varför, men just nu hade jag en hel del att skriva.
"Hejsan boken, det var länge sedan vi sågs nu. Men det känns bra att se dig igen. Jag kan prata ut med dig vet du. Ja, jag har träffat på Harry, nu när han är känd. Och allt blev bara så komplicerat efter det, jag har alltid tyckt om honom, väldigt mycket menar jag. Men sedan börjate jag tycka detsamma om Louis, och helt plötsligt kommer Harry upp med att an känner samma sak. Inget blev som set skulle bli" där avbröts jag av fotsteg. Jag stängde fort boken och tryckte in den under stenen.
"Hallå?" frågade jag skamset. Jag kollade mig omkring. Nu såg jag en skugga. "Är det någon där?"
"Jag visste inte att du fortfarande kommer ihåg det svenska språket" sa en mansröst. Jag snodde runt. Skuggan kom närmare. Och jag kände hur en skvätt av rädsla kom fram.
"Vem är det?"
"Du vet vem jag är!" sa rösten igen. Och jag såg att skuggan stannade. Mitt hjärta bultade hur fort som helst nu.
"Vem är det?" frågade jag igen.
"Junie Meloe. Jag har väntat på dig"
~4 veckor senare~
Jag pustade ut, alla väskor var uppackade igen. Jag hade haft en svår vecka för ett tag sedan. Hur jag långsamt att strukit handen över Harrys kind och sedan sa 'Hejdå, jag vet att vi ses snart, och då kommer allt vara som det ska vara, som det borde vara', innan jag gick på flygplanet. Mer klarade jag inte av att säga, för känslorna blandades. Jag minns hur jag svagt nickade och gick. Hur hans blick gled över mig en sista gång.
Tillbaka till verkligheten. Jag hade pratat med mamma och pappa om det där med hjärtsjukdomen, och konstigt nog förlät jag dom på en gång. Jag hade blivit arg, eller som morfar sa, rena raseri utbrottet. Jag tyckte inte att jag varit så arg. Jag drog på mig mina converse och sprang ut. Det var så länge sedan jag var i Sverige. Jag gick långsamt längs stigen, in i skogen, det var fortfarande ljust ute så det var ingen fara. Jag gick längre in och slog mig ner på en sten. Inte vilken sten som helst. En sten som jag gömde en så kallad "dagbok". Det var tur att snön inte hunnit komma än. Ja letade under stenen efter plastpåsen och kände det plastiga mellan pekfingret och tummen. Jag drog upp den. Jag öppnade en sida som jag senast skrev i. Jag pratade om att jag hade fått bra julklappar i år. Jag vet inte varför, men just nu hade jag en hel del att skriva.
"Hejsan boken, det var länge sedan vi sågs nu. Men det känns bra att se dig igen. Jag kan prata ut med dig vet du. Ja, jag har träffat på Harry, nu när han är känd. Och allt blev bara så komplicerat efter det, jag har alltid tyckt om honom, väldigt mycket menar jag. Men sedan börjate jag tycka detsamma om Louis, och helt plötsligt kommer Harry upp med att an känner samma sak. Inget blev som set skulle bli" där avbröts jag av fotsteg. Jag stängde fort boken och tryckte in den under stenen.
"Hallå?" frågade jag skamset. Jag kollade mig omkring. Nu såg jag en skugga. "Är det någon där?"
"Jag visste inte att du fortfarande kommer ihåg det svenska språket" sa en mansröst. Jag snodde runt. Skuggan kom närmare. Och jag kände hur en skvätt av rädsla kom fram.
"Vem är det?"
"Du vet vem jag är!" sa rösten igen. Och jag såg att skuggan stannade. Mitt hjärta bultade hur fort som helst nu.
"Vem är det?" frågade jag igen.
"Junie Meloe. Jag har väntat på dig"
Chapter 32 ~ Bye Harry
"Du hörde saker när du var i koma"
________________________________________________
Junies
Jag suckade. "När blir du utskriven?" frågade Zayn. Jag ryckte på axlarna.
"Nästa vecka tror jag.. Men jag åker direkt till Sverige för att fira jul och nyår och sånt" mumlade jag till svar. Alla nickade.
"Så hur ska du göra med hela den här Harry grejen..?" frågade Liam och jag ryckte på axlarna.
"Jag vet inte. Jag blev glad över att han besvarade mina känslor men, men allt kommer av sig och jag är inte riktigt säker längre. Jag menar, jag älskar honom verkligen, men det blev för mycket nu, speciellt när jag fick veta att han och min familj ljugit om min systers död. Dom har ju alltid sagt att det var på grund av alkoholen." Jag suckade.
Jag kollade på dörren och såg att Harry stod där, med en blick jag inte kunde tolka. Jag försökte le mot honom, men hade svårt att göra det.
"Kan vi prata?" frågade han och alla nickade. Utom jag.. Jag var den drabbade. Okej kanske inte drabbade. Killarna gick ut men Harry stannade kvar. Han stängde sjukhusdörren efter sig och satte sig vid sängkanten. Han tog ett djupt andetag.
"Hur mår du?" jag ryckte på axlarna.
"Bra antar jag" jag kollade ner på mina händer och han tog tag i den ena.
"Jag är ledsen för att jag inte sa något om hjärtsjukdomen.. Ja försökte göra det den där kvällen då vi tittade på film." Jag nickade.
"Jag vet, jag är mest besviken på mina föräldrar som aldrig försökte heller" sa jag och han började le.
"Tack" sa han. Jag rynkade pannan.
"Tack?"
"Tack, det var lättande. För mig" sa han och slog armarna om mig. Det var en lång varm kram. Jag visste att jag gillade det, mycket. Men jag visste inte riktigt om jag ville vänja mig vid det. Han släppte mig efter ett tag och strök över min kind. "Jag har aldrig insett hur mycket jag älskar dig.." Jag svalde hårt. Och försökte le. Han lutade sig över för att kyssa mig och jag drog mig undan. Ni skulle bara veta hur hemsk jag kände mig.
"Harry. Jag älskar dig med. Men jag vet inte om jag gör det på det sättet längre.. Efter allting, är allt bara så jobbigt. Men operationen, du och Louis som småbråkar. Allt" mumlade jag och kollade på honom. Han såg sårad ut. "Snälla Harry, du måste förstå" mumlade jag igen.
"Jag förstår" sa han med en röst som ar ansträngd. Jag kände hur mycket skuldkänslor som helst.
"Harry kolla på mig. Jag älskar dig, jag menar det." Han nickade.
"Jag måste gå" sa han så tyst att jag nästan inte hörde. Jag nickade.
"Hejdå Harry"
"Du hörde saker när du var i koma"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag suckade. "När blir du utskriven?" frågade Zayn. Jag ryckte på axlarna.
"Nästa vecka tror jag.. Men jag åker direkt till Sverige för att fira jul och nyår och sånt" mumlade jag till svar. Alla nickade.
"Så hur ska du göra med hela den här Harry grejen..?" frågade Liam och jag ryckte på axlarna.
"Jag vet inte. Jag blev glad över att han besvarade mina känslor men, men allt kommer av sig och jag är inte riktigt säker längre. Jag menar, jag älskar honom verkligen, men det blev för mycket nu, speciellt när jag fick veta att han och min familj ljugit om min systers död. Dom har ju alltid sagt att det var på grund av alkoholen." Jag suckade.
Jag kollade på dörren och såg att Harry stod där, med en blick jag inte kunde tolka. Jag försökte le mot honom, men hade svårt att göra det.
"Kan vi prata?" frågade han och alla nickade. Utom jag.. Jag var den drabbade. Okej kanske inte drabbade. Killarna gick ut men Harry stannade kvar. Han stängde sjukhusdörren efter sig och satte sig vid sängkanten. Han tog ett djupt andetag.
"Hur mår du?" jag ryckte på axlarna.
"Bra antar jag" jag kollade ner på mina händer och han tog tag i den ena.
"Jag är ledsen för att jag inte sa något om hjärtsjukdomen.. Ja försökte göra det den där kvällen då vi tittade på film." Jag nickade.
"Jag vet, jag är mest besviken på mina föräldrar som aldrig försökte heller" sa jag och han började le.
"Tack" sa han. Jag rynkade pannan.
"Tack?"
"Tack, det var lättande. För mig" sa han och slog armarna om mig. Det var en lång varm kram. Jag visste att jag gillade det, mycket. Men jag visste inte riktigt om jag ville vänja mig vid det. Han släppte mig efter ett tag och strök över min kind. "Jag har aldrig insett hur mycket jag älskar dig.." Jag svalde hårt. Och försökte le. Han lutade sig över för att kyssa mig och jag drog mig undan. Ni skulle bara veta hur hemsk jag kände mig.
"Harry. Jag älskar dig med. Men jag vet inte om jag gör det på det sättet längre.. Efter allting, är allt bara så jobbigt. Men operationen, du och Louis som småbråkar. Allt" mumlade jag och kollade på honom. Han såg sårad ut. "Snälla Harry, du måste förstå" mumlade jag igen.
"Jag förstår" sa han med en röst som ar ansträngd. Jag kände hur mycket skuldkänslor som helst.
"Harry kolla på mig. Jag älskar dig, jag menar det." Han nickade.
"Jag måste gå" sa han så tyst att jag nästan inte hörde. Jag nickade.
"Hejdå Harry"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~¨
Chapter 31 ~ Doesn't right
"Om du hör det här, vill jag att du ska veta att.. Att.. Jag är ledsen för allt. Allt dumt jag gjort mot dig. Att jag varit väldigt negativ mot dig, speciellt med pojkvänner. Att jag nästan inte släppte in dig i livet på 3 år. Att jag behandlat dig som ett andra hands val efter Lourdes. Att jag var med Madison medans jag var borta. ALLT. Och att det enda jag vill just nu är att du mår bra"
____________________________________________________________________________
Junies
Jag kände att jag låg stilla. Jag kunde inte röra mig. Inte alls. Men jag hörde en upprörd röst. Upprörd men mjuk. "Om du hör det här, vill jag att du ska veta att.. Att.. Jag är ledsen för allt. Allt dumt jag gjort mot dig. Att jag varit väldigt negativ mot dig, speciellt med pojkvänner. Att jag nästan inte släppte in dig i livet på 3 år. Att jag behandlat dig som ett andra hands val efter Lourdes. Att jag var med Madison medans jag var borta. ALLT. Och att det enda jag vill just nu är att du mår bra" Jag vet inte om han visste att jag hörde honom, men det gjorde jag. Jag ville säga att det är okej, att han inte behöver anstränga sig för min skull. Om det nu var sant, att han älskade mig. Det fick mig att flippa ut inom mig. På något sätt gick det inte ihop. Jag har alltid jagat efter honom, han har alltid varit den där snälla Harry. Sen när jag slutade jaga efter honom är det första vi gör att bli osams. Det kändes inte rätt. Inte från min sida. Jag hörde sedan en till röst. "Hur mår hon?" jag kände igen den. Det var mammas.
"Hon kommer bli bra" försäkrade Harry. Utan att släppa min hans.
"Harry, du håller i Junies hand" mumlade mamma och han släppte den genast. Jag kände hur mamma kom fram till mig. "Gumman, det kommer bli bra. Precis som din pappa så klarade han också av det här, men inte Lourdes.. Och jag vill bara säga att jag är så tacksam över att du överlever. Jag älskar dig" sa mamma och jag ville nästan börja gråta. Var de det här som Lourdes dog av egentligen? Var de det här som Harry försökte berätta för mig? Jag fick mina svar till varför jag hela tiden hade ont i hjärtat. Inte mentalt.
"Nu är besökstiden över" sa en manlig röst. Jag antar att det var min doktor. Dags att bli ensam igen.
Liams
"Okej Junie, vi är inte här för att sörja, vi är här för att fira att du lever" sa Niall och han hade lycka i rösten "Jag vet inte om du hör oss, men vi tycker att vi borde vara jätteglada över att du lever.. Jag menar nu har vi ingen tid att sörja, när du kommer leva" Jag skrattade.
"Niall, det låter nästan som om du är glad över att hon fick sjukdomen" sa jag. Niall suckade.
"Liam, jag är glad att hon överlevde!" svarade Niall. Både jag och Zayn mumlade något om att vi också gjorde det.
"Junie kan du inte vakna?" frågade Zayn och kollade på Junie. "Nehe, vi får väl vänta" Helt plötsligt började Junie.. Skratta?
"Jag har varit vaken ett tag.." sa hon sedan. "Alltså jag har bara blundat lite" sa hon sedan och flinade. Jag suckade. Hon log ännu större.
"Så hör du någonting när du är i koma?" frågade jag som inte kunde hålla mig.
"Jag tror det.. Harry sa typ att han älskade mig.. Eller jag kanske bara inbillar mig" sa hon sedan. Jag, Niall och Zayn utbytte blickar och sa sedan samtidigt.
"Du hörde saker när du var i koma"
"Om du hör det här, vill jag att du ska veta att.. Att.. Jag är ledsen för allt. Allt dumt jag gjort mot dig. Att jag varit väldigt negativ mot dig, speciellt med pojkvänner. Att jag nästan inte släppte in dig i livet på 3 år. Att jag behandlat dig som ett andra hands val efter Lourdes. Att jag var med Madison medans jag var borta. ALLT. Och att det enda jag vill just nu är att du mår bra"
____________________________________________________________________________
Jag kände att jag låg stilla. Jag kunde inte röra mig. Inte alls. Men jag hörde en upprörd röst. Upprörd men mjuk. "Om du hör det här, vill jag att du ska veta att.. Att.. Jag är ledsen för allt. Allt dumt jag gjort mot dig. Att jag varit väldigt negativ mot dig, speciellt med pojkvänner. Att jag nästan inte släppte in dig i livet på 3 år. Att jag behandlat dig som ett andra hands val efter Lourdes. Att jag var med Madison medans jag var borta. ALLT. Och att det enda jag vill just nu är att du mår bra" Jag vet inte om han visste att jag hörde honom, men det gjorde jag. Jag ville säga att det är okej, att han inte behöver anstränga sig för min skull. Om det nu var sant, att han älskade mig. Det fick mig att flippa ut inom mig. På något sätt gick det inte ihop. Jag har alltid jagat efter honom, han har alltid varit den där snälla Harry. Sen när jag slutade jaga efter honom är det första vi gör att bli osams. Det kändes inte rätt. Inte från min sida. Jag hörde sedan en till röst. "Hur mår hon?" jag kände igen den. Det var mammas.
"Hon kommer bli bra" försäkrade Harry. Utan att släppa min hans.
"Harry, du håller i Junies hand" mumlade mamma och han släppte den genast. Jag kände hur mamma kom fram till mig. "Gumman, det kommer bli bra. Precis som din pappa så klarade han också av det här, men inte Lourdes.. Och jag vill bara säga att jag är så tacksam över att du överlever. Jag älskar dig" sa mamma och jag ville nästan börja gråta. Var de det här som Lourdes dog av egentligen? Var de det här som Harry försökte berätta för mig? Jag fick mina svar till varför jag hela tiden hade ont i hjärtat. Inte mentalt.
"Nu är besökstiden över" sa en manlig röst. Jag antar att det var min doktor. Dags att bli ensam igen.
"Okej Junie, vi är inte här för att sörja, vi är här för att fira att du lever" sa Niall och han hade lycka i rösten "Jag vet inte om du hör oss, men vi tycker att vi borde vara jätteglada över att du lever.. Jag menar nu har vi ingen tid att sörja, när du kommer leva" Jag skrattade.
"Niall, det låter nästan som om du är glad över att hon fick sjukdomen" sa jag. Niall suckade.
"Liam, jag är glad att hon överlevde!" svarade Niall. Både jag och Zayn mumlade något om att vi också gjorde det.
"Junie kan du inte vakna?" frågade Zayn och kollade på Junie. "Nehe, vi får väl vänta" Helt plötsligt började Junie.. Skratta?
"Jag har varit vaken ett tag.." sa hon sedan. "Alltså jag har bara blundat lite" sa hon sedan och flinade. Jag suckade. Hon log ännu större.
"Så hör du någonting när du är i koma?" frågade jag som inte kunde hålla mig.
"Jag tror det.. Harry sa typ att han älskade mig.. Eller jag kanske bara inbillar mig" sa hon sedan. Jag, Niall och Zayn utbytte blickar och sa sedan samtidigt.
"Du hörde saker när du var i koma"
Chapter 30 ~ Make sure you're okay
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag sneglade på Harry. Knep ihop läpparna. Jag ville säga att det alltid hade varit Harry, hur det än gick så var det alltid Harry. Men jag kunde inte. Orden fastnade i halsen. Istället ryckte jag på axlarna. Jag svalde hårt.
"Kom nu, vi går och ser hur det går med dom andra." sa jag och drog honom med mig. Det var som en sten sjönk igenom hjärtat. Det var en smärta som var obeskrivlig. Kunde man få såhär ont av kärlek? Jag började snart inse att det här var verklighet. Det var riktigt smärta. Inga sånna känslor, jag hade ont. Jag började lätt hosta och hostan blev häftigare. Jag släppte taget om Harrys hand och höll händerna över hjärtat. Jag började ta djupa andetag.
"Junie? Vad händer?" frågade Harry förskräckt. Hela månaden hade jag haft lite hosta och ont. Men jag trodde att det inte var någonting. Tillslut föll jag ner till marken och blundade hårt. "Hallå?! Liam! Niall, Zayn, Louis! Kom igen vi måste köra henne till ett sjukhus!" ropade Harry stressat, samtidigt som jag hörde snabba fotsteg. Sedan blev allting svart.
Harrys.
"Vad är det som händer?" frågade Zayn när Liam lyfte in Junie i bilen. Jag skakade på huvudet.
"Det har någonting med en hjärtskada tror jag.." fick jag fram. Louis kollade på mig. Han gick mot mig med snabba steg. Tänkte han slå mig? Men det gjorde han inte.
"Är det samma sjukdom som hennes syster?" frågade Louis allvarligt. Jag nickade långsamt. Samtidigt som jag kände hur tårarna trängde ut genom ögonen. "Det kommer ordna sig". Jag blundade hårt och önskade samma sak.
Jag hade varit uppe hela natten för att se om Junie skulle klara sig. Just nu var hon inne på operation, om hon klarade den skulle hon nog överleva, om hon inte. Slutar hon som Lourdes. Jag stampade otåligt i golvet. Kom igen nu operation, var färdig. Den skulle vara klar för fem minuter sedan. Jag blundade hårt. Kom igen nu.
"Flickan klarar sig , hon ligger i koma just nu, men du kan komma in och besöka henne" sa en manlig röst. Jag vände mig hastigt och fick inte fram ord. Jag bara nickade och nästan sprang in i hennes rum. När jag kom in i rummet saktade jag ner och gick långsamt till henne. Jag såg att bröstkorgen rördes. Jag pustade ut. Jag gick fram till sjukhussängen och ställde mig på huk framför den. Jag tog tag i hennes hand.
"Om du hör det här, vill jag att du ska veta att.. Att.. Jag är ledsen för allt. Allt dumt jag gjort mot dig. Att jag varit väldigt negativ mot dig, speciellt med pojkvänner. Att jag nästan inte släppte in dig i livet på 3 år. Att jag behandlat dig som ett andra hands val efter Lourdes. Att jag var med Madison medans jag var borta. ALLT. Och att det enda jag vill just nu är att du mår bra"
"Älskar du honom?" frågade han sedan.
"Vem?" frågade jag.
"Louis. Älskar du honom?" frågade han.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag sneglade på Harry. Knep ihop läpparna. Jag ville säga att det alltid hade varit Harry, hur det än gick så var det alltid Harry. Men jag kunde inte. Orden fastnade i halsen. Istället ryckte jag på axlarna. Jag svalde hårt.
"Kom nu, vi går och ser hur det går med dom andra." sa jag och drog honom med mig. Det var som en sten sjönk igenom hjärtat. Det var en smärta som var obeskrivlig. Kunde man få såhär ont av kärlek? Jag började snart inse att det här var verklighet. Det var riktigt smärta. Inga sånna känslor, jag hade ont. Jag började lätt hosta och hostan blev häftigare. Jag släppte taget om Harrys hand och höll händerna över hjärtat. Jag började ta djupa andetag.
"Junie? Vad händer?" frågade Harry förskräckt. Hela månaden hade jag haft lite hosta och ont. Men jag trodde att det inte var någonting. Tillslut föll jag ner till marken och blundade hårt. "Hallå?! Liam! Niall, Zayn, Louis! Kom igen vi måste köra henne till ett sjukhus!" ropade Harry stressat, samtidigt som jag hörde snabba fotsteg. Sedan blev allting svart.
"Vad är det som händer?" frågade Zayn när Liam lyfte in Junie i bilen. Jag skakade på huvudet.
"Det har någonting med en hjärtskada tror jag.." fick jag fram. Louis kollade på mig. Han gick mot mig med snabba steg. Tänkte han slå mig? Men det gjorde han inte.
"Är det samma sjukdom som hennes syster?" frågade Louis allvarligt. Jag nickade långsamt. Samtidigt som jag kände hur tårarna trängde ut genom ögonen. "Det kommer ordna sig". Jag blundade hårt och önskade samma sak.
Jag hade varit uppe hela natten för att se om Junie skulle klara sig. Just nu var hon inne på operation, om hon klarade den skulle hon nog överleva, om hon inte. Slutar hon som Lourdes. Jag stampade otåligt i golvet. Kom igen nu operation, var färdig. Den skulle vara klar för fem minuter sedan. Jag blundade hårt. Kom igen nu.
"Flickan klarar sig , hon ligger i koma just nu, men du kan komma in och besöka henne" sa en manlig röst. Jag vände mig hastigt och fick inte fram ord. Jag bara nickade och nästan sprang in i hennes rum. När jag kom in i rummet saktade jag ner och gick långsamt till henne. Jag såg att bröstkorgen rördes. Jag pustade ut. Jag gick fram till sjukhussängen och ställde mig på huk framför den. Jag tog tag i hennes hand.
"Om du hör det här, vill jag att du ska veta att.. Att.. Jag är ledsen för allt. Allt dumt jag gjort mot dig. Att jag varit väldigt negativ mot dig, speciellt med pojkvänner. Att jag nästan inte släppte in dig i livet på 3 år. Att jag behandlat dig som ett andra hands val efter Lourdes. Att jag var med Madison medans jag var borta. ALLT. Och att det enda jag vill just nu är att du mår bra"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Blev kort men jag skrev iallafall!
Chapter 29 ~ Do you love him?
"Du, vart är Harry?" Liam pekade åt utgången. Och muttrade, påväg mot parkeringen.
"Du vill nog inte gå till honom nu" sa han sedan.
"Jorå." sa jag och sprang mot utgången. "Tack!"
_______________________________________________________________________
Jag hörde en suck från Liam och funderade på det i en halv sekund. Jag stannade upp. Jag trodde att jag skulle bli glad över att se Harry. Men inte nu. Inte med henne. Vem var hon förresten? Varför håller Harry om henne? Jag vet inte varför jag blev så upprörd. Var det svartsjuka, ilska? Det enda jag gjorde var att stanna upp. Kollade på honom. Väntade tills hans blick gled över mig, sedan såg han att det var jag. Han stannade upp precis som jag. När han såg mig i ögonen kunde jag inte göra någonting annat än att gråta. När jag kände att tårarna började rinne sprang jag därifrån. Jag hörde fotsteg bakom mig och insåg att jag var tvungen att springa lite längre bort. Jag stannade till bakom konsert huset och lutade mig mot den hårda tegelväggen. Jag satte mig ner och gömde ansiktet i handflatorna. Vilken jävla tur man har.
Jag började höra fotsteg igen. Men just nu brydde jag mig inte. Om Harry kom, och såg mig gråta för han skylla sig själv, det var inte jag som drog med mig en kille hit. Men tänk om han inte menar att han älskade mig på det sättet. Han kanske menade det som att han älskade mig som en vän, eller syster. Det känns som om jag har förlorat allt. Precis allt.
"Hörru? Junie?" jag hörde Louis lugna röst och jag kollade upp. Jag torkade tårarna fort och mötte hans blick.
"Vem är hon?" frågade jag och hade dåligt samvete för att fråga min ex. pojkvän om tjejen jag blev svartsjuk på.
"Hon heter Madison.. Hon och Harry har träffats mycket på sistone" svarade han. Jag svalde hårt för att inte börja gråta igen. Louis satte sig bredvid mig han la försiktigt armen om mig och drog in mig i hans famn. "Jag lovar att han inte är lika kär i henne som han är i dig"
"Vad menar du med det?" frågade jag och svalde ännu en gång.
"Harry berättade att ända sedan vi blev tillsammans började han känna svartsjuka, han ville inte att du skulle vara med någon kille alls. Han ville övertala dig att inte vara med mig, och sedan gå över till honom, för att alla visste att du hade känslor för honom. Eller att du har känslor för honom" Jag lutade mig emot honom och andades långsamt.
"Louis vad fan!" jag hörde fotsteg som gick fortare och fortare. Jag han inte reagera innan jag såg att en hand gav Louis en stor fet smäll i ansiktet. Louis ställde sig upp och frågade vad han höll på med. Jag kollade förskräckt upp på killen som nyss slagit Louis. Självklart var det Harry. Harry var fortfarande arg och slog till Louis ännu en gång, och helt plötsligt slog Louis tillbaka.
"Men gud sluta!" utbrast jag och kollade mig skamset omkring. "Det lönar sig inte att-"
"Vadå? Kom du hit för att träffa Louis? Jag trodde ni hade gjort slut för gott!" avbröt Harry och kollade nu ilsket på mig.
"Harry, du behöver inte slåss!" nu kände jag mig stressad. Hans ansiktsuttryck gick inte att förklara. Han brukade aldrig vara arg, och om han var arg har han aldrig varit såhär arg. Precis när Harry skulle komma med ännu ett slag drog en arm bort honom. Det var Zayn. Han spände ögonen i Harry.
"Vad håller du på med?" frågade han och Harry vägrade att möta hans blick. Jag ställde mig försiktigt upp.
"Louis? Mår du bra?" frågade jag och han nickade. Han hade antagligen bara fått en bula. Men Harry hade börjat blöda näsblod. Louis hade precis prickat näsan. "Zayn, jag kan ta hans om Harrys näsblod om jag får prata med honom.." mumlade jag. "Eller kommer du slå mig?" frågade jag Harry, han skakade på huvudet. "Bra" sa jag och drog med Harry bort mot omklädningsrummen. Jag öppnade dörren in och han visade vart vi skulle gå.
Jag torkade av det sista av blodet och slängde pappret i soptunnan.
"Så, vem är hon?" frågade jag osäkert och Harry kollade upp. "Jag vet att hon heter Madison. Och jag vet att det inte är hon som är med i What Makes You Beautiful"
"Bara en vän"
"Bara en vän?"
"Bara en vän"
"Du, jag kom hit för att träffa dig. Efter allting så kom jag hit. Det kanske var bra att jag inte berättade det för dig, för nu vet jag sanningen iallafall." sa jag och satte mig på en stol.
"Vad är sanningen?"
"Sanningen är att du egentligen inte brydde dig om jag besvarade dina känslor" sa jag. Harry tittade ner i golvet. Han svarade inte.
"Älskar du honom?" frågade han sedan.
"Vem?" frågade jag.
"Louis. Älskar du honom?" frågade han.
"Du, vart är Harry?" Liam pekade åt utgången. Och muttrade, påväg mot parkeringen.
"Du vill nog inte gå till honom nu" sa han sedan.
"Jorå." sa jag och sprang mot utgången. "Tack!"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag hörde en suck från Liam och funderade på det i en halv sekund. Jag stannade upp. Jag trodde att jag skulle bli glad över att se Harry. Men inte nu. Inte med henne. Vem var hon förresten? Varför håller Harry om henne? Jag vet inte varför jag blev så upprörd. Var det svartsjuka, ilska? Det enda jag gjorde var att stanna upp. Kollade på honom. Väntade tills hans blick gled över mig, sedan såg han att det var jag. Han stannade upp precis som jag. När han såg mig i ögonen kunde jag inte göra någonting annat än att gråta. När jag kände att tårarna började rinne sprang jag därifrån. Jag hörde fotsteg bakom mig och insåg att jag var tvungen att springa lite längre bort. Jag stannade till bakom konsert huset och lutade mig mot den hårda tegelväggen. Jag satte mig ner och gömde ansiktet i handflatorna. Vilken jävla tur man har.
Jag började höra fotsteg igen. Men just nu brydde jag mig inte. Om Harry kom, och såg mig gråta för han skylla sig själv, det var inte jag som drog med mig en kille hit. Men tänk om han inte menar att han älskade mig på det sättet. Han kanske menade det som att han älskade mig som en vän, eller syster. Det känns som om jag har förlorat allt. Precis allt.
"Hörru? Junie?" jag hörde Louis lugna röst och jag kollade upp. Jag torkade tårarna fort och mötte hans blick.
"Vem är hon?" frågade jag och hade dåligt samvete för att fråga min ex. pojkvän om tjejen jag blev svartsjuk på.
"Hon heter Madison.. Hon och Harry har träffats mycket på sistone" svarade han. Jag svalde hårt för att inte börja gråta igen. Louis satte sig bredvid mig han la försiktigt armen om mig och drog in mig i hans famn. "Jag lovar att han inte är lika kär i henne som han är i dig"
"Vad menar du med det?" frågade jag och svalde ännu en gång.
"Harry berättade att ända sedan vi blev tillsammans började han känna svartsjuka, han ville inte att du skulle vara med någon kille alls. Han ville övertala dig att inte vara med mig, och sedan gå över till honom, för att alla visste att du hade känslor för honom. Eller att du har känslor för honom" Jag lutade mig emot honom och andades långsamt.
"Louis vad fan!" jag hörde fotsteg som gick fortare och fortare. Jag han inte reagera innan jag såg att en hand gav Louis en stor fet smäll i ansiktet. Louis ställde sig upp och frågade vad han höll på med. Jag kollade förskräckt upp på killen som nyss slagit Louis. Självklart var det Harry. Harry var fortfarande arg och slog till Louis ännu en gång, och helt plötsligt slog Louis tillbaka.
"Men gud sluta!" utbrast jag och kollade mig skamset omkring. "Det lönar sig inte att-"
"Vadå? Kom du hit för att träffa Louis? Jag trodde ni hade gjort slut för gott!" avbröt Harry och kollade nu ilsket på mig.
"Harry, du behöver inte slåss!" nu kände jag mig stressad. Hans ansiktsuttryck gick inte att förklara. Han brukade aldrig vara arg, och om han var arg har han aldrig varit såhär arg. Precis när Harry skulle komma med ännu ett slag drog en arm bort honom. Det var Zayn. Han spände ögonen i Harry.
"Vad håller du på med?" frågade han och Harry vägrade att möta hans blick. Jag ställde mig försiktigt upp.
"Louis? Mår du bra?" frågade jag och han nickade. Han hade antagligen bara fått en bula. Men Harry hade börjat blöda näsblod. Louis hade precis prickat näsan. "Zayn, jag kan ta hans om Harrys näsblod om jag får prata med honom.." mumlade jag. "Eller kommer du slå mig?" frågade jag Harry, han skakade på huvudet. "Bra" sa jag och drog med Harry bort mot omklädningsrummen. Jag öppnade dörren in och han visade vart vi skulle gå.
Jag torkade av det sista av blodet och slängde pappret i soptunnan.
"Så, vem är hon?" frågade jag osäkert och Harry kollade upp. "Jag vet att hon heter Madison. Och jag vet att det inte är hon som är med i What Makes You Beautiful"
"Bara en vän"
"Bara en vän?"
"Bara en vän"
"Du, jag kom hit för att träffa dig. Efter allting så kom jag hit. Det kanske var bra att jag inte berättade det för dig, för nu vet jag sanningen iallafall." sa jag och satte mig på en stol.
"Vad är sanningen?"
"Sanningen är att du egentligen inte brydde dig om jag besvarade dina känslor" sa jag. Harry tittade ner i golvet. Han svarade inte.
"Älskar du honom?" frågade han sedan.
"Vem?" frågade jag.
"Louis. Älskar du honom?" frågade han.
Chapter 28 ~ Sorry!!!
~ 3 månader senare ~
"Lisa! Du måste skämta med mig!" utbrast jag när hon helt plötsligt dök upp med två biljetter till One Directions konsert i London. "Jag vet inte, det är ikväll!" sedan sneglade jag på henne. "Vart fick du dom ifrån förresten?" Hon ryckte på axlarna.
"Jag typ tvingade säljarna att veta vem du var och de visste! Ganska coolt!" sa hon och log stort. Jag fnös.
"Okej. Bara för att jag pratat om det förrut." mumlade jag. Lisa log ännu större.
"Du vägrar ju berätta varför.."
"Men du behöver inte veta." mumlade jag som svar.
"Det enda jag listat ut är att du och Harry har någonting just nu, ska du veta!" jag fnös.
"Ät dina grönsaker nu!" sa jag och hon slog till mig på axeln. "Du behöver inte slå så hårt" mumlade jag och placerade vänstra handen över axeln.
"Jag tar inte i" skrattade hon. Jag höjde ögonbrynen.
"Det gör du" hon skrattade och skakade på huvudet. "Jag ska messa Liam om att vi kommer ikväll också förresten, så det inte blir något konstigt." Jag drog upp telefonen och skrev smset.
*Jag om min kompis kommer på konserten ikväll.. Om det inte gör nåt besvär?*
"Vad skrev du?" frågade Lisa nyfiken. Jag kollade frågande upp. "Jag vill veta!"
"Bara att vi kommer" Lisa log.
"Great! Vad ska du ha på dig?"
"Vi, vi ska väl inte se konsterten vi kommer väl komma i efterhand och bara träffa dom?" frågade jag sedan, hon skakade på huvudet.
"Vi ska se allting!"
"Vänta jag kommer snart, eller sen.. Killen du vet!!" sa hon och pekade bortåt.
"Jag kan inte fatta att du lämnar mig på en One Direction konsert. Det är helt otroligt" skrattade jag. Hon fnös och började sedan skratta. Helt plötsligt kände jag en hand på min axel och vände mig fort.
"Du är Junie eller hur? Liam berätta du ska ha plats långt fram" sa killen och flinade. Jag nickade osäkert och följde efter honom. Vi gick förbi säkert hundra tusen skrikande tjejer.
"Här?" frågade jag när killen stannade. "Längst fram? Allra längst fram? Blir man inte hörselskadad?" Killen skrattade..
"Kanske" han flinade. "Det är okej, du får sticka när du vill faktiskt!" Jag nickade. Jag slog mig ner och drog upp telefonen. Konserten börjar om tio, nio. Ja du vet resten.
När killarna sjöng What Makes You Beautiful stannade jag upp och kollade för en gångs skull. Det var ju somsagt deras första låt. Även den låten som Harry visade mig i förväg och sjöng för mig tidigare. Efter låten var allt över och jag kan få prata med Harry. När låten avslutades sprang jag upp mot scenen när alla tjejer äntligen slutat skrika och börja gå därifrån. Vakterna vägrade från början släppa förbi mig men jag övertalade honom om att jag kände dom och jag fick komma in. Jag sprang på Liam backstage.
"Du, vart är Harry?" Liam pekade åt utgången. Och muttrade, påväg mot parkeringen.
"Du vill nog inte gå till honom nu" sa han sedan.
"Jorå." sa jag och sprang mot utgången. "Tack!"
~ 3 månader senare ~
"Lisa! Du måste skämta med mig!" utbrast jag när hon helt plötsligt dök upp med två biljetter till One Directions konsert i London. "Jag vet inte, det är ikväll!" sedan sneglade jag på henne. "Vart fick du dom ifrån förresten?" Hon ryckte på axlarna.
"Jag typ tvingade säljarna att veta vem du var och de visste! Ganska coolt!" sa hon och log stort. Jag fnös.
"Okej. Bara för att jag pratat om det förrut." mumlade jag. Lisa log ännu större.
"Du vägrar ju berätta varför.."
"Men du behöver inte veta." mumlade jag som svar.
"Det enda jag listat ut är att du och Harry har någonting just nu, ska du veta!" jag fnös.
"Ät dina grönsaker nu!" sa jag och hon slog till mig på axeln. "Du behöver inte slå så hårt" mumlade jag och placerade vänstra handen över axeln.
"Jag tar inte i" skrattade hon. Jag höjde ögonbrynen.
"Det gör du" hon skrattade och skakade på huvudet. "Jag ska messa Liam om att vi kommer ikväll också förresten, så det inte blir något konstigt." Jag drog upp telefonen och skrev smset.
*Jag om min kompis kommer på konserten ikväll.. Om det inte gör nåt besvär?*
"Vad skrev du?" frågade Lisa nyfiken. Jag kollade frågande upp. "Jag vill veta!"
"Bara att vi kommer" Lisa log.
"Great! Vad ska du ha på dig?"
"Vi, vi ska väl inte se konsterten vi kommer väl komma i efterhand och bara träffa dom?" frågade jag sedan, hon skakade på huvudet.
"Vi ska se allting!"
"Vänta jag kommer snart, eller sen.. Killen du vet!!" sa hon och pekade bortåt.
"Jag kan inte fatta att du lämnar mig på en One Direction konsert. Det är helt otroligt" skrattade jag. Hon fnös och började sedan skratta. Helt plötsligt kände jag en hand på min axel och vände mig fort.
"Du är Junie eller hur? Liam berätta du ska ha plats långt fram" sa killen och flinade. Jag nickade osäkert och följde efter honom. Vi gick förbi säkert hundra tusen skrikande tjejer.
"Här?" frågade jag när killen stannade. "Längst fram? Allra längst fram? Blir man inte hörselskadad?" Killen skrattade..
"Kanske" han flinade. "Det är okej, du får sticka när du vill faktiskt!" Jag nickade. Jag slog mig ner och drog upp telefonen. Konserten börjar om tio, nio. Ja du vet resten.
När killarna sjöng What Makes You Beautiful stannade jag upp och kollade för en gångs skull. Det var ju somsagt deras första låt. Även den låten som Harry visade mig i förväg och sjöng för mig tidigare. Efter låten var allt över och jag kan få prata med Harry. När låten avslutades sprang jag upp mot scenen när alla tjejer äntligen slutat skrika och börja gå därifrån. Vakterna vägrade från början släppa förbi mig men jag övertalade honom om att jag kände dom och jag fick komma in. Jag sprang på Liam backstage.
"Du, vart är Harry?" Liam pekade åt utgången. Och muttrade, påväg mot parkeringen.
"Du vill nog inte gå till honom nu" sa han sedan.
"Jorå." sa jag och sprang mot utgången. "Tack!"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
:D
Chapter 27 ~ I love you.
"Så varför grät du?"
______________________________________________________________
"Louis gjorde slut bara för att, för att.. Han sa någonting om dig.." mumlade hon och jag fattade inte riktigt. Louis hade henne. Inte jag. Vad skulle han oroa sig för?
"Jag sa ju att han inte var bra" mumlade jag för att komma med ett svar.
"Han hade en anledning, jag såg det! Vet du hur jobbigt jag tycker att det är när du hela tiden säger att jag inte skule vara med honom.. VET DU DET?" utbrast hon sedan. Jag skakade på huvudet. "Men dåså! Jag var döorolig för att dig när du svimmade av och det du argumenterar är att Louis inte var bra för mig?"
"Det var inte så jag menade" försökte jag.
"Vad menade du då? Att jag måste vara tillsammans med en annan kille som älskar mig? Isåfall så undrar jag var killen inte har sagt något!" nu lät hon riktigt arg. Killen i hennes mening är jag.
"Men tänk om du inte hade känt samma sak tillbaka för killen?" sa jag. Gid vad fånigt det lät.
"Jag skulle iallafall accepterat att han var ärlig mot mig." sa hon och började gå.
"Vart ska du?" frågade jag och hon svalde.
"Iväg, leta reda på Louis. Säga hejdå innan ni åker iväg på turné imorgon. Som ni INTE berättade för mig." Jag nickade bara. Borta, nu var hon inte här längre.
Vad var det hon sa nu? Jag skulle accepterat om han var ärlig mot mig.
Junies
"Så, hur är det med dig?" frågade Liam och satte sig bredvid mig. Jag hade fått panik när jag kom i närheten av Louis och valde sedan att gå till Liam.
"Konstigt. Ni ska iväg imorgon, varför berättade ingen?" frågade jag och han ryckte på axlarna.
"Det var meningen att ingen av oss skulle kära ni sig i dig först och främst" skrattade han.
"Som om Louis gör det?" mumlade jag som svar.
"Inte bara Louis pratade jag om.." sa han och höjde ögonbrynet. Jag knuffade till honom.
"När åker ni?"
"Klockan fyra på natten.. I natt alltså" förklarade Liam
"Åh" suckade jag. "Jag kommer känna mig ensam.."
"Skulle inte din vän Lisa komma?" frågade Liam och jag sken upp.
"Jo just det!" sa jag och kände hur leendet växte. "Men ändå.."
"Kommer du till flygplatsen?" frågade Liam sedan. Jag ruskade på huvudet.
"Känns inte som en bra idé just nu.." svarade jag fort.
"Det har du rätt i, du får bara gå in på sjuttio resturanger för att Niall ska överleva flygfärden utan att behöva äta flygplansmat" skrattade Liam och jag flinade.
"Det låter däremot frestande men jag har inte lust att träffa Louis och Harry samtidigt."
"Jag fattar" nickade Liam.
Klockan var halv 3, deras plan går om en och en halv timma. Kan inte tiden gå fortare så att jag kan somna? På något kändes det som om jag ville ha dom här. Fast ändå inte. Jag hörde hur det knackade på mitt fönster. Jag kollade misstänksamt på det. Jag gick sedan långsamt fram till det och såg att Harry stod där.
"Hej" sa jag när jag öppnt fönstret.
"Jag vill att du har det här, eller att du ser det" sa han och gav mig en lapp. Han sprang sedan iväg till bilen som väntade. Jag nickade bara och vände mig om. Jag stängde fönstret och öppnade lappen.
Junie, jag har inte varit ärlig mot dig. Jag menar det verkligen.
Jag har varit taskig mot dig och sagt att Louis inte är bra nog. Hackat ner på honom som om jag inte brydde mig. Men allt det har en anledning. Jag litar till 100% på Louis. Precis som jag litar på dig, och som jag alltid gjort. Det är därför allting kommit så plötsligt. När jag fick veta att du och Louis blev tillsammans blev allt konstigt. Som om en del av mig saknades. Typ som om makten att ha dig som vän försvann. Jag vet att det egentligen inte är så.
Jag tänkte förklara varför jag svimmade. Och vad som gjorde att jag gjorde det. Jag hade somsagt varit på toaletten när jag var påväg tillbaka till er. Då jag såg dig kyssa Louis.Jag blev i tjocktillstånd och svimmade av. Om du nu undrar varför jag svimmade över det så kommer förklaringen nu.
Jag älskar dig.
"Så varför grät du?"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Louis gjorde slut bara för att, för att.. Han sa någonting om dig.." mumlade hon och jag fattade inte riktigt. Louis hade henne. Inte jag. Vad skulle han oroa sig för?
"Jag sa ju att han inte var bra" mumlade jag för att komma med ett svar.
"Han hade en anledning, jag såg det! Vet du hur jobbigt jag tycker att det är när du hela tiden säger att jag inte skule vara med honom.. VET DU DET?" utbrast hon sedan. Jag skakade på huvudet. "Men dåså! Jag var döorolig för att dig när du svimmade av och det du argumenterar är att Louis inte var bra för mig?"
"Det var inte så jag menade" försökte jag.
"Vad menade du då? Att jag måste vara tillsammans med en annan kille som älskar mig? Isåfall så undrar jag var killen inte har sagt något!" nu lät hon riktigt arg. Killen i hennes mening är jag.
"Men tänk om du inte hade känt samma sak tillbaka för killen?" sa jag. Gid vad fånigt det lät.
"Jag skulle iallafall accepterat att han var ärlig mot mig." sa hon och började gå.
"Vart ska du?" frågade jag och hon svalde.
"Iväg, leta reda på Louis. Säga hejdå innan ni åker iväg på turné imorgon. Som ni INTE berättade för mig." Jag nickade bara. Borta, nu var hon inte här längre.
Vad var det hon sa nu? Jag skulle accepterat om han var ärlig mot mig.
"Så, hur är det med dig?" frågade Liam och satte sig bredvid mig. Jag hade fått panik när jag kom i närheten av Louis och valde sedan att gå till Liam.
"Konstigt. Ni ska iväg imorgon, varför berättade ingen?" frågade jag och han ryckte på axlarna.
"Det var meningen att ingen av oss skulle kära ni sig i dig först och främst" skrattade han.
"Som om Louis gör det?" mumlade jag som svar.
"Inte bara Louis pratade jag om.." sa han och höjde ögonbrynet. Jag knuffade till honom.
"När åker ni?"
"Klockan fyra på natten.. I natt alltså" förklarade Liam
"Åh" suckade jag. "Jag kommer känna mig ensam.."
"Skulle inte din vän Lisa komma?" frågade Liam och jag sken upp.
"Jo just det!" sa jag och kände hur leendet växte. "Men ändå.."
"Kommer du till flygplatsen?" frågade Liam sedan. Jag ruskade på huvudet.
"Känns inte som en bra idé just nu.." svarade jag fort.
"Det har du rätt i, du får bara gå in på sjuttio resturanger för att Niall ska överleva flygfärden utan att behöva äta flygplansmat" skrattade Liam och jag flinade.
"Det låter däremot frestande men jag har inte lust att träffa Louis och Harry samtidigt."
"Jag fattar" nickade Liam.
Klockan var halv 3, deras plan går om en och en halv timma. Kan inte tiden gå fortare så att jag kan somna? På något kändes det som om jag ville ha dom här. Fast ändå inte. Jag hörde hur det knackade på mitt fönster. Jag kollade misstänksamt på det. Jag gick sedan långsamt fram till det och såg att Harry stod där.
"Hej" sa jag när jag öppnt fönstret.
"Jag vill att du har det här, eller att du ser det" sa han och gav mig en lapp. Han sprang sedan iväg till bilen som väntade. Jag nickade bara och vände mig om. Jag stängde fönstret och öppnade lappen.
Junie, jag har inte varit ärlig mot dig. Jag menar det verkligen.
Jag har varit taskig mot dig och sagt att Louis inte är bra nog. Hackat ner på honom som om jag inte brydde mig. Men allt det har en anledning. Jag litar till 100% på Louis. Precis som jag litar på dig, och som jag alltid gjort. Det är därför allting kommit så plötsligt. När jag fick veta att du och Louis blev tillsammans blev allt konstigt. Som om en del av mig saknades. Typ som om makten att ha dig som vän försvann. Jag vet att det egentligen inte är så.
Jag tänkte förklara varför jag svimmade. Och vad som gjorde att jag gjorde det. Jag hade somsagt varit på toaletten när jag var påväg tillbaka till er. Då jag såg dig kyssa Louis.Jag blev i tjocktillstånd och svimmade av. Om du nu undrar varför jag svimmade över det så kommer förklaringen nu.
Jag älskar dig.
Nästa kapitel..
Det var såhär att jag inte hann skriva i Lördags.. Jag hann inte idag heller för att jag var ute och köpte jackor.. Busigt.. ♥ Jag ska försöka skriva klart imorgon!
Svar till Erica Goergsson:
Jag skriver hur dom pratar på svenska för att jag började skriva denna novell på en annan hemsida där man inte får skriva på engelska :) Om jag gör en till novell kommer de att prata på engelska!
xClara
Chapter 26 ~ Read a book
Jag smög in i huset och märkte att mamma och pappa redan sov. Jag suckade. Jag tassade mig ner till undervåningen och till mitt rum. Efter det så ramlade jag ner i sängen och somnade på en gång.
_______________________________________________________________________
Solen sken genom en liten springa av rullgardinen, jag vaknade. Kul, vakna av solen, snällt solen. Jag gick uppför trapporna där mamma satt på en stol och läste en bok.
"Hej" sa jag och gick förbi henne. Hon log så stort att jag nästan blev rädd. "Vad är det?"
"Jo, det var en kille här" började hon. Nej. Fan. Varför? "Han presenterade sig som Louis och frågade vart du var" fortsatte mamma. Nej varför gjorde han det? "Han var jättesnygg Junie." konstaterade hon sen.
"Sluta mamma, du kan inte säga så om killar som är ja mycket yngre än dig, det är skumt" mumlade jag och gick längre bort från henne. Jag gick mot köket tog fort någonting att äta och sprang sedan in på mitt rum igen. Jag fick ett sms från Niall. *Du kommer hit nu. Stämningen här är.. Inte bra. Larry Stylinson lägenhet nu!!* Jag skrattade lite och svarade *okej då*. Jag drog med mig en bok, isåfall att. Jag gjorde i ordningen och sprang ut.
"Mamma jag går till Harry och gänget där hejdå!" sa jag coh stänfde dörren efter mig.
"Hej" sa Niall. "Välkommen till mördarleken" sa han och pekade på Louis och Harry. Ja mördarleken. Men ett leende började komma när Louis såg mig.
"Hej" sa han och log. Jag vinkade lite tveksamt och kollade på Niall. Han ryckte på axlarna. Det var exakt sånna här tillfällen jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Jag drog fingrarna genom håret. Jag drog upp boken och satte mig bredvid Louis. Jag drog fort upp boken för att inte behöva prata.
"Vad läser du?" frågade Louis lugnt och jag kollade fort upp på honom.
"Vampire Academy" sa jag och ryckte på axlarna. Han nickade.
"Är den där Rose där, är hon snygg?" frågade han och jag rynkade pannan. "Ja hon kan ju inte bli lika snygg som dig" Jag blev generad. Det gick inte att undvika. Han lutade sig fram för att kyssa mig, jag kollade fort omkring, Harry var inte här just nu. Bra. Jag besvarade osäkert kyssen.
Harrys.
När jag sedan kom in efter ett toalettbesök var det bara en sak jag såg. Kyssen. Dom två. Det var som ett hårt slag i magen. Ett så hårt slag att man tappar andan. Och tuppar av.
"Junie. Du är den vackraste människan som jorden skådat. Du lyser upp min värld. På riktigt. Du betyder allting för mig, kan du förstå det? Snälla förstå det?" Hon nickade med ögonen tårfyllda.
"Sluta säga sånna saker, du gör mig generad.." mumlade hon och log. Det leendet. Leendet jag inte kunde få nog av. Det som gjorde mig hel. Jag strök henne mjukt på kinden och flinade.
"Vi behöver inte oroa oss för någonting. Någonsin" sa jag och hon nickade. Våra läppar var nu så nära, så så nära.
"Harry! Vakna! Herregud!" skrek Junie och skakade om mig. Jag öppnade svagt ögonen. Hon pustade ut. "Tack och lov" sa hon lättat. Och la huvudet mot mitt hjärta. Han kände hur mitt hjärta bultade. Men hon märkte inte hur fort det bultade för att hon var där. "Hur kan du bara svimma av sådär rakt framför ögonen på mig, gör aldrig så mot mig Harry, förstår du hur orolig jag blev?" sa hon och satte sig upp ordenkligt. Jag kollade mig omkring. Vi var ensamma nu. I hennes hus. Jag kollade fort på henne, hon hade gråtit.
"Har du gråtit?" mumlade jag och hon svalde och gnuggade sig i ögonen.
"Nej" envisades hon. Jag nickade.
"Jo det här du varför? Du måste ha hört att mitt hjärta fungerade" sa jag fort och hon kollade på mig.
"Snälla prata inte om det här för någon om jag berättar" sa hon jag nickade.
"Jag är fortfarande ganska förbannad på dig, för att du skulle vara så överbekyddande. Men Louis tyckte att om jag var så sur och arg på dig, borde jag inte brytt mig om du svimmade för att vi visste att du skulle överleva" jag förstod inte att Louis sagt det. Louis, min vän. "Men jag fick som en deja vu. Av Lourdes grejen.."
"Så varför grät du?"
Jag smög in i huset och märkte att mamma och pappa redan sov. Jag suckade. Jag tassade mig ner till undervåningen och till mitt rum. Efter det så ramlade jag ner i sängen och somnade på en gång.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~¨
Solen sken genom en liten springa av rullgardinen, jag vaknade. Kul, vakna av solen, snällt solen. Jag gick uppför trapporna där mamma satt på en stol och läste en bok.
"Hej" sa jag och gick förbi henne. Hon log så stort att jag nästan blev rädd. "Vad är det?"
"Jo, det var en kille här" började hon. Nej. Fan. Varför? "Han presenterade sig som Louis och frågade vart du var" fortsatte mamma. Nej varför gjorde han det? "Han var jättesnygg Junie." konstaterade hon sen.
"Sluta mamma, du kan inte säga så om killar som är ja mycket yngre än dig, det är skumt" mumlade jag och gick längre bort från henne. Jag gick mot köket tog fort någonting att äta och sprang sedan in på mitt rum igen. Jag fick ett sms från Niall. *Du kommer hit nu. Stämningen här är.. Inte bra. Larry Stylinson lägenhet nu!!* Jag skrattade lite och svarade *okej då*. Jag drog med mig en bok, isåfall att. Jag gjorde i ordningen och sprang ut.
"Mamma jag går till Harry och gänget där hejdå!" sa jag coh stänfde dörren efter mig.
"Hej" sa Niall. "Välkommen till mördarleken" sa han och pekade på Louis och Harry. Ja mördarleken. Men ett leende började komma när Louis såg mig.
"Hej" sa han och log. Jag vinkade lite tveksamt och kollade på Niall. Han ryckte på axlarna. Det var exakt sånna här tillfällen jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Jag drog fingrarna genom håret. Jag drog upp boken och satte mig bredvid Louis. Jag drog fort upp boken för att inte behöva prata.
"Vad läser du?" frågade Louis lugnt och jag kollade fort upp på honom.
"Vampire Academy" sa jag och ryckte på axlarna. Han nickade.
"Är den där Rose där, är hon snygg?" frågade han och jag rynkade pannan. "Ja hon kan ju inte bli lika snygg som dig" Jag blev generad. Det gick inte att undvika. Han lutade sig fram för att kyssa mig, jag kollade fort omkring, Harry var inte här just nu. Bra. Jag besvarade osäkert kyssen.
När jag sedan kom in efter ett toalettbesök var det bara en sak jag såg. Kyssen. Dom två. Det var som ett hårt slag i magen. Ett så hårt slag att man tappar andan. Och tuppar av.
"Junie. Du är den vackraste människan som jorden skådat. Du lyser upp min värld. På riktigt. Du betyder allting för mig, kan du förstå det? Snälla förstå det?" Hon nickade med ögonen tårfyllda.
"Sluta säga sånna saker, du gör mig generad.." mumlade hon och log. Det leendet. Leendet jag inte kunde få nog av. Det som gjorde mig hel. Jag strök henne mjukt på kinden och flinade.
"Vi behöver inte oroa oss för någonting. Någonsin" sa jag och hon nickade. Våra läppar var nu så nära, så så nära.
"Harry! Vakna! Herregud!" skrek Junie och skakade om mig. Jag öppnade svagt ögonen. Hon pustade ut. "Tack och lov" sa hon lättat. Och la huvudet mot mitt hjärta. Han kände hur mitt hjärta bultade. Men hon märkte inte hur fort det bultade för att hon var där. "Hur kan du bara svimma av sådär rakt framför ögonen på mig, gör aldrig så mot mig Harry, förstår du hur orolig jag blev?" sa hon och satte sig upp ordenkligt. Jag kollade mig omkring. Vi var ensamma nu. I hennes hus. Jag kollade fort på henne, hon hade gråtit.
"Har du gråtit?" mumlade jag och hon svalde och gnuggade sig i ögonen.
"Nej" envisades hon. Jag nickade.
"Jo det här du varför? Du måste ha hört att mitt hjärta fungerade" sa jag fort och hon kollade på mig.
"Snälla prata inte om det här för någon om jag berättar" sa hon jag nickade.
"Jag är fortfarande ganska förbannad på dig, för att du skulle vara så överbekyddande. Men Louis tyckte att om jag var så sur och arg på dig, borde jag inte brytt mig om du svimmade för att vi visste att du skulle överleva" jag förstod inte att Louis sagt det. Louis, min vän. "Men jag fick som en deja vu. Av Lourdes grejen.."
"Så varför grät du?"
Min Fråga svara bara som du tycker! Inget med novellen att göra!
Chapter 25 ~ My own.
"Jag vill inte att du träffar honom." sa Harry efter att ha varit tyst en lång stund. Jag kollade chockat upp på honom.
_______________________________________________________
"Vad menar du med att du inte vill att du jag ska träffa honom?" frågade jag.
"Okej, du ska inte träffa honom mer." sa Harry och började gå. Vad snackar han om?
"Vadå, du bestämmer väl inte vad jag gör?" sa jag och kollade frustrerat omkring.
"Jo, nu gör jag det. Jag gillar inte att du är med honom, okej? Han är fyra år äldre än dig, du måste tänka dig för." Tänka mig för? Vad babblar han om?!
"Alltså? Säger du att jag inte är mogen nog för att göra mina egna beslut?"
"Nej men-"
"Vadå, ska du bara hoppa in i mitt huvud och göra så att jag inte tänker på Louis, eller är med honom?! Vem tror du att du är? Presidentet?!" utbrast jag och han såg nästan lite rädd ut, vilket gjorde att ett stolt leende på mitt ansikte växte fram.
"Jag menar inte så.. Jag bryr mig bara"
"Då har jag ett tips till dig.. Bry dig mindre!" sa jag och log. "Jag går härifrån nu, jag orkar itne med dig" sa jag och gick riktningen mot mitt hus. "Förresten" hejdade jag mig. Harry kollade upp. "Bry dig inte om vad jag gör. Om det är så här jobbig du ska vara, kan du ju lika gärna låta bli det över huvudtaget.." Jag kände mig arg, lite för arg. Jag vet inte riktigt vad som hände men jag började springa i världens fart. Jag stannade upp lite senare för att hämta andan. Jag lutade mig mot en vägg och gled längs med den ända ner till den våta gräsmattan. Jag fattade verkligen inte vad som hände. Vadå han bryr sig om mig? Jo det är så här Junie, att jag tycker inte att du kan lite på imn bästakompis, för du vet. Ja hur bra låter det egentligen? Jag kände hur min andning började bli jobbig igen, men hur kunde det gå till, jag sitter ner och slappnar av. Det var som om luften var kvävd, kan man säga att det gjorde onte i hjärtat, fast inte på ett sårat sätt, utan mer att det verkligen gör ont i hjärtat?
Jag ställde mig långsamt upp, och kände att det fortfarande gjorde lika ont om inte ondare. Jag andades långsammare för att det inte skulle kännas lika mycket. Efter att ha gått en liten stund kände jag hur det blir bättre. Det måste ha haft någonting att göra med all stress. Jag sträckte på mig och började verkligen gå hem.
Jag smög in i huset och märkte att mamma och pappa redan sov. Jag suckade. Jag tassade mig ner till undervåningen och till mitt rum. Efter det så ramlade jag ner i sängen och somnade på en gång.
"Jag vill inte att du träffar honom." sa Harry efter att ha varit tyst en lång stund. Jag kollade chockat upp på honom.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Vad menar du med att du inte vill att du jag ska träffa honom?" frågade jag.
"Okej, du ska inte träffa honom mer." sa Harry och började gå. Vad snackar han om?
"Vadå, du bestämmer väl inte vad jag gör?" sa jag och kollade frustrerat omkring.
"Jo, nu gör jag det. Jag gillar inte att du är med honom, okej? Han är fyra år äldre än dig, du måste tänka dig för." Tänka mig för? Vad babblar han om?!
"Alltså? Säger du att jag inte är mogen nog för att göra mina egna beslut?"
"Nej men-"
"Vadå, ska du bara hoppa in i mitt huvud och göra så att jag inte tänker på Louis, eller är med honom?! Vem tror du att du är? Presidentet?!" utbrast jag och han såg nästan lite rädd ut, vilket gjorde att ett stolt leende på mitt ansikte växte fram.
"Jag menar inte så.. Jag bryr mig bara"
"Då har jag ett tips till dig.. Bry dig mindre!" sa jag och log. "Jag går härifrån nu, jag orkar itne med dig" sa jag och gick riktningen mot mitt hus. "Förresten" hejdade jag mig. Harry kollade upp. "Bry dig inte om vad jag gör. Om det är så här jobbig du ska vara, kan du ju lika gärna låta bli det över huvudtaget.." Jag kände mig arg, lite för arg. Jag vet inte riktigt vad som hände men jag började springa i världens fart. Jag stannade upp lite senare för att hämta andan. Jag lutade mig mot en vägg och gled längs med den ända ner till den våta gräsmattan. Jag fattade verkligen inte vad som hände. Vadå han bryr sig om mig? Jo det är så här Junie, att jag tycker inte att du kan lite på imn bästakompis, för du vet. Ja hur bra låter det egentligen? Jag kände hur min andning började bli jobbig igen, men hur kunde det gå till, jag sitter ner och slappnar av. Det var som om luften var kvävd, kan man säga att det gjorde onte i hjärtat, fast inte på ett sårat sätt, utan mer att det verkligen gör ont i hjärtat?
Jag ställde mig långsamt upp, och kände att det fortfarande gjorde lika ont om inte ondare. Jag andades långsammare för att det inte skulle kännas lika mycket. Efter att ha gått en liten stund kände jag hur det blir bättre. Det måste ha haft någonting att göra med all stress. Jag sträckte på mig och började verkligen gå hem.
Jag smög in i huset och märkte att mamma och pappa redan sov. Jag suckade. Jag tassade mig ner till undervåningen och till mitt rum. Efter det så ramlade jag ner i sängen och somnade på en gång.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Märker att jag blivit dålig på långa kapitel, och bilder :/ Så ledsen ska fixa det! Sen..
Nästa kapitel kommer imorgon..
Har haft och göra lite hemma och så, ja, det kommer imorgon alltså :)
Chapter 24 ~ I want you to stop
"Visst en annan gång" sa han och satte sig upp igen. Han drog på sig säkerhetsbältet och började köra. Tankarna flög inne i mitt huvud. Var Louis beredd att göra det? Så här kort in i förhållandet. Inte för att jag inte vill men, på något sätt så kände jag att vårt förhållande inte var så seriöst redan. För mycket kunde hända på kort tid, vi visste in om vi hade kameror runt omkring oss. Eller att någon såg överhuvudtaget. "Lovar du, en annan gång?" frågade han helt plötsligt. Jag nickade tveksamt och vände blicken.
__________________________________________
"Jag, vi borde åka nu" mumlade jag och jag fick en nick som svar. Jag kollade osäkert ut genom bilfönstret. Jag kände mig fortfarande osäker efter det som nyss hänt, det var som om hela min kropp skakades. Jag drog hastigt upp telefonen ur fickan. Harry hade skickat ett meddelande. *Vi ses vid åtta. Lekplatsen* jag svarade ett snabbt okej och la ner telfonen i fickan igen.
"Vem var det?" frågade Louis. Ja ruskade på huvudet.
"Ingen." mumlade jag till svar.
Klockan var fem i åtta nu, jag kunde se lekplatsen.
"Louis, jag kan gå härifrån.." mumlade jag och han kollade frågande på mig. "Jag ska ändå hämta en läxa som jag glömde hos Ida" ljög jag. Han nickade och stannade bilen. Han gav mig en knabb puss innan jag gick ut ur bilen. "Tack" mumlade jag och han nickade. Jag vinkade lite när han åkte och jag fick ett leende tillbaka. Så fort bilen var utom räckhåll drog jag jackan hårdare om mig och sprang på gångvägen till lekparken.
Jag såg att Harry stod där och tittade på klockan. Jag la på ännu en växel.
"Hallå?" ropade jag. Han vände sig hastigt om. Han rörde inte en min.
"Vad ville du säga?" frågade han tveksamt och undvek min blick. Jag svalde.
"Du.. Jag är ledsen för att jag inte sa något.. Jag visste inte hur du skulle reagera." mumlade jag och han nickade.
"Du har varit med honom nu, ser jag" mumlade han och kollade på min hals. Varför kollar han på min hals. Jag gav en hastig blick på min hals. Jo, ser man på ett sugmärke. Jag la fort handen över. Fan, varför gjorde han det? "Varnar dig bara. Jag vill inte att du ska behöva göra något du inte vill." sa han med en iskall ton i rösten.
"Vad menar du? Louis skulle aldrig-"
"Hur vet du det?" avbröt han. Jag skakade på huvudet.
"Louis är din bästakompis, lite mer tillit kanske?" mumlade jag och han skakade på huvudet.
"Han är fortfarande fyra år äldre än dig?" sa Harry med en nu irriterad ton i rösten.
"Tre. Han är född den 24 December jag är född sista Januari dagen innan du fyller år. Typ tre år." svarade jag. Harry kollade på ig med en blick jag inte kunde tolka.
"Jag bryr mig bara.." han tvekade lite. "Ni hade väl inte?" började han och svalde sedan.
"Vadå?" frågade jag och höjde ögonbrynet.
"Inte.. Du vet.." mumlade han och jag flinade.
"Vadå?" frågade jag sedan och log ännu mer. "Jag vill höra dig säga det.."
"Ja, alltså när två människor älskar varandra jättemycket.." sa Harry och jag tänkte nästan dö av skratt när det kom till hans ansiktsuttryck.
"Då hade dom vadå?" frågade jag och visade att jag lyssnade.
"Sex" mumlade han tyst och jag skrattade ihjäl mig, man skulle inte kunna få se det där ansiktuttrycket mer än en gång i livet.
"Nej, vi hade det inte" sa jag och skrattade. Jag såg sedan att han pustade ut och jag rynkade pannan. Varför var det en lättnad för honom? Jag satte mig ner på en bänk och tänkte lite. Louis var hans bästavän, han borde inte ha misstankar.
"Jag vill inte att du träffar honom." sa Harry efter att ha varit tyst en lång stund. Jag kollade chockat upp på honom.
"Visst en annan gång" sa han och satte sig upp igen. Han drog på sig säkerhetsbältet och började köra. Tankarna flög inne i mitt huvud. Var Louis beredd att göra det? Så här kort in i förhållandet. Inte för att jag inte vill men, på något sätt så kände jag att vårt förhållande inte var så seriöst redan. För mycket kunde hända på kort tid, vi visste in om vi hade kameror runt omkring oss. Eller att någon såg överhuvudtaget. "Lovar du, en annan gång?" frågade han helt plötsligt. Jag nickade tveksamt och vände blicken.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Jag, vi borde åka nu" mumlade jag och jag fick en nick som svar. Jag kollade osäkert ut genom bilfönstret. Jag kände mig fortfarande osäker efter det som nyss hänt, det var som om hela min kropp skakades. Jag drog hastigt upp telefonen ur fickan. Harry hade skickat ett meddelande. *Vi ses vid åtta. Lekplatsen* jag svarade ett snabbt okej och la ner telfonen i fickan igen.
"Vem var det?" frågade Louis. Ja ruskade på huvudet.
"Ingen." mumlade jag till svar.
Klockan var fem i åtta nu, jag kunde se lekplatsen.
"Louis, jag kan gå härifrån.." mumlade jag och han kollade frågande på mig. "Jag ska ändå hämta en läxa som jag glömde hos Ida" ljög jag. Han nickade och stannade bilen. Han gav mig en knabb puss innan jag gick ut ur bilen. "Tack" mumlade jag och han nickade. Jag vinkade lite när han åkte och jag fick ett leende tillbaka. Så fort bilen var utom räckhåll drog jag jackan hårdare om mig och sprang på gångvägen till lekparken.
Jag såg att Harry stod där och tittade på klockan. Jag la på ännu en växel.
"Hallå?" ropade jag. Han vände sig hastigt om. Han rörde inte en min.
"Vad ville du säga?" frågade han tveksamt och undvek min blick. Jag svalde.
"Du.. Jag är ledsen för att jag inte sa något.. Jag visste inte hur du skulle reagera." mumlade jag och han nickade.
"Du har varit med honom nu, ser jag" mumlade han och kollade på min hals. Varför kollar han på min hals. Jag gav en hastig blick på min hals. Jo, ser man på ett sugmärke. Jag la fort handen över. Fan, varför gjorde han det? "Varnar dig bara. Jag vill inte att du ska behöva göra något du inte vill." sa han med en iskall ton i rösten.
"Vad menar du? Louis skulle aldrig-"
"Hur vet du det?" avbröt han. Jag skakade på huvudet.
"Louis är din bästakompis, lite mer tillit kanske?" mumlade jag och han skakade på huvudet.
"Han är fortfarande fyra år äldre än dig?" sa Harry med en nu irriterad ton i rösten.
"Tre. Han är född den 24 December jag är född sista Januari dagen innan du fyller år. Typ tre år." svarade jag. Harry kollade på ig med en blick jag inte kunde tolka.
"Jag bryr mig bara.." han tvekade lite. "Ni hade väl inte?" började han och svalde sedan.
"Vadå?" frågade jag och höjde ögonbrynet.
"Inte.. Du vet.." mumlade han och jag flinade.
"Vadå?" frågade jag sedan och log ännu mer. "Jag vill höra dig säga det.."
"Ja, alltså när två människor älskar varandra jättemycket.." sa Harry och jag tänkte nästan dö av skratt när det kom till hans ansiktsuttryck.
"Då hade dom vadå?" frågade jag och visade att jag lyssnade.
"Sex" mumlade han tyst och jag skrattade ihjäl mig, man skulle inte kunna få se det där ansiktuttrycket mer än en gång i livet.
"Nej, vi hade det inte" sa jag och skrattade. Jag såg sedan att han pustade ut och jag rynkade pannan. Varför var det en lättnad för honom? Jag satte mig ner på en bänk och tänkte lite. Louis var hans bästavän, han borde inte ha misstankar.
"Jag vill inte att du träffar honom." sa Harry efter att ha varit tyst en lång stund. Jag kollade chockat upp på honom.
Chapter 23 ~ I.. I don't want to
"Okej." en lång pinsam tystnad började. Helt plötsligt ställde sig Harry upp. "Jag ska nog åka nu, farfar kommer att bli bra.." sa han och började gå mot utgången. "Och Louis.." Louis tittade upp. "Jag bryr mig mycket om Junie, gör ingenting dumt mot henne." sa han spänt och jag ut. När dörren stängdes blev alla tysta igen.
"Vas Happening?!" sa jag bara för att lätta upp stämningen.
______________________________________________________________________
Inte för att någon riktigt blev gladare av det.
"Tror ni att jag skulle såra Junie?" frågade Louis. "Det känns som om Harry inte litar på mig" fortsatte han. Jo, men det är ju så att Harry verkligen älskar Junie och med älskar menar jag ÄLSKAR. Fast jag höll tyst om det.
"Harry, jag sa ju, vi måste prata om det här.." hörde jag Junies röst säga när hon började komma in. "Jag bryr mig inte, jag vill veta vad som är så fel? Tror du verkligen det? Du skämtar eller hur?" Hon gick fort in och tog sin väska och vinkade till Louis att de skulle åka. Hon vinkade vänligt hejdå till oss andra och gick ut genom dörren med Louis efter sig. "Men ja! Vad fan tror du att han ska göra?" utbrast hon sedan surt innan hon gick ut genom dörren. Niall hade ju varit med Junie och hade en cheeseburgare i handen. Eller snarare i munnen.
"Vad var det där om?" frågade Liam sedan. Niall rycktepå axlarna.
"Harry är lite överbeskyddande antar jag." mumlade Niall och knappade på sin mobil. Med handen han inte åt med. Han flinade åt smset och la sedan ner den i fickan igen.
Junies
*Hej, Lisa jag saknar dig nåt grymt, jag hoppas vi kan ses snart. Just det.. Ville du gå på den där 1D konserten? Eller inte..* SKICKA. Det var längesen jag träffade mina barndomskompisar från Sverige. För länge sedan. Just nu när det känns som om allt är i en enda röra blev det inte bättre. Harry var skitsur på mig, eller han var grinig. Louis som satt bredvid mig i framsätet kollade på mig. Han hade stannat, någonstans. Han la armen om mig och tröck in mig mot hans bröstkorg. Jag kände hur han långsamt andades.
"Vad gör vi här ute?" frågade jag efter ett tag. Han ryckte på axlarna.
"Kände att du och jag borde vara mer ensamma." sa han sedan. Jag flinade och nickade långsamt. Jag drog mig närmare intill honom och han la armarna försiktigt runt mig.
"Varför är Harry så konstig?" mumlade jag efter ett tag Louis skakade på huvudet och menade att han inte visste. Inte för att jag trodde på honom, jag såg att han funderade över något, men jag sa inget. Att bara sitta där i tystnad, nära Louis kändes bra.
"Du.." mumlade Louis. Jag kollade frågande på honom.
"Vadå?" Han skakade på huvudet. Han mumlade något i stil med, det var inget. Jag drog handen över han bröstkorg och kollade på honom.
"Tack, men vi borde kanske åka tillbaka nu, för att-" Louis avbröt mig genom att hårt pressa sina löppar mot mina. Jag besvarade med glädje kyssen. Han tog ett hårdare tag om min midja och jag la armarna runt min hals. Han drog bort säkerhetsbälterna för att de inte skulle vara ivägen och kysste mig intensivare. Jag kände hur jag var tvungen att andas emellan åt. Jag drog honom närmare och fortsatte kyssa honom, jag kände sedan hur tungorna flätades ihop och hur Louis helt plötsligt försökte tra av mig tröjan. Jag drog mig undan.
"Sluta.." mumlade jag och han kollade på mig. "Jag vill inte.."
"Snälla.." svarade han och jag svarade inte. Han drog mig intill sig en gång till och kysste mig igen. Nej, jag ville inte sluuta kyssa honom, men jag vill inte ta nästa steg. Han gjorde ett nytt försök.
"Jag menar det, jag vill inte" jag blev bara osäker. "Snälla, inte just nu bara.. Okej?" frågade jag och han nickade.
"Visst en annan gång" sa han och satte sig upp igen. Han drog på sig säkerhetsbältet och började köra. Tankarna flög inne i mitt huvud. Var Louis beredd att göra det? Så här kort in i förhållandet. Inte för att jag inte vill men, på något sätt så kände jag att vårt förhållande inte var så seriöst redan. För mycket kunde hända på kort tid, vi visste in om vi hade kameror runt omkring oss. Eller att någon såg överhuvudtaget. "Lovar du, en annan gång?" frågade han helt plötsligt. Jag nickade tveksamt och vände blicken.
"Okej." en lång pinsam tystnad började. Helt plötsligt ställde sig Harry upp. "Jag ska nog åka nu, farfar kommer att bli bra.." sa han och började gå mot utgången. "Och Louis.." Louis tittade upp. "Jag bryr mig mycket om Junie, gör ingenting dumt mot henne." sa han spänt och jag ut. När dörren stängdes blev alla tysta igen.
"Vas Happening?!" sa jag bara för att lätta upp stämningen.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Inte för att någon riktigt blev gladare av det.
"Tror ni att jag skulle såra Junie?" frågade Louis. "Det känns som om Harry inte litar på mig" fortsatte han. Jo, men det är ju så att Harry verkligen älskar Junie och med älskar menar jag ÄLSKAR. Fast jag höll tyst om det.
"Harry, jag sa ju, vi måste prata om det här.." hörde jag Junies röst säga när hon började komma in. "Jag bryr mig inte, jag vill veta vad som är så fel? Tror du verkligen det? Du skämtar eller hur?" Hon gick fort in och tog sin väska och vinkade till Louis att de skulle åka. Hon vinkade vänligt hejdå till oss andra och gick ut genom dörren med Louis efter sig. "Men ja! Vad fan tror du att han ska göra?" utbrast hon sedan surt innan hon gick ut genom dörren. Niall hade ju varit med Junie och hade en cheeseburgare i handen. Eller snarare i munnen.
"Vad var det där om?" frågade Liam sedan. Niall rycktepå axlarna.
"Harry är lite överbeskyddande antar jag." mumlade Niall och knappade på sin mobil. Med handen han inte åt med. Han flinade åt smset och la sedan ner den i fickan igen.
*Hej, Lisa jag saknar dig nåt grymt, jag hoppas vi kan ses snart. Just det.. Ville du gå på den där 1D konserten? Eller inte..* SKICKA. Det var längesen jag träffade mina barndomskompisar från Sverige. För länge sedan. Just nu när det känns som om allt är i en enda röra blev det inte bättre. Harry var skitsur på mig, eller han var grinig. Louis som satt bredvid mig i framsätet kollade på mig. Han hade stannat, någonstans. Han la armen om mig och tröck in mig mot hans bröstkorg. Jag kände hur han långsamt andades.
"Vad gör vi här ute?" frågade jag efter ett tag. Han ryckte på axlarna.
"Kände att du och jag borde vara mer ensamma." sa han sedan. Jag flinade och nickade långsamt. Jag drog mig närmare intill honom och han la armarna försiktigt runt mig.
"Varför är Harry så konstig?" mumlade jag efter ett tag Louis skakade på huvudet och menade att han inte visste. Inte för att jag trodde på honom, jag såg att han funderade över något, men jag sa inget. Att bara sitta där i tystnad, nära Louis kändes bra.
"Du.." mumlade Louis. Jag kollade frågande på honom.
"Vadå?" Han skakade på huvudet. Han mumlade något i stil med, det var inget. Jag drog handen över han bröstkorg och kollade på honom.
"Tack, men vi borde kanske åka tillbaka nu, för att-" Louis avbröt mig genom att hårt pressa sina läppar mot mina. Jag besvarade med glädje kyssen. Han tog ett hårdare tag om min midja och jag la armarna runt hans hals. Han drog bort säkerhetsbälterna för att de inte skulle vara ivägen och kysste mig intensivare. Jag kände hur jag var tvungen att andas emellan åt. Jag drog honom närmare och fortsatte kyssa honom, jag kände sedan hur tungorna flätades ihop och hur Louis helt plötsligt försökte tra av mig tröjan. Jag drog mig undan.
"Sluta.." mumlade jag och han kollade på mig. "Jag vill inte.."
"Snälla.." svarade han och jag svarade inte. Han drog mig intill sig en gång till och kysste mig igen. Nej, jag ville inte sluuta kyssa honom, men jag vill inte ta nästa steg. Han gjorde ett nytt försök.
"Jag menar det, jag vill inte" jag blev bara osäker. "Snälla, inte just nu bara.. Okej?" frågade jag och han nickade.
"Visst en annan gång" sa han och satte sig upp igen. Han drog på sig säkerhetsbältet och började köra. Tankarna flög inne i mitt huvud. Var Louis beredd att göra det? Så här kort in i förhållandet. Inte för att jag inte vill men, på något sätt så kände jag att vårt förhållande inte var så seriöst redan. För mycket kunde hända på kort tid, vi visste in om vi hade kameror runt omkring oss. Eller att någon såg överhuvudtaget. "Lovar du, en annan gång?" frågade han helt plötsligt. Jag nickade tveksamt och vände blicken.
Kapitel 23 på G
Jag har haft mycket i skolan, bara så jag informerar er om det..
Btw: de jag har valt ska vara med i novellen, alltså ni som ansökt. Jag är itne hundra procent säker på att hon kommer dyka upp sådär uber mycket :) Inte heller säker på att hon kommer träffa 1D heller haha :) I'll fix it.
