"Om du hör det här, vill jag att du ska veta att.. Att.. Jag är ledsen för allt. Allt dumt jag gjort mot dig. Att jag varit väldigt negativ mot dig, speciellt med pojkvänner. Att jag nästan inte släppte in dig i livet på 3 år. Att jag behandlat dig som ett andra hands val efter Lourdes. Att jag var med Madison medans jag var borta. ALLT. Och att det enda jag vill just nu är att du mår bra"

____________________________________________________________________________

Junies

Jag kände att jag låg stilla. Jag kunde inte röra mig. Inte alls. Men jag hörde en upprörd röst. Upprörd men mjuk. "Om du hör det här, vill jag att du ska veta att.. Att.. Jag är ledsen för allt. Allt dumt jag gjort mot dig. Att jag varit väldigt negativ mot dig, speciellt med pojkvänner. Att jag nästan inte släppte in dig i livet på 3 år. Att jag behandlat dig som ett andra hands val efter Lourdes. Att jag var med Madison medans jag var borta. ALLT. Och att det enda jag vill just nu är att du mår bra" Jag vet inte om han visste att jag hörde honom, men det gjorde jag. Jag ville säga att det är okej, att han inte behöver anstränga sig för min skull. Om det nu var sant, att han älskade mig. Det fick mig att flippa ut inom mig. På något sätt gick det inte ihop. Jag har alltid jagat efter honom, han har alltid varit den där snälla Harry. Sen när jag slutade jaga efter honom är det första vi gör att bli osams. Det kändes inte rätt. Inte från min sida. Jag hörde sedan en till röst. "Hur mår hon?" jag kände igen den. Det var mammas.

"Hon kommer bli bra" försäkrade Harry. Utan att släppa min hans.

"Harry, du håller i Junies hand" mumlade mamma och han släppte den genast. Jag kände hur mamma kom fram till mig. "Gumman, det kommer bli bra. Precis som din pappa så klarade han också av det här, men inte Lourdes.. Och jag vill bara säga att jag är så tacksam över att du överlever. Jag älskar dig" sa mamma och jag ville nästan börja gråta. Var de det här som Lourdes dog av egentligen? Var de det här som Harry försökte berätta för mig? Jag fick mina svar till varför jag hela tiden hade ont i hjärtat. Inte mentalt.

"Nu är besökstiden över" sa en manlig röst. Jag antar att det var min doktor. Dags att bli ensam igen.

Liams

"Okej Junie, vi är inte här för att sörja, vi är här för att fira att du lever" sa Niall och han hade lycka i rösten "Jag vet inte om du hör oss, men vi tycker att vi borde vara jätteglada över att du lever.. Jag menar nu har vi ingen tid att sörja, när du kommer leva" Jag skrattade.

"Niall, det låter nästan som om du är glad över att hon fick sjukdomen" sa jag. Niall suckade.

"Liam, jag är glad att hon överlevde!" svarade Niall. Både jag och Zayn mumlade något om att vi också gjorde det.

"Junie kan du inte vakna?" frågade Zayn och kollade på Junie. "Nehe, vi får väl vänta" Helt plötsligt började Junie.. Skratta?

"Jag har varit vaken ett tag.." sa hon sedan. "Alltså jag har bara blundat lite" sa hon sedan och flinade. Jag suckade. Hon log ännu större.

"Så hör du någonting när du är i koma?" frågade jag som inte kunde hålla mig.

"Jag tror det.. Harry sa typ att han älskade mig.. Eller jag kanske bara inbillar mig" sa hon sedan. Jag, Niall och Zayn utbytte blickar och sa sedan samtidigt.

"Du hörde saker när du var i koma"

____________________________________________________________________________

Jag kände att jag låg stilla. Jag kunde inte röra mig. Inte alls. Men jag hörde en upprörd röst. Upprörd men mjuk. "Om du hör det här, vill jag att du ska veta att.. Att.. Jag är ledsen för allt. Allt dumt jag gjort mot dig. Att jag varit väldigt negativ mot dig, speciellt med pojkvänner. Att jag nästan inte släppte in dig i livet på 3 år. Att jag behandlat dig som ett andra hands val efter Lourdes. Att jag var med Madison medans jag var borta. ALLT. Och att det enda jag vill just nu är att du mår bra" Jag vet inte om han visste att jag hörde honom, men det gjorde jag. Jag ville säga att det är okej, att han inte behöver anstränga sig för min skull. Om det nu var sant, att han älskade mig. Det fick mig att flippa ut inom mig. På något sätt gick det inte ihop. Jag har alltid jagat efter honom, han har alltid varit den där snälla Harry. Sen när jag slutade jaga efter honom är det första vi gör att bli osams. Det kändes inte rätt. Inte från min sida. Jag hörde sedan en till röst. "Hur mår hon?" jag kände igen den. Det var mammas.

"Hon kommer bli bra" försäkrade Harry. Utan att släppa min hans.

"Harry, du håller i Junies hand" mumlade mamma och han släppte den genast. Jag kände hur mamma kom fram till mig. "Gumman, det kommer bli bra. Precis som din pappa så klarade han också av det här, men inte Lourdes.. Och jag vill bara säga att jag är så tacksam över att du överlever. Jag älskar dig" sa mamma och jag ville nästan börja gråta. Var de det här som Lourdes dog av egentligen? Var de det här som Harry försökte berätta för mig? Jag fick mina svar till varför jag hela tiden hade ont i hjärtat. Inte mentalt.

"Nu är besökstiden över" sa en manlig röst. Jag antar att det var min doktor. Dags att bli ensam igen.

"Okej Junie, vi är inte här för att sörja, vi är här för att fira att du lever" sa Niall och han hade lycka i rösten "Jag vet inte om du hör oss, men vi tycker att vi borde vara jätteglada över att du lever.. Jag menar nu har vi ingen tid att sörja, när du kommer leva" Jag skrattade.

"Niall, det låter nästan som om du är glad över att hon fick sjukdomen" sa jag. Niall suckade.

"Liam, jag är glad att hon överlevde!" svarade Niall. Både jag och Zayn mumlade något om att vi också gjorde det.

"Junie kan du inte vakna?" frågade Zayn och kollade på Junie. "Nehe, vi får väl vänta" Helt plötsligt började Junie.. Skratta?

"Jag har varit vaken ett tag.." sa hon sedan. "Alltså jag har bara blundat lite" sa hon sedan och flinade. Jag suckade. Hon log ännu större.

"Så hör du någonting när du är i koma?" frågade jag som inte kunde hålla mig.

"Jag tror det.. Harry sa typ att han älskade mig.. Eller jag kanske bara inbillar mig" sa hon sedan. Jag, Niall och Zayn utbytte blickar och sa sedan samtidigt.

"Du hörde saker när du var i koma"