~4 veckor senare~

Jag pustade ut, alla väskor var uppackade igen. Jag hade haft en svår vecka för ett tag sedan. Hur jag långsamt att strukit handen över Harrys kind och sedan sa 'Hejdå, jag vet att vi ses snart, och då kommer allt vara som det ska vara, som det borde vara', innan jag gick på flygplanet. Mer klarade jag inte av att säga, för känslorna blandades. Jag minns hur jag svagt nickade och gick. Hur hans blick gled över mig en sista gång.

Tillbaka till verkligheten. Jag hade pratat med mamma och pappa om det där med hjärtsjukdomen, och konstigt nog förlät jag dom på en gång. Jag hade blivit arg, eller som morfar sa, rena raseri utbrottet. Jag tyckte inte att jag varit så arg. Jag drog på mig mina converse och sprang ut. Det var så länge sedan jag var i Sverige. Jag gick långsamt längs stigen, in i skogen, det var fortfarande ljust ute så det var ingen fara. Jag gick längre in och slog mig ner på en sten. Inte vilken sten som helst. En sten som jag gömde en så kallad "dagbok". Det var tur att snön inte hunnit komma än. Ja letade under stenen efter plastpåsen och kände det plastiga mellan pekfingret och tummen. Jag drog upp den. Jag öppnade en sida som jag senast skrev i. Jag pratade om att jag hade fått bra julklappar i år. Jag vet inte varför, men just nu hade jag en hel del att skriva.

"Hejsan boken, det var länge sedan vi sågs nu. Men det känns bra att se dig igen. Jag kan prata ut med dig vet du. Ja, jag har träffat på Harry, nu när han är känd. Och allt blev bara så komplicerat efter det, jag har alltid tyckt om honom, väldigt mycket menar jag. Men sedan börjate jag tycka detsamma om Louis, och helt plötsligt kommer Harry upp med att an känner samma sak. Inget blev som set skulle bli" där avbröts jag av fotsteg. Jag stängde fort boken och tryckte in den under stenen.

"Hallå?" frågade jag skamset. Jag kollade mig omkring. Nu såg jag en skugga. "Är det någon där?"

"Jag visste inte att du fortfarande kommer ihåg det svenska språket" sa en mansröst. Jag snodde runt. Skuggan kom närmare. Och jag kände hur en skvätt av rädsla kom fram.

"Vem är det?"

"Du vet vem jag är!" sa rösten igen. Och jag såg att skuggan stannade. Mitt hjärta bultade hur fort som helst nu.

"Vem är det?" frågade jag igen.

"Junie Meloe. Jag har väntat på dig"

~4 veckor senare~

Jag pustade ut, alla väskor var uppackade igen. Jag hade haft en svår vecka för ett tag sedan. Hur jag långsamt att strukit handen över Harrys kind och sedan sa 'Hejdå, jag vet att vi ses snart, och då kommer allt vara som det ska vara, som det borde vara', innan jag gick på flygplanet. Mer klarade jag inte av att säga, för känslorna blandades. Jag minns hur jag svagt nickade och gick. Hur hans blick gled över mig en sista gång.

Tillbaka till verkligheten. Jag hade pratat med mamma och pappa om det där med hjärtsjukdomen, och konstigt nog förlät jag dom på en gång. Jag hade blivit arg, eller som morfar sa, rena raseri utbrottet. Jag tyckte inte att jag varit så arg. Jag drog på mig mina converse och sprang ut. Det var så länge sedan jag var i Sverige. Jag gick långsamt längs stigen, in i skogen, det var fortfarande ljust ute så det var ingen fara. Jag gick längre in och slog mig ner på en sten. Inte vilken sten som helst. En sten som jag gömde en så kallad "dagbok". Det var tur att snön inte hunnit komma än. Ja letade under stenen efter plastpåsen och kände det plastiga mellan pekfingret och tummen. Jag drog upp den. Jag öppnade en sida som jag senast skrev i. Jag pratade om att jag hade fått bra julklappar i år. Jag vet inte varför, men just nu hade jag en hel del att skriva.

"Hejsan boken, det var länge sedan vi sågs nu. Men det känns bra att se dig igen. Jag kan prata ut med dig vet du. Ja, jag har träffat på Harry, nu när han är känd. Och allt blev bara så komplicerat efter det, jag har alltid tyckt om honom, väldigt mycket menar jag. Men sedan börjate jag tycka detsamma om Louis, och helt plötsligt kommer Harry upp med att an känner samma sak. Inget blev som set skulle bli" där avbröts jag av fotsteg. Jag stängde fort boken och tryckte in den under stenen.

"Hallå?" frågade jag skamset. Jag kollade mig omkring. Nu såg jag en skugga. "Är det någon där?"

"Jag visste inte att du fortfarande kommer ihåg det svenska språket" sa en mansröst. Jag snodde runt. Skuggan kom närmare. Och jag kände hur en skvätt av rädsla kom fram.

"Vem är det?"

"Du vet vem jag är!" sa rösten igen. Och jag såg att skuggan stannade. Mitt hjärta bultade hur fort som helst nu.

"Vem är det?" frågade jag igen.

"Junie Meloe. Jag har väntat på dig"