Chapter 28 ~ Sorry!!!
~ 3 månader senare ~
"Lisa! Du måste skämta med mig!" utbrast jag när hon helt plötsligt dök upp med två biljetter till One Directions konsert i London. "Jag vet inte, det är ikväll!" sedan sneglade jag på henne. "Vart fick du dom ifrån förresten?" Hon ryckte på axlarna.
"Jag typ tvingade säljarna att veta vem du var och de visste! Ganska coolt!" sa hon och log stort. Jag fnös.
"Okej. Bara för att jag pratat om det förrut." mumlade jag. Lisa log ännu större.
"Du vägrar ju berätta varför.."
"Men du behöver inte veta." mumlade jag som svar.
"Det enda jag listat ut är att du och Harry har någonting just nu, ska du veta!" jag fnös.
"Ät dina grönsaker nu!" sa jag och hon slog till mig på axeln. "Du behöver inte slå så hårt" mumlade jag och placerade vänstra handen över axeln.
"Jag tar inte i" skrattade hon. Jag höjde ögonbrynen.
"Det gör du" hon skrattade och skakade på huvudet. "Jag ska messa Liam om att vi kommer ikväll också förresten, så det inte blir något konstigt." Jag drog upp telefonen och skrev smset.
*Jag om min kompis kommer på konserten ikväll.. Om det inte gör nåt besvär?*
"Vad skrev du?" frågade Lisa nyfiken. Jag kollade frågande upp. "Jag vill veta!"
"Bara att vi kommer" Lisa log.
"Great! Vad ska du ha på dig?"
"Vi, vi ska väl inte se konsterten vi kommer väl komma i efterhand och bara träffa dom?" frågade jag sedan, hon skakade på huvudet.
"Vi ska se allting!"
"Vänta jag kommer snart, eller sen.. Killen du vet!!" sa hon och pekade bortåt.
"Jag kan inte fatta att du lämnar mig på en One Direction konsert. Det är helt otroligt" skrattade jag. Hon fnös och började sedan skratta. Helt plötsligt kände jag en hand på min axel och vände mig fort.
"Du är Junie eller hur? Liam berätta du ska ha plats långt fram" sa killen och flinade. Jag nickade osäkert och följde efter honom. Vi gick förbi säkert hundra tusen skrikande tjejer.
"Här?" frågade jag när killen stannade. "Längst fram? Allra längst fram? Blir man inte hörselskadad?" Killen skrattade..
"Kanske" han flinade. "Det är okej, du får sticka när du vill faktiskt!" Jag nickade. Jag slog mig ner och drog upp telefonen. Konserten börjar om tio, nio. Ja du vet resten.
När killarna sjöng What Makes You Beautiful stannade jag upp och kollade för en gångs skull. Det var ju somsagt deras första låt. Även den låten som Harry visade mig i förväg och sjöng för mig tidigare. Efter låten var allt över och jag kan få prata med Harry. När låten avslutades sprang jag upp mot scenen när alla tjejer äntligen slutat skrika och börja gå därifrån. Vakterna vägrade från början släppa förbi mig men jag övertalade honom om att jag kände dom och jag fick komma in. Jag sprang på Liam backstage.
"Du, vart är Harry?" Liam pekade åt utgången. Och muttrade, påväg mot parkeringen.
"Du vill nog inte gå till honom nu" sa han sedan.
"Jorå." sa jag och sprang mot utgången. "Tack!"
~ 3 månader senare ~
"Lisa! Du måste skämta med mig!" utbrast jag när hon helt plötsligt dök upp med två biljetter till One Directions konsert i London. "Jag vet inte, det är ikväll!" sedan sneglade jag på henne. "Vart fick du dom ifrån förresten?" Hon ryckte på axlarna.
"Jag typ tvingade säljarna att veta vem du var och de visste! Ganska coolt!" sa hon och log stort. Jag fnös.
"Okej. Bara för att jag pratat om det förrut." mumlade jag. Lisa log ännu större.
"Du vägrar ju berätta varför.."
"Men du behöver inte veta." mumlade jag som svar.
"Det enda jag listat ut är att du och Harry har någonting just nu, ska du veta!" jag fnös.
"Ät dina grönsaker nu!" sa jag och hon slog till mig på axeln. "Du behöver inte slå så hårt" mumlade jag och placerade vänstra handen över axeln.
"Jag tar inte i" skrattade hon. Jag höjde ögonbrynen.
"Det gör du" hon skrattade och skakade på huvudet. "Jag ska messa Liam om att vi kommer ikväll också förresten, så det inte blir något konstigt." Jag drog upp telefonen och skrev smset.
*Jag om min kompis kommer på konserten ikväll.. Om det inte gör nåt besvär?*
"Vad skrev du?" frågade Lisa nyfiken. Jag kollade frågande upp. "Jag vill veta!"
"Bara att vi kommer" Lisa log.
"Great! Vad ska du ha på dig?"
"Vi, vi ska väl inte se konsterten vi kommer väl komma i efterhand och bara träffa dom?" frågade jag sedan, hon skakade på huvudet.
"Vi ska se allting!"
"Vänta jag kommer snart, eller sen.. Killen du vet!!" sa hon och pekade bortåt.
"Jag kan inte fatta att du lämnar mig på en One Direction konsert. Det är helt otroligt" skrattade jag. Hon fnös och började sedan skratta. Helt plötsligt kände jag en hand på min axel och vände mig fort.
"Du är Junie eller hur? Liam berätta du ska ha plats långt fram" sa killen och flinade. Jag nickade osäkert och följde efter honom. Vi gick förbi säkert hundra tusen skrikande tjejer.
"Här?" frågade jag när killen stannade. "Längst fram? Allra längst fram? Blir man inte hörselskadad?" Killen skrattade..
"Kanske" han flinade. "Det är okej, du får sticka när du vill faktiskt!" Jag nickade. Jag slog mig ner och drog upp telefonen. Konserten börjar om tio, nio. Ja du vet resten.
När killarna sjöng What Makes You Beautiful stannade jag upp och kollade för en gångs skull. Det var ju somsagt deras första låt. Även den låten som Harry visade mig i förväg och sjöng för mig tidigare. Efter låten var allt över och jag kan få prata med Harry. När låten avslutades sprang jag upp mot scenen när alla tjejer äntligen slutat skrika och börja gå därifrån. Vakterna vägrade från början släppa förbi mig men jag övertalade honom om att jag kände dom och jag fick komma in. Jag sprang på Liam backstage.
"Du, vart är Harry?" Liam pekade åt utgången. Och muttrade, påväg mot parkeringen.
"Du vill nog inte gå till honom nu" sa han sedan.
"Jorå." sa jag och sprang mot utgången. "Tack!"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
:D
Chapter 27 ~ I love you.
"Så varför grät du?"
______________________________________________________________
"Louis gjorde slut bara för att, för att.. Han sa någonting om dig.." mumlade hon och jag fattade inte riktigt. Louis hade henne. Inte jag. Vad skulle han oroa sig för?
"Jag sa ju att han inte var bra" mumlade jag för att komma med ett svar.
"Han hade en anledning, jag såg det! Vet du hur jobbigt jag tycker att det är när du hela tiden säger att jag inte skule vara med honom.. VET DU DET?" utbrast hon sedan. Jag skakade på huvudet. "Men dåså! Jag var döorolig för att dig när du svimmade av och det du argumenterar är att Louis inte var bra för mig?"
"Det var inte så jag menade" försökte jag.
"Vad menade du då? Att jag måste vara tillsammans med en annan kille som älskar mig? Isåfall så undrar jag var killen inte har sagt något!" nu lät hon riktigt arg. Killen i hennes mening är jag.
"Men tänk om du inte hade känt samma sak tillbaka för killen?" sa jag. Gid vad fånigt det lät.
"Jag skulle iallafall accepterat att han var ärlig mot mig." sa hon och började gå.
"Vart ska du?" frågade jag och hon svalde.
"Iväg, leta reda på Louis. Säga hejdå innan ni åker iväg på turné imorgon. Som ni INTE berättade för mig." Jag nickade bara. Borta, nu var hon inte här längre.
Vad var det hon sa nu? Jag skulle accepterat om han var ärlig mot mig.
Junies
"Så, hur är det med dig?" frågade Liam och satte sig bredvid mig. Jag hade fått panik när jag kom i närheten av Louis och valde sedan att gå till Liam.
"Konstigt. Ni ska iväg imorgon, varför berättade ingen?" frågade jag och han ryckte på axlarna.
"Det var meningen att ingen av oss skulle kära ni sig i dig först och främst" skrattade han.
"Som om Louis gör det?" mumlade jag som svar.
"Inte bara Louis pratade jag om.." sa han och höjde ögonbrynet. Jag knuffade till honom.
"När åker ni?"
"Klockan fyra på natten.. I natt alltså" förklarade Liam
"Åh" suckade jag. "Jag kommer känna mig ensam.."
"Skulle inte din vän Lisa komma?" frågade Liam och jag sken upp.
"Jo just det!" sa jag och kände hur leendet växte. "Men ändå.."
"Kommer du till flygplatsen?" frågade Liam sedan. Jag ruskade på huvudet.
"Känns inte som en bra idé just nu.." svarade jag fort.
"Det har du rätt i, du får bara gå in på sjuttio resturanger för att Niall ska överleva flygfärden utan att behöva äta flygplansmat" skrattade Liam och jag flinade.
"Det låter däremot frestande men jag har inte lust att träffa Louis och Harry samtidigt."
"Jag fattar" nickade Liam.
Klockan var halv 3, deras plan går om en och en halv timma. Kan inte tiden gå fortare så att jag kan somna? På något kändes det som om jag ville ha dom här. Fast ändå inte. Jag hörde hur det knackade på mitt fönster. Jag kollade misstänksamt på det. Jag gick sedan långsamt fram till det och såg att Harry stod där.
"Hej" sa jag när jag öppnt fönstret.
"Jag vill att du har det här, eller att du ser det" sa han och gav mig en lapp. Han sprang sedan iväg till bilen som väntade. Jag nickade bara och vände mig om. Jag stängde fönstret och öppnade lappen.
Junie, jag har inte varit ärlig mot dig. Jag menar det verkligen.
Jag har varit taskig mot dig och sagt att Louis inte är bra nog. Hackat ner på honom som om jag inte brydde mig. Men allt det har en anledning. Jag litar till 100% på Louis. Precis som jag litar på dig, och som jag alltid gjort. Det är därför allting kommit så plötsligt. När jag fick veta att du och Louis blev tillsammans blev allt konstigt. Som om en del av mig saknades. Typ som om makten att ha dig som vän försvann. Jag vet att det egentligen inte är så.
Jag tänkte förklara varför jag svimmade. Och vad som gjorde att jag gjorde det. Jag hade somsagt varit på toaletten när jag var påväg tillbaka till er. Då jag såg dig kyssa Louis.Jag blev i tjocktillstånd och svimmade av. Om du nu undrar varför jag svimmade över det så kommer förklaringen nu.
Jag älskar dig.
"Så varför grät du?"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Louis gjorde slut bara för att, för att.. Han sa någonting om dig.." mumlade hon och jag fattade inte riktigt. Louis hade henne. Inte jag. Vad skulle han oroa sig för?
"Jag sa ju att han inte var bra" mumlade jag för att komma med ett svar.
"Han hade en anledning, jag såg det! Vet du hur jobbigt jag tycker att det är när du hela tiden säger att jag inte skule vara med honom.. VET DU DET?" utbrast hon sedan. Jag skakade på huvudet. "Men dåså! Jag var döorolig för att dig när du svimmade av och det du argumenterar är att Louis inte var bra för mig?"
"Det var inte så jag menade" försökte jag.
"Vad menade du då? Att jag måste vara tillsammans med en annan kille som älskar mig? Isåfall så undrar jag var killen inte har sagt något!" nu lät hon riktigt arg. Killen i hennes mening är jag.
"Men tänk om du inte hade känt samma sak tillbaka för killen?" sa jag. Gid vad fånigt det lät.
"Jag skulle iallafall accepterat att han var ärlig mot mig." sa hon och började gå.
"Vart ska du?" frågade jag och hon svalde.
"Iväg, leta reda på Louis. Säga hejdå innan ni åker iväg på turné imorgon. Som ni INTE berättade för mig." Jag nickade bara. Borta, nu var hon inte här längre.
Vad var det hon sa nu? Jag skulle accepterat om han var ärlig mot mig.
"Så, hur är det med dig?" frågade Liam och satte sig bredvid mig. Jag hade fått panik när jag kom i närheten av Louis och valde sedan att gå till Liam.
"Konstigt. Ni ska iväg imorgon, varför berättade ingen?" frågade jag och han ryckte på axlarna.
"Det var meningen att ingen av oss skulle kära ni sig i dig först och främst" skrattade han.
"Som om Louis gör det?" mumlade jag som svar.
"Inte bara Louis pratade jag om.." sa han och höjde ögonbrynet. Jag knuffade till honom.
"När åker ni?"
"Klockan fyra på natten.. I natt alltså" förklarade Liam
"Åh" suckade jag. "Jag kommer känna mig ensam.."
"Skulle inte din vän Lisa komma?" frågade Liam och jag sken upp.
"Jo just det!" sa jag och kände hur leendet växte. "Men ändå.."
"Kommer du till flygplatsen?" frågade Liam sedan. Jag ruskade på huvudet.
"Känns inte som en bra idé just nu.." svarade jag fort.
"Det har du rätt i, du får bara gå in på sjuttio resturanger för att Niall ska överleva flygfärden utan att behöva äta flygplansmat" skrattade Liam och jag flinade.
"Det låter däremot frestande men jag har inte lust att träffa Louis och Harry samtidigt."
"Jag fattar" nickade Liam.
Klockan var halv 3, deras plan går om en och en halv timma. Kan inte tiden gå fortare så att jag kan somna? På något kändes det som om jag ville ha dom här. Fast ändå inte. Jag hörde hur det knackade på mitt fönster. Jag kollade misstänksamt på det. Jag gick sedan långsamt fram till det och såg att Harry stod där.
"Hej" sa jag när jag öppnt fönstret.
"Jag vill att du har det här, eller att du ser det" sa han och gav mig en lapp. Han sprang sedan iväg till bilen som väntade. Jag nickade bara och vände mig om. Jag stängde fönstret och öppnade lappen.
Junie, jag har inte varit ärlig mot dig. Jag menar det verkligen.
Jag har varit taskig mot dig och sagt att Louis inte är bra nog. Hackat ner på honom som om jag inte brydde mig. Men allt det har en anledning. Jag litar till 100% på Louis. Precis som jag litar på dig, och som jag alltid gjort. Det är därför allting kommit så plötsligt. När jag fick veta att du och Louis blev tillsammans blev allt konstigt. Som om en del av mig saknades. Typ som om makten att ha dig som vän försvann. Jag vet att det egentligen inte är så.
Jag tänkte förklara varför jag svimmade. Och vad som gjorde att jag gjorde det. Jag hade somsagt varit på toaletten när jag var påväg tillbaka till er. Då jag såg dig kyssa Louis.Jag blev i tjocktillstånd och svimmade av. Om du nu undrar varför jag svimmade över det så kommer förklaringen nu.
Jag älskar dig.
Nästa kapitel..
Det var såhär att jag inte hann skriva i Lördags.. Jag hann inte idag heller för att jag var ute och köpte jackor.. Busigt.. ♥ Jag ska försöka skriva klart imorgon!
Svar till Erica Goergsson:
Jag skriver hur dom pratar på svenska för att jag började skriva denna novell på en annan hemsida där man inte får skriva på engelska :) Om jag gör en till novell kommer de att prata på engelska!
xClara
Chapter 26 ~ Read a book
Jag smög in i huset och märkte att mamma och pappa redan sov. Jag suckade. Jag tassade mig ner till undervåningen och till mitt rum. Efter det så ramlade jag ner i sängen och somnade på en gång.
_______________________________________________________________________
Solen sken genom en liten springa av rullgardinen, jag vaknade. Kul, vakna av solen, snällt solen. Jag gick uppför trapporna där mamma satt på en stol och läste en bok.
"Hej" sa jag och gick förbi henne. Hon log så stort att jag nästan blev rädd. "Vad är det?"
"Jo, det var en kille här" började hon. Nej. Fan. Varför? "Han presenterade sig som Louis och frågade vart du var" fortsatte mamma. Nej varför gjorde han det? "Han var jättesnygg Junie." konstaterade hon sen.
"Sluta mamma, du kan inte säga så om killar som är ja mycket yngre än dig, det är skumt" mumlade jag och gick längre bort från henne. Jag gick mot köket tog fort någonting att äta och sprang sedan in på mitt rum igen. Jag fick ett sms från Niall. *Du kommer hit nu. Stämningen här är.. Inte bra. Larry Stylinson lägenhet nu!!* Jag skrattade lite och svarade *okej då*. Jag drog med mig en bok, isåfall att. Jag gjorde i ordningen och sprang ut.
"Mamma jag går till Harry och gänget där hejdå!" sa jag coh stänfde dörren efter mig.
"Hej" sa Niall. "Välkommen till mördarleken" sa han och pekade på Louis och Harry. Ja mördarleken. Men ett leende började komma när Louis såg mig.
"Hej" sa han och log. Jag vinkade lite tveksamt och kollade på Niall. Han ryckte på axlarna. Det var exakt sånna här tillfällen jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Jag drog fingrarna genom håret. Jag drog upp boken och satte mig bredvid Louis. Jag drog fort upp boken för att inte behöva prata.
"Vad läser du?" frågade Louis lugnt och jag kollade fort upp på honom.
"Vampire Academy" sa jag och ryckte på axlarna. Han nickade.
"Är den där Rose där, är hon snygg?" frågade han och jag rynkade pannan. "Ja hon kan ju inte bli lika snygg som dig" Jag blev generad. Det gick inte att undvika. Han lutade sig fram för att kyssa mig, jag kollade fort omkring, Harry var inte här just nu. Bra. Jag besvarade osäkert kyssen.
Harrys.
När jag sedan kom in efter ett toalettbesök var det bara en sak jag såg. Kyssen. Dom två. Det var som ett hårt slag i magen. Ett så hårt slag att man tappar andan. Och tuppar av.
"Junie. Du är den vackraste människan som jorden skådat. Du lyser upp min värld. På riktigt. Du betyder allting för mig, kan du förstå det? Snälla förstå det?" Hon nickade med ögonen tårfyllda.
"Sluta säga sånna saker, du gör mig generad.." mumlade hon och log. Det leendet. Leendet jag inte kunde få nog av. Det som gjorde mig hel. Jag strök henne mjukt på kinden och flinade.
"Vi behöver inte oroa oss för någonting. Någonsin" sa jag och hon nickade. Våra läppar var nu så nära, så så nära.
"Harry! Vakna! Herregud!" skrek Junie och skakade om mig. Jag öppnade svagt ögonen. Hon pustade ut. "Tack och lov" sa hon lättat. Och la huvudet mot mitt hjärta. Han kände hur mitt hjärta bultade. Men hon märkte inte hur fort det bultade för att hon var där. "Hur kan du bara svimma av sådär rakt framför ögonen på mig, gör aldrig så mot mig Harry, förstår du hur orolig jag blev?" sa hon och satte sig upp ordenkligt. Jag kollade mig omkring. Vi var ensamma nu. I hennes hus. Jag kollade fort på henne, hon hade gråtit.
"Har du gråtit?" mumlade jag och hon svalde och gnuggade sig i ögonen.
"Nej" envisades hon. Jag nickade.
"Jo det här du varför? Du måste ha hört att mitt hjärta fungerade" sa jag fort och hon kollade på mig.
"Snälla prata inte om det här för någon om jag berättar" sa hon jag nickade.
"Jag är fortfarande ganska förbannad på dig, för att du skulle vara så överbekyddande. Men Louis tyckte att om jag var så sur och arg på dig, borde jag inte brytt mig om du svimmade för att vi visste att du skulle överleva" jag förstod inte att Louis sagt det. Louis, min vän. "Men jag fick som en deja vu. Av Lourdes grejen.."
"Så varför grät du?"
Jag smög in i huset och märkte att mamma och pappa redan sov. Jag suckade. Jag tassade mig ner till undervåningen och till mitt rum. Efter det så ramlade jag ner i sängen och somnade på en gång.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~¨
Solen sken genom en liten springa av rullgardinen, jag vaknade. Kul, vakna av solen, snällt solen. Jag gick uppför trapporna där mamma satt på en stol och läste en bok.
"Hej" sa jag och gick förbi henne. Hon log så stort att jag nästan blev rädd. "Vad är det?"
"Jo, det var en kille här" började hon. Nej. Fan. Varför? "Han presenterade sig som Louis och frågade vart du var" fortsatte mamma. Nej varför gjorde han det? "Han var jättesnygg Junie." konstaterade hon sen.
"Sluta mamma, du kan inte säga så om killar som är ja mycket yngre än dig, det är skumt" mumlade jag och gick längre bort från henne. Jag gick mot köket tog fort någonting att äta och sprang sedan in på mitt rum igen. Jag fick ett sms från Niall. *Du kommer hit nu. Stämningen här är.. Inte bra. Larry Stylinson lägenhet nu!!* Jag skrattade lite och svarade *okej då*. Jag drog med mig en bok, isåfall att. Jag gjorde i ordningen och sprang ut.
"Mamma jag går till Harry och gänget där hejdå!" sa jag coh stänfde dörren efter mig.
"Hej" sa Niall. "Välkommen till mördarleken" sa han och pekade på Louis och Harry. Ja mördarleken. Men ett leende började komma när Louis såg mig.
"Hej" sa han och log. Jag vinkade lite tveksamt och kollade på Niall. Han ryckte på axlarna. Det var exakt sånna här tillfällen jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Jag drog fingrarna genom håret. Jag drog upp boken och satte mig bredvid Louis. Jag drog fort upp boken för att inte behöva prata.
"Vad läser du?" frågade Louis lugnt och jag kollade fort upp på honom.
"Vampire Academy" sa jag och ryckte på axlarna. Han nickade.
"Är den där Rose där, är hon snygg?" frågade han och jag rynkade pannan. "Ja hon kan ju inte bli lika snygg som dig" Jag blev generad. Det gick inte att undvika. Han lutade sig fram för att kyssa mig, jag kollade fort omkring, Harry var inte här just nu. Bra. Jag besvarade osäkert kyssen.
När jag sedan kom in efter ett toalettbesök var det bara en sak jag såg. Kyssen. Dom två. Det var som ett hårt slag i magen. Ett så hårt slag att man tappar andan. Och tuppar av.
"Junie. Du är den vackraste människan som jorden skådat. Du lyser upp min värld. På riktigt. Du betyder allting för mig, kan du förstå det? Snälla förstå det?" Hon nickade med ögonen tårfyllda.
"Sluta säga sånna saker, du gör mig generad.." mumlade hon och log. Det leendet. Leendet jag inte kunde få nog av. Det som gjorde mig hel. Jag strök henne mjukt på kinden och flinade.
"Vi behöver inte oroa oss för någonting. Någonsin" sa jag och hon nickade. Våra läppar var nu så nära, så så nära.
"Harry! Vakna! Herregud!" skrek Junie och skakade om mig. Jag öppnade svagt ögonen. Hon pustade ut. "Tack och lov" sa hon lättat. Och la huvudet mot mitt hjärta. Han kände hur mitt hjärta bultade. Men hon märkte inte hur fort det bultade för att hon var där. "Hur kan du bara svimma av sådär rakt framför ögonen på mig, gör aldrig så mot mig Harry, förstår du hur orolig jag blev?" sa hon och satte sig upp ordenkligt. Jag kollade mig omkring. Vi var ensamma nu. I hennes hus. Jag kollade fort på henne, hon hade gråtit.
"Har du gråtit?" mumlade jag och hon svalde och gnuggade sig i ögonen.
"Nej" envisades hon. Jag nickade.
"Jo det här du varför? Du måste ha hört att mitt hjärta fungerade" sa jag fort och hon kollade på mig.
"Snälla prata inte om det här för någon om jag berättar" sa hon jag nickade.
"Jag är fortfarande ganska förbannad på dig, för att du skulle vara så överbekyddande. Men Louis tyckte att om jag var så sur och arg på dig, borde jag inte brytt mig om du svimmade för att vi visste att du skulle överleva" jag förstod inte att Louis sagt det. Louis, min vän. "Men jag fick som en deja vu. Av Lourdes grejen.."
"Så varför grät du?"
Jag vet att det är dålig uppdatering.
Hhahahah, ja jag vet jag suger på att uppdatera! Jätteledsen för det! Imorgon kommer troligen nästa upp, och sen kommer nog ett på lördag bara för att min vän fyller år då så måste jag göra det för er och henne!!! ♥
xClara!
Min Fråga svara bara som du tycker! Inget med novellen att göra!
Chapter 25 ~ My own.
"Jag vill inte att du träffar honom." sa Harry efter att ha varit tyst en lång stund. Jag kollade chockat upp på honom.
_______________________________________________________
"Vad menar du med att du inte vill att du jag ska träffa honom?" frågade jag.
"Okej, du ska inte träffa honom mer." sa Harry och började gå. Vad snackar han om?
"Vadå, du bestämmer väl inte vad jag gör?" sa jag och kollade frustrerat omkring.
"Jo, nu gör jag det. Jag gillar inte att du är med honom, okej? Han är fyra år äldre än dig, du måste tänka dig för." Tänka mig för? Vad babblar han om?!
"Alltså? Säger du att jag inte är mogen nog för att göra mina egna beslut?"
"Nej men-"
"Vadå, ska du bara hoppa in i mitt huvud och göra så att jag inte tänker på Louis, eller är med honom?! Vem tror du att du är? Presidentet?!" utbrast jag och han såg nästan lite rädd ut, vilket gjorde att ett stolt leende på mitt ansikte växte fram.
"Jag menar inte så.. Jag bryr mig bara"
"Då har jag ett tips till dig.. Bry dig mindre!" sa jag och log. "Jag går härifrån nu, jag orkar itne med dig" sa jag och gick riktningen mot mitt hus. "Förresten" hejdade jag mig. Harry kollade upp. "Bry dig inte om vad jag gör. Om det är så här jobbig du ska vara, kan du ju lika gärna låta bli det över huvudtaget.." Jag kände mig arg, lite för arg. Jag vet inte riktigt vad som hände men jag började springa i världens fart. Jag stannade upp lite senare för att hämta andan. Jag lutade mig mot en vägg och gled längs med den ända ner till den våta gräsmattan. Jag fattade verkligen inte vad som hände. Vadå han bryr sig om mig? Jo det är så här Junie, att jag tycker inte att du kan lite på imn bästakompis, för du vet. Ja hur bra låter det egentligen? Jag kände hur min andning började bli jobbig igen, men hur kunde det gå till, jag sitter ner och slappnar av. Det var som om luften var kvävd, kan man säga att det gjorde onte i hjärtat, fast inte på ett sårat sätt, utan mer att det verkligen gör ont i hjärtat?
Jag ställde mig långsamt upp, och kände att det fortfarande gjorde lika ont om inte ondare. Jag andades långsammare för att det inte skulle kännas lika mycket. Efter att ha gått en liten stund kände jag hur det blir bättre. Det måste ha haft någonting att göra med all stress. Jag sträckte på mig och började verkligen gå hem.
Jag smög in i huset och märkte att mamma och pappa redan sov. Jag suckade. Jag tassade mig ner till undervåningen och till mitt rum. Efter det så ramlade jag ner i sängen och somnade på en gång.
"Jag vill inte att du träffar honom." sa Harry efter att ha varit tyst en lång stund. Jag kollade chockat upp på honom.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Vad menar du med att du inte vill att du jag ska träffa honom?" frågade jag.
"Okej, du ska inte träffa honom mer." sa Harry och började gå. Vad snackar han om?
"Vadå, du bestämmer väl inte vad jag gör?" sa jag och kollade frustrerat omkring.
"Jo, nu gör jag det. Jag gillar inte att du är med honom, okej? Han är fyra år äldre än dig, du måste tänka dig för." Tänka mig för? Vad babblar han om?!
"Alltså? Säger du att jag inte är mogen nog för att göra mina egna beslut?"
"Nej men-"
"Vadå, ska du bara hoppa in i mitt huvud och göra så att jag inte tänker på Louis, eller är med honom?! Vem tror du att du är? Presidentet?!" utbrast jag och han såg nästan lite rädd ut, vilket gjorde att ett stolt leende på mitt ansikte växte fram.
"Jag menar inte så.. Jag bryr mig bara"
"Då har jag ett tips till dig.. Bry dig mindre!" sa jag och log. "Jag går härifrån nu, jag orkar itne med dig" sa jag och gick riktningen mot mitt hus. "Förresten" hejdade jag mig. Harry kollade upp. "Bry dig inte om vad jag gör. Om det är så här jobbig du ska vara, kan du ju lika gärna låta bli det över huvudtaget.." Jag kände mig arg, lite för arg. Jag vet inte riktigt vad som hände men jag började springa i världens fart. Jag stannade upp lite senare för att hämta andan. Jag lutade mig mot en vägg och gled längs med den ända ner till den våta gräsmattan. Jag fattade verkligen inte vad som hände. Vadå han bryr sig om mig? Jo det är så här Junie, att jag tycker inte att du kan lite på imn bästakompis, för du vet. Ja hur bra låter det egentligen? Jag kände hur min andning började bli jobbig igen, men hur kunde det gå till, jag sitter ner och slappnar av. Det var som om luften var kvävd, kan man säga att det gjorde onte i hjärtat, fast inte på ett sårat sätt, utan mer att det verkligen gör ont i hjärtat?
Jag ställde mig långsamt upp, och kände att det fortfarande gjorde lika ont om inte ondare. Jag andades långsammare för att det inte skulle kännas lika mycket. Efter att ha gått en liten stund kände jag hur det blir bättre. Det måste ha haft någonting att göra med all stress. Jag sträckte på mig och började verkligen gå hem.
Jag smög in i huset och märkte att mamma och pappa redan sov. Jag suckade. Jag tassade mig ner till undervåningen och till mitt rum. Efter det så ramlade jag ner i sängen och somnade på en gång.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Märker att jag blivit dålig på långa kapitel, och bilder :/ Så ledsen ska fixa det! Sen..
Nästa kapitel kommer imorgon..
Har haft och göra lite hemma och så, ja, det kommer imorgon alltså :)
Chapter 24 ~ I want you to stop
"Visst en annan gång" sa han och satte sig upp igen. Han drog på sig säkerhetsbältet och började köra. Tankarna flög inne i mitt huvud. Var Louis beredd att göra det? Så här kort in i förhållandet. Inte för att jag inte vill men, på något sätt så kände jag att vårt förhållande inte var så seriöst redan. För mycket kunde hända på kort tid, vi visste in om vi hade kameror runt omkring oss. Eller att någon såg överhuvudtaget. "Lovar du, en annan gång?" frågade han helt plötsligt. Jag nickade tveksamt och vände blicken.
__________________________________________
"Jag, vi borde åka nu" mumlade jag och jag fick en nick som svar. Jag kollade osäkert ut genom bilfönstret. Jag kände mig fortfarande osäker efter det som nyss hänt, det var som om hela min kropp skakades. Jag drog hastigt upp telefonen ur fickan. Harry hade skickat ett meddelande. *Vi ses vid åtta. Lekplatsen* jag svarade ett snabbt okej och la ner telfonen i fickan igen.
"Vem var det?" frågade Louis. Ja ruskade på huvudet.
"Ingen." mumlade jag till svar.
Klockan var fem i åtta nu, jag kunde se lekplatsen.
"Louis, jag kan gå härifrån.." mumlade jag och han kollade frågande på mig. "Jag ska ändå hämta en läxa som jag glömde hos Ida" ljög jag. Han nickade och stannade bilen. Han gav mig en knabb puss innan jag gick ut ur bilen. "Tack" mumlade jag och han nickade. Jag vinkade lite när han åkte och jag fick ett leende tillbaka. Så fort bilen var utom räckhåll drog jag jackan hårdare om mig och sprang på gångvägen till lekparken.
Jag såg att Harry stod där och tittade på klockan. Jag la på ännu en växel.
"Hallå?" ropade jag. Han vände sig hastigt om. Han rörde inte en min.
"Vad ville du säga?" frågade han tveksamt och undvek min blick. Jag svalde.
"Du.. Jag är ledsen för att jag inte sa något.. Jag visste inte hur du skulle reagera." mumlade jag och han nickade.
"Du har varit med honom nu, ser jag" mumlade han och kollade på min hals. Varför kollar han på min hals. Jag gav en hastig blick på min hals. Jo, ser man på ett sugmärke. Jag la fort handen över. Fan, varför gjorde han det? "Varnar dig bara. Jag vill inte att du ska behöva göra något du inte vill." sa han med en iskall ton i rösten.
"Vad menar du? Louis skulle aldrig-"
"Hur vet du det?" avbröt han. Jag skakade på huvudet.
"Louis är din bästakompis, lite mer tillit kanske?" mumlade jag och han skakade på huvudet.
"Han är fortfarande fyra år äldre än dig?" sa Harry med en nu irriterad ton i rösten.
"Tre. Han är född den 24 December jag är född sista Januari dagen innan du fyller år. Typ tre år." svarade jag. Harry kollade på ig med en blick jag inte kunde tolka.
"Jag bryr mig bara.." han tvekade lite. "Ni hade väl inte?" började han och svalde sedan.
"Vadå?" frågade jag och höjde ögonbrynet.
"Inte.. Du vet.." mumlade han och jag flinade.
"Vadå?" frågade jag sedan och log ännu mer. "Jag vill höra dig säga det.."
"Ja, alltså när två människor älskar varandra jättemycket.." sa Harry och jag tänkte nästan dö av skratt när det kom till hans ansiktsuttryck.
"Då hade dom vadå?" frågade jag och visade att jag lyssnade.
"Sex" mumlade han tyst och jag skrattade ihjäl mig, man skulle inte kunna få se det där ansiktuttrycket mer än en gång i livet.
"Nej, vi hade det inte" sa jag och skrattade. Jag såg sedan att han pustade ut och jag rynkade pannan. Varför var det en lättnad för honom? Jag satte mig ner på en bänk och tänkte lite. Louis var hans bästavän, han borde inte ha misstankar.
"Jag vill inte att du träffar honom." sa Harry efter att ha varit tyst en lång stund. Jag kollade chockat upp på honom.
"Visst en annan gång" sa han och satte sig upp igen. Han drog på sig säkerhetsbältet och började köra. Tankarna flög inne i mitt huvud. Var Louis beredd att göra det? Så här kort in i förhållandet. Inte för att jag inte vill men, på något sätt så kände jag att vårt förhållande inte var så seriöst redan. För mycket kunde hända på kort tid, vi visste in om vi hade kameror runt omkring oss. Eller att någon såg överhuvudtaget. "Lovar du, en annan gång?" frågade han helt plötsligt. Jag nickade tveksamt och vände blicken.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Jag, vi borde åka nu" mumlade jag och jag fick en nick som svar. Jag kollade osäkert ut genom bilfönstret. Jag kände mig fortfarande osäker efter det som nyss hänt, det var som om hela min kropp skakades. Jag drog hastigt upp telefonen ur fickan. Harry hade skickat ett meddelande. *Vi ses vid åtta. Lekplatsen* jag svarade ett snabbt okej och la ner telfonen i fickan igen.
"Vem var det?" frågade Louis. Ja ruskade på huvudet.
"Ingen." mumlade jag till svar.
Klockan var fem i åtta nu, jag kunde se lekplatsen.
"Louis, jag kan gå härifrån.." mumlade jag och han kollade frågande på mig. "Jag ska ändå hämta en läxa som jag glömde hos Ida" ljög jag. Han nickade och stannade bilen. Han gav mig en knabb puss innan jag gick ut ur bilen. "Tack" mumlade jag och han nickade. Jag vinkade lite när han åkte och jag fick ett leende tillbaka. Så fort bilen var utom räckhåll drog jag jackan hårdare om mig och sprang på gångvägen till lekparken.
Jag såg att Harry stod där och tittade på klockan. Jag la på ännu en växel.
"Hallå?" ropade jag. Han vände sig hastigt om. Han rörde inte en min.
"Vad ville du säga?" frågade han tveksamt och undvek min blick. Jag svalde.
"Du.. Jag är ledsen för att jag inte sa något.. Jag visste inte hur du skulle reagera." mumlade jag och han nickade.
"Du har varit med honom nu, ser jag" mumlade han och kollade på min hals. Varför kollar han på min hals. Jag gav en hastig blick på min hals. Jo, ser man på ett sugmärke. Jag la fort handen över. Fan, varför gjorde han det? "Varnar dig bara. Jag vill inte att du ska behöva göra något du inte vill." sa han med en iskall ton i rösten.
"Vad menar du? Louis skulle aldrig-"
"Hur vet du det?" avbröt han. Jag skakade på huvudet.
"Louis är din bästakompis, lite mer tillit kanske?" mumlade jag och han skakade på huvudet.
"Han är fortfarande fyra år äldre än dig?" sa Harry med en nu irriterad ton i rösten.
"Tre. Han är född den 24 December jag är född sista Januari dagen innan du fyller år. Typ tre år." svarade jag. Harry kollade på ig med en blick jag inte kunde tolka.
"Jag bryr mig bara.." han tvekade lite. "Ni hade väl inte?" började han och svalde sedan.
"Vadå?" frågade jag och höjde ögonbrynet.
"Inte.. Du vet.." mumlade han och jag flinade.
"Vadå?" frågade jag sedan och log ännu mer. "Jag vill höra dig säga det.."
"Ja, alltså när två människor älskar varandra jättemycket.." sa Harry och jag tänkte nästan dö av skratt när det kom till hans ansiktsuttryck.
"Då hade dom vadå?" frågade jag och visade att jag lyssnade.
"Sex" mumlade han tyst och jag skrattade ihjäl mig, man skulle inte kunna få se det där ansiktuttrycket mer än en gång i livet.
"Nej, vi hade det inte" sa jag och skrattade. Jag såg sedan att han pustade ut och jag rynkade pannan. Varför var det en lättnad för honom? Jag satte mig ner på en bänk och tänkte lite. Louis var hans bästavän, han borde inte ha misstankar.
"Jag vill inte att du träffar honom." sa Harry efter att ha varit tyst en lång stund. Jag kollade chockat upp på honom.
Nästa kapitel på G
:)
Chapter 23 ~ I.. I don't want to
"Okej." en lång pinsam tystnad började. Helt plötsligt ställde sig Harry upp. "Jag ska nog åka nu, farfar kommer att bli bra.." sa han och började gå mot utgången. "Och Louis.." Louis tittade upp. "Jag bryr mig mycket om Junie, gör ingenting dumt mot henne." sa han spänt och jag ut. När dörren stängdes blev alla tysta igen.
"Vas Happening?!" sa jag bara för att lätta upp stämningen.
______________________________________________________________________
Inte för att någon riktigt blev gladare av det.
"Tror ni att jag skulle såra Junie?" frågade Louis. "Det känns som om Harry inte litar på mig" fortsatte han. Jo, men det är ju så att Harry verkligen älskar Junie och med älskar menar jag ÄLSKAR. Fast jag höll tyst om det.
"Harry, jag sa ju, vi måste prata om det här.." hörde jag Junies röst säga när hon började komma in. "Jag bryr mig inte, jag vill veta vad som är så fel? Tror du verkligen det? Du skämtar eller hur?" Hon gick fort in och tog sin väska och vinkade till Louis att de skulle åka. Hon vinkade vänligt hejdå till oss andra och gick ut genom dörren med Louis efter sig. "Men ja! Vad fan tror du att han ska göra?" utbrast hon sedan surt innan hon gick ut genom dörren. Niall hade ju varit med Junie och hade en cheeseburgare i handen. Eller snarare i munnen.
"Vad var det där om?" frågade Liam sedan. Niall rycktepå axlarna.
"Harry är lite överbeskyddande antar jag." mumlade Niall och knappade på sin mobil. Med handen han inte åt med. Han flinade åt smset och la sedan ner den i fickan igen.
Junies
*Hej, Lisa jag saknar dig nåt grymt, jag hoppas vi kan ses snart. Just det.. Ville du gå på den där 1D konserten? Eller inte..* SKICKA. Det var längesen jag träffade mina barndomskompisar från Sverige. För länge sedan. Just nu när det känns som om allt är i en enda röra blev det inte bättre. Harry var skitsur på mig, eller han var grinig. Louis som satt bredvid mig i framsätet kollade på mig. Han hade stannat, någonstans. Han la armen om mig och tröck in mig mot hans bröstkorg. Jag kände hur han långsamt andades.
"Vad gör vi här ute?" frågade jag efter ett tag. Han ryckte på axlarna.
"Kände att du och jag borde vara mer ensamma." sa han sedan. Jag flinade och nickade långsamt. Jag drog mig närmare intill honom och han la armarna försiktigt runt mig.
"Varför är Harry så konstig?" mumlade jag efter ett tag Louis skakade på huvudet och menade att han inte visste. Inte för att jag trodde på honom, jag såg att han funderade över något, men jag sa inget. Att bara sitta där i tystnad, nära Louis kändes bra.
"Du.." mumlade Louis. Jag kollade frågande på honom.
"Vadå?" Han skakade på huvudet. Han mumlade något i stil med, det var inget. Jag drog handen över han bröstkorg och kollade på honom.
"Tack, men vi borde kanske åka tillbaka nu, för att-" Louis avbröt mig genom att hårt pressa sina löppar mot mina. Jag besvarade med glädje kyssen. Han tog ett hårdare tag om min midja och jag la armarna runt min hals. Han drog bort säkerhetsbälterna för att de inte skulle vara ivägen och kysste mig intensivare. Jag kände hur jag var tvungen att andas emellan åt. Jag drog honom närmare och fortsatte kyssa honom, jag kände sedan hur tungorna flätades ihop och hur Louis helt plötsligt försökte tra av mig tröjan. Jag drog mig undan.
"Sluta.." mumlade jag och han kollade på mig. "Jag vill inte.."
"Snälla.." svarade han och jag svarade inte. Han drog mig intill sig en gång till och kysste mig igen. Nej, jag ville inte sluuta kyssa honom, men jag vill inte ta nästa steg. Han gjorde ett nytt försök.
"Jag menar det, jag vill inte" jag blev bara osäker. "Snälla, inte just nu bara.. Okej?" frågade jag och han nickade.
"Visst en annan gång" sa han och satte sig upp igen. Han drog på sig säkerhetsbältet och började köra. Tankarna flög inne i mitt huvud. Var Louis beredd att göra det? Så här kort in i förhållandet. Inte för att jag inte vill men, på något sätt så kände jag att vårt förhållande inte var så seriöst redan. För mycket kunde hända på kort tid, vi visste in om vi hade kameror runt omkring oss. Eller att någon såg överhuvudtaget. "Lovar du, en annan gång?" frågade han helt plötsligt. Jag nickade tveksamt och vände blicken.
"Okej." en lång pinsam tystnad började. Helt plötsligt ställde sig Harry upp. "Jag ska nog åka nu, farfar kommer att bli bra.." sa han och började gå mot utgången. "Och Louis.." Louis tittade upp. "Jag bryr mig mycket om Junie, gör ingenting dumt mot henne." sa han spänt och jag ut. När dörren stängdes blev alla tysta igen.
"Vas Happening?!" sa jag bara för att lätta upp stämningen.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Inte för att någon riktigt blev gladare av det.
"Tror ni att jag skulle såra Junie?" frågade Louis. "Det känns som om Harry inte litar på mig" fortsatte han. Jo, men det är ju så att Harry verkligen älskar Junie och med älskar menar jag ÄLSKAR. Fast jag höll tyst om det.
"Harry, jag sa ju, vi måste prata om det här.." hörde jag Junies röst säga när hon började komma in. "Jag bryr mig inte, jag vill veta vad som är så fel? Tror du verkligen det? Du skämtar eller hur?" Hon gick fort in och tog sin väska och vinkade till Louis att de skulle åka. Hon vinkade vänligt hejdå till oss andra och gick ut genom dörren med Louis efter sig. "Men ja! Vad fan tror du att han ska göra?" utbrast hon sedan surt innan hon gick ut genom dörren. Niall hade ju varit med Junie och hade en cheeseburgare i handen. Eller snarare i munnen.
"Vad var det där om?" frågade Liam sedan. Niall rycktepå axlarna.
"Harry är lite överbeskyddande antar jag." mumlade Niall och knappade på sin mobil. Med handen han inte åt med. Han flinade åt smset och la sedan ner den i fickan igen.
*Hej, Lisa jag saknar dig nåt grymt, jag hoppas vi kan ses snart. Just det.. Ville du gå på den där 1D konserten? Eller inte..* SKICKA. Det var längesen jag träffade mina barndomskompisar från Sverige. För länge sedan. Just nu när det känns som om allt är i en enda röra blev det inte bättre. Harry var skitsur på mig, eller han var grinig. Louis som satt bredvid mig i framsätet kollade på mig. Han hade stannat, någonstans. Han la armen om mig och tröck in mig mot hans bröstkorg. Jag kände hur han långsamt andades.
"Vad gör vi här ute?" frågade jag efter ett tag. Han ryckte på axlarna.
"Kände att du och jag borde vara mer ensamma." sa han sedan. Jag flinade och nickade långsamt. Jag drog mig närmare intill honom och han la armarna försiktigt runt mig.
"Varför är Harry så konstig?" mumlade jag efter ett tag Louis skakade på huvudet och menade att han inte visste. Inte för att jag trodde på honom, jag såg att han funderade över något, men jag sa inget. Att bara sitta där i tystnad, nära Louis kändes bra.
"Du.." mumlade Louis. Jag kollade frågande på honom.
"Vadå?" Han skakade på huvudet. Han mumlade något i stil med, det var inget. Jag drog handen över han bröstkorg och kollade på honom.
"Tack, men vi borde kanske åka tillbaka nu, för att-" Louis avbröt mig genom att hårt pressa sina läppar mot mina. Jag besvarade med glädje kyssen. Han tog ett hårdare tag om min midja och jag la armarna runt hans hals. Han drog bort säkerhetsbälterna för att de inte skulle vara ivägen och kysste mig intensivare. Jag kände hur jag var tvungen att andas emellan åt. Jag drog honom närmare och fortsatte kyssa honom, jag kände sedan hur tungorna flätades ihop och hur Louis helt plötsligt försökte tra av mig tröjan. Jag drog mig undan.
"Sluta.." mumlade jag och han kollade på mig. "Jag vill inte.."
"Snälla.." svarade han och jag svarade inte. Han drog mig intill sig en gång till och kysste mig igen. Nej, jag ville inte sluuta kyssa honom, men jag vill inte ta nästa steg. Han gjorde ett nytt försök.
"Jag menar det, jag vill inte" jag blev bara osäker. "Snälla, inte just nu bara.. Okej?" frågade jag och han nickade.
"Visst en annan gång" sa han och satte sig upp igen. Han drog på sig säkerhetsbältet och började köra. Tankarna flög inne i mitt huvud. Var Louis beredd att göra det? Så här kort in i förhållandet. Inte för att jag inte vill men, på något sätt så kände jag att vårt förhållande inte var så seriöst redan. För mycket kunde hända på kort tid, vi visste in om vi hade kameror runt omkring oss. Eller att någon såg överhuvudtaget. "Lovar du, en annan gång?" frågade han helt plötsligt. Jag nickade tveksamt och vände blicken.
Kapitel 23 på G
Jag har haft mycket i skolan, bara så jag informerar er om det..
Btw: de jag har valt ska vara med i novellen, alltså ni som ansökt. Jag är itne hundra procent säker på att hon kommer dyka upp sådär uber mycket :) Inte heller säker på att hon kommer träffa 1D heller haha :) I'll fix it.
Chapter 22 ~ I do care..
"Varför inte bara erkänna att du verkligen älskar Junie på det sättet?" slank det ur mig. Harry skakade på huvudet.
"Jag gillar inte henne på det sättet!" sa han irriterat och jag hörde hur Liam kvävde ett skratt.
______________________________________________________
Helt plötsligt kom Junie in i rummet med Louis efter sig. "Jag är jätteledsen Harry, vi ville inte att du skulle veta det på det sättet" sa hon och andades mellan varje ord. Harry bara skakade på huvudet. Hon kollade hjälplöst på honom och svalde hårt. Hon drog upp något ur fickan och räckte fram det till Harry. "Här" sa hon och backade sedan undan. Louis ryckte i hennes arm.
"Vad är det för något?" frågade han och spände blicken i henne. Hon log.
"Du får veta det när han fattar vad det är.." viskade hon och log förväntansfullt. "Det tillhör egentligen dig, efter som.. Ja du vet" sa hon och tystnade. Harry nickade. Det var nästan så det såg ut som om han skulle gråta när som helst. Jag trodde först att det var något smycke, armband halsband eller någonting.. Men det var en leksaksbil. Junie fnissade till när Harry vände på bilen.
"Och här är fläcken som du målade ditt med nagellack, Lourdes blev riktigt förbannad på dig.." skrattade Harry.
"Ja hon slog till mig ganska hårt, om jag får erkänna det själv.." sa Junie och Harry bara flinade. Helt plötsligt tog Louis tag i Junies hand och jag såg hur Harry kollade på deras sammanflätande händer. Junie märkte det också. Hon bet sig i läppen. "Niall, är du hungrig?" frågade hon och jag tvärstannde. JAAA!
"Det vet du" svarade jag och hon log. Hon släppte taget om Louis hand och drog upp pengar ur fickan.
"Jag måste ha mat, innan jag svälter. Du hänger väl med?" sa hon och jag nickade förväntansfullt. Louis viskade att han kunde följa med istället, men hon svarade att han måste prata med Harry om saker och ting. "Kom" sa hon och vinkade med mig. Jag sprang efter henne mot dörren.
"Vi kör på donken!" sajag efter henne och hon skrattade. Hon gav mig en menande blick.
"Självklart" sa hon och brast ut i skratt.
Jag såg hur nervöst hon gick. Nästan som om hon halkade fram. "Hatar han mig?" frågade hon. Jag kollade frågande på henne.
"Vem då?"
"Harry.." Jag tänkte efter. Jahaaaa, men han hatar dig noh inte för att han älskar dig för mycket för det, men det kommer han aldrig säga för han skäms så mycket. Självklart sa jag inte det där, för jag ville just nu inte förstöra för henne och Louis.
"Nej, mest besviken antar jag.." svarade jag sedan och hon nickade.
"Jag måste prata med honom sen" mumlade hon och höll på med sina fingrar.
Zayns
"Var sa du ingenting?" frågade Harry spänt. Louis skakade på huvudet.
"Jag vet inte.." svarade han. Jag och Liam bytte fort blickar. Det här var verkligen obehagligt. Dom två brukade aldrig tjafsa.. Inte så seriöst i vilket fall.
"Hur länge har det pågått?" frågade Harry sedan. Louis svalde.
"Den dagen vi gjorde 'pannkakor' vid mjölet och så.." mumlade Louis som svar. Harry nickade.
"Okej." en lång pinsam tystnad började. Helt plötsligt ställde sig Harry upp. "Jag ska nog åka nu, farfar kommer att bli bra.." sa han och började gå mot utgången. "Och Louis.." Louis tittade upp. "Jag bryr mig mycket om Junie, gör ingenting dumt mot henne." sa han spänt och jag ut. När dörren stängdes blev alla tysta igen.
"Vas Happening?!" sa jag bara för att lätta upp stämningen.
"Varför inte bara erkänna att du verkligen älskar Junie på det sättet?" slank det ur mig. Harry skakade på huvudet.
"Jag gillar inte henne på det sättet!" sa han irriterat och jag hörde hur Liam kvävde ett skratt.
______________________________________________________
Helt plötsligt kom Junie in i rummet med Louis efter sig. "Jag är jätteledsen Harry, vi ville inte att du skulle veta det på det sättet" sa hon och andades mellan varje ord. Harry bara skakade på huvudet. Hon kollade hjälplöst på honom och svalde hårt. Hon drog upp något ur fickan och räckte fram det till Harry. "Här" sa hon och backade sedan undan. Louis ryckte i hennes arm.
"Vad är det för något?" frågade han och spände blicken i henne. Hon log.
"Du får veta det när han fattar vad det är.." viskade hon och log förväntansfullt. "Det tillhör egentligen dig, efter som.. Ja du vet" sa hon och tystnade. Harry nickade. Det var nästan så det såg ut som om han skulle gråta när som helst. Jag trodde först att det var något smycke, armband halsband eller någonting.. Men det var en leksaksbil. Junie fnissade till när Harry vände på bilen.
"Och här är fläcken som du målade ditt med nagellack, Lourdes blev riktigt förbannad på dig.." skrattade Harry.
"Ja hon slog till mig ganska hårt, om jag får erkänna det själv.." sa Junie och Harry bara flinade. Helt plötsligt tog Louis tag i Junies hand och jag såg hur Harry kollade på deras sammanflätande händer. Junie märkte det också. Hon bet sig i läppen. "Niall, är du hungrig?" frågade hon och jag tvärstannde. JAAA!
"Det vet du" svarade jag och hon log. Hon släppte taget om Louis hand och drog upp pengar ur fickan.
"Jag måste ha mat, innan jag svälter. Du hänger väl med?" sa hon och jag nickade förväntansfullt. Louis viskade att han kunde följa med istället, men hon svarade att han måste prata med Harry om saker och ting. "Kom" sa hon och vinkade med mig. Jag sprang efter henne mot dörren.
"Vi kör på donken!" sajag efter henne och hon skrattade. Hon gav mig en menande blick.
"Självklart" sa hon och brast ut i skratt.
Jag såg hur nervöst hon gick. Nästan som om hon halkade fram. "Hatar han mig?" frågade hon. Jag kollade frågande på henne.
"Vem då?"
"Harry.." Jag tänkte efter. Jahaaaa, men han hatar dig noh inte för att han älskar dig för mycket för det, men det kommer han aldrig säga för han skäms så mycket. Självklart sa jag inte det där, för jag ville just nu inte förstöra för henne och Louis.
"Nej, mest besviken antar jag.." svarade jag sedan och hon nickade.
"Jag måste prata med honom sen" mumlade hon och höll på med sina fingrar.
"Var sa du ingenting?" frågade Harry spänt. Louis skakade på huvudet.
"Jag vet inte.." svarade han. Jag och Liam bytte fort blickar. Det här var verkligen obehagligt. Dom två brukade aldrig tjafsa.. Inte så seriöst i vilket fall.
"Hur länge har det pågått?" frågade Harry sedan. Louis svalde.
"Den dagen vi gjorde 'pannkakor' vid mjölet och så.." mumlade Louis som svar. Harry nickade.
"Okej." en lång pinsam tystnad började. Helt plötsligt ställde sig Harry upp. "Jag ska nog åka nu, farfar kommer att bli bra.." sa han och började gå mot utgången. "Och Louis.." Louis tittade upp. "Jag bryr mig mycket om Junie, gör ingenting dumt mot henne." sa han spänt och jag ut. När dörren stängdes blev alla tysta igen.
"Vas Happening?!" sa jag bara för att lätta upp stämningen.
Pluggar.
Har två prov imorgon och jag har varit sjuk hela veckan tills idag.. Vilket betyder att jag måste plugga ikväll.. Skojsigt eller hur? Förresten så väljer jag ut den som får vara med i novellen senare idag! :)
Chapter 21 ~ Admit it..
"Men tänk om han får veta. Vad kommer han göra då?" muttrade jag. Louis ryckte på axlarna.
"Jag har ingen aning.."
_____________________________________________________________________
Jag suckade och drog fingrarna över hans arm. Jag skakade på huvudet.
"Ja vill inte att Harry ska vara besviken på oss.." mumlade jag sedan. Louis nickade. Jag hörde hur hans telefon vibrerade. Han drog fort upp den och jag såg att det stod Harry på discplayern.
*Louis vart är du någonstans?* Louis kollade hjälplöst på mig och jag gav honom en min som betydde att han skulle prova nåt själv.
*Jag är med Hannah, hon kom och hälsade på så jag tänkte att..* började Louis.
*Har Hannah kommit? Varför fick inte jag följa med?* Louis kollad elite hjälplöst på mig igen. Jag skakade på huvudet som svar.
*Du var ju med Junie..* Efter det hörde jag bara mummel från telefonen. Louis svarade inte heller så jag visste vad de pratade om. Jag hörde hur han sa hejdå och la på luren.
"Så vad sa han?" frågade jag och Louis ryckte på axlarna.
"Inget speciellt.." sa han tyst. Jag slog till honom lite på armen.
"Vad är det?" jag kollde tveksamt på Louis ansiktsuttryck och han såg inte längre glad ut. Mer ledsen. Nästan gråtfärdig. "Berätta! Vad har hänt?"
"Harrys.. Harrys farfar har fått någon allvarligt sjukdom" mumlade Louis och jag kollade häpet på honom.
"Men.. Men, vi måste dit!" utbrast jag och han svalde.
Harrys
"Jag är ledsen.." sa Niall och klappade mig på axeln.
"Jag lovar att farfar överlever.
"Jag är ledsen för det andra också." sa han sedan. Jag kollade frågande på honom. "Att du fick veta att Louis och Junie är tillsammans. På helt fel sätt" Jag nickade. Det var helt sant, jag var grymt besviken på dom. De kunde ju bara ha sagt det. Ingen dum skvallersida var tvungen att avslöja att Louis ofta var med Junie och att dom alldelles nyss var hemma hos henne. "Men, du borde ju inte vara så ledsen.." fortsatte Liam.
"Om inte du har känslor för henne!" utbrast sedan Niall och ställde sig upp. Jag skakade på huvudet.
"Nej, nej , nej, jag gillar henne inte så.." sa jag ursäktande. Niall hörjde ögonbrynet.
"Varför så nere då? Om de är lyckliga tillsammans ska du helt enkelt acceptera att de är med varandra.. Även om du är besviken över att de inte sa något.." sa Niall. Jag ville inte tro det. Jag kan verkligen inte ha känslor för Junie, det funkar inte så. Eller jo det kanske funkar, men jag har ju aldrig haft det förr så varför nu liksom?
Nialls
Jag vet inte hur länge Harry tänkte inbilla sig att han inte tyckte om Junie. Jag hörde när de diskuterade Caroline första gången. När hon skällde på honom för att han bara var med Caroline för att hon såg ut som hennes tydligen snygga döda syster. Eller det var det Harry sa.. Att hon var snygg.
"Varför inte bara erkänna att du verkligen älskar Junie på det sättet?" slank det ur mig. Harry skakade på huvudet.
"Jag gillar inte hemme på det sättet!" sa han irriterat och jag hörde hur Liam kvävde ett skratt.
"Men tänk om han får veta. Vad kommer han göra då?" muttrade jag. Louis ryckte på axlarna.
"Jag har ingen aning.."
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag suckade och drog fingrarna över hans arm. Jag skakade på huvudet.
"Ja vill inte att Harry ska vara besviken på oss.." mumlade jag sedan. Louis nickade. Jag hörde hur hans telefon vibrerade. Han drog fort upp den och jag såg att det stod Harry på discplayern.
*Louis vart är du någonstans?* Louis kollade hjälplöst på mig och jag gav honom en min som betydde att han skulle prova nåt själv.
*Jag är med Hannah, hon kom och hälsade på så jag tänkte att..* började Louis.
*Har Hannah kommit? Varför fick inte jag följa med?* Louis kollad elite hjälplöst på mig igen. Jag skakade på huvudet som svar.
*Du var ju med Junie..* Efter det hörde jag bara mummel från telefonen. Louis svarade inte heller så jag visste vad de pratade om. Jag hörde hur han sa hejdå och la på luren.
"Så vad sa han?" frågade jag och Louis ryckte på axlarna.
"Inget speciellt.." sa han tyst. Jag slog till honom lite på armen.
"Vad är det?" jag kollde tveksamt på Louis ansiktsuttryck och han såg inte längre glad ut. Mer ledsen. Nästan gråtfärdig. "Berätta! Vad har hänt?"
"Harrys.. Harrys farfar har fått någon allvarligt sjukdom" mumlade Louis och jag kollade häpet på honom.
"Men.. Men, vi måste dit!" utbrast jag och han svalde.
"Jag är ledsen.." sa Niall och klappade mig på axeln.
"Jag lovar att farfar överlever.
"Jag är ledsen för det andra också." sa han sedan. Jag kollade frågande på honom. "Att du fick veta att Louis och Junie är tillsammans. På helt fel sätt" Jag nickade. Det var helt sant, jag var grymt besviken på dom. De kunde ju bara ha sagt det. Ingen dum skvallersida var tvungen att avslöja att Louis ofta var med Junie och att dom alldelles nyss var hemma hos henne. "Men, du borde ju inte vara så ledsen.." fortsatte Liam.
"Om inte du har känslor för henne!" utbrast sedan Niall och ställde sig upp. Jag skakade på huvudet.
"Nej, nej , nej, jag gillar henne inte så.." sa jag ursäktande. Niall hörjde ögonbrynet.
"Varför så nere då? Om de är lyckliga tillsammans ska du helt enkelt acceptera att de är med varandra.. Även om du är besviken över att de inte sa något.." sa Niall. Jag ville inte tro det. Jag kan verkligen inte ha känslor för Junie, det funkar inte så. Eller jo det kanske funkar, men jag har ju aldrig haft det förr så varför nu liksom?
Jag vet inte hur länge Harry tänkte inbilla sig att han inte tyckte om Junie. Jag hörde när de diskuterade Caroline första gången. När hon skällde på honom för att han bara var med Caroline för att hon såg ut som hennes tydligen snygga döda syster. Eller det var det Harry sa.. Att hon var snygg.
"Varför inte bara erkänna att du verkligen älskar Junie på det sättet?" slank det ur mig. Harry skakade på huvudet.
"Jag gillar inte henne på det sättet!" sa han irriterat och jag hörde hur Liam kvävde ett skratt.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
:) Ledsen för att det inte kom några bilder..
Okay..
Delen kommer tyärr inte upp idag.. Jag har sjukt ont i huvudet och klarar inte av datorn..
kapitel 21 in progress..
Håller på att skriva :D
Chapter 20 ~ On the way
"Att vi var som syskon." svarade han. Ja nickade och pustade ut. "Men dom känslorna är väl borta nu? Eller?" frågade han och jag var inte riktigt säker. Men jag svarade ändå.
"Ja"
_________________________________________________________________
"Så du är inte kär i mig fortfarande?" frågade Harry. Jag suckade.
"Jag var fem" sa jag och Harry nickade..
"Till sexton" fyllde han i och jag himlade med ögonen. "Hur kunde det helt plötsligt gå över?"
"Vad menar du?" frågade jag och undvek hans blick.
"Nej jag menar bara.." ursäktade han sig. "Alltså vi har ju inte träffas nästan någonting den här veckan.. jag tänkte bara" sa han och kliade sig i nacken.
"Jag har ju skola, det är svårt att träffa folk då.." mumlade jag och fingrade på mitt armband.
"Jo, men Louis verkar ha varit med dig en hel del.." sa han osäkert och jag svalde.
"Vad får dig att tro det?" frågade jag och försökte att inte låta osäker. Harry ryckte på axlarna.
"Caroline sa att ni hade setts tillsammans.." sa han tyst.
"Men varför tror du på det?" frågade jag.
"Gjorde jag inte, förns Louis helt plötsligt vakar över dig som en hök.." sa Harry nu lite smått irriterat. Vad har han med att göra ifall Louis skyddar mig en gång?
"Jaha? Vad gjorde han exakt?" sa jag irriterande. Harry ryckte på axlarna.
"Få se nu.. Du ger honom blickar för att se om han tillät dig att gå med mig nu.. Han säger att du verkligen försöker vara trevlig. Hur kunde han veta det, hade han pratat med dig innan? Så fort du inte pratar med någon annan står du alltid bredvid Louis" sa Harry nu mer irriterat. Vad skulle jag svara nu?! Jag kollade osäkert ner och kollade sedan upp på Harry igen.
"Så du menar att jag inte får ta del av dina vänner?" frågade jag och höjde ögonbrynet.
"Det är klart du får, men dom får inte ta dig ifrån mig!" utbrast han sedan. Hans skrek nästan. Jag kollade chockat på honom.
"Du har aldrig varit så särskillt intresserad av att ha mig som vän.." suckade jag och vände blicken igen.
"Jo, det får mig faktiskt att tänka att Lourdes fortfarande finns kvar." sa Harry och tystnade. Ja självklart allting handlade om Lourdes. Lourdes, Lourdes, Lourdes. Jag började känna igen mig bättre. Vi var snart vid mitt hus område. Jag drog upp mobilen och skickade ett sms till Louis.
*On my way home.. Kommer du?* Jag kollade sedan upp på Harry som knappade på sin telefon. Jag fick snabbt ett svar.
*Vad hände? Förklara sen! I'll be there*
"Varför messar du med Louis?" frågade Harry plötsligt och jag ryckte till.
"Han frågade bara vart vi tog vägen. Jag ska nog gå hem.. Det är ju bara där" sa jag och pekad epå min gata. Harry kollade besviket på mig.
"Junie, du betyder jättemycket för mig. Du är som min syster. Jag menade inte att jämföra dig med Lourdes." sa Harry och jag nickade.
"Okej" sa jag och sprang in på gatan.
Jag skyndade mig och såg att Louis bil redan stod där. Han stod med mobilen i handen och lutade sig mot bilen.
"Det tog längre tid än jag trodde" skrattade han när jag gick fram till honom. Jag gav honom en snabb puss och tog hans hand.
"Kom" sa jag och drog in honom i huset. Jag väntade ett tag efter att vi stängt dörren. "Mamma?" ropade jag. Jag hörde sedan mammas snarkningar. Jag visste att pappa skulle jobba sent ikväll. Så egentligen var ingen hemma, för om mamma sover.. Så sover hon verklige.
"Louis.. Harry undrar hela tiden varför vi pratar mycket med varandra.. Tänk om han vet?" frågade jag. Louis skakade på huvudet.
"Han kan inte veta.. Han litar för mycket på båda oss.." muttrade Louis.
"Ja det lät ju mycket bättre. Vad egentligen menar du?" frågade jag.
"Han hade sagt till Zayn att vi stod så nära honom att vi aldrig skulle göra något sånt" mumlade Louis. Ja fick panik i blicken.
"Men tänk om han får veta. Vad kommer han göra då?" muttrade jag. Louis ryckte på axlarna.
"Jag har ingen aning.."
"Att vi var som syskon." svarade han. Ja nickade och pustade ut. "Men dom känslorna är väl borta nu? Eller?" frågade han och jag var inte riktigt säker. Men jag svarade ändå.
"Ja"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Så du är inte kär i mig fortfarande?" frågade Harry. Jag suckade.
"Jag var fem" sa jag och Harry nickade..
"Till sexton" fyllde han i och jag himlade med ögonen. "Hur kunde det helt plötsligt gå över?"
"Vad menar du?" frågade jag och undvek hans blick.
"Nej jag menar bara.." ursäktade han sig. "Alltså vi har ju inte träffas nästan någonting den här veckan.. jag tänkte bara" sa han och kliade sig i nacken.
"Jag har ju skola, det är svårt att träffa folk då.." mumlade jag och fingrade på mitt armband.
"Jo, men Louis verkar ha varit med dig en hel del.." sa han osäkert och jag svalde.
"Vad får dig att tro det?" frågade jag och försökte att inte låta osäker. Harry ryckte på axlarna.
"Caroline sa att ni hade setts tillsammans.." sa han tyst.
"Men varför tror du på det?" frågade jag.
"Gjorde jag inte, förns Louis helt plötsligt vakar över dig som en hök.." sa Harry nu lite smått irriterat. Vad har han med att göra ifall Louis skyddar mig en gång?
"Jaha? Vad gjorde han exakt?" sa jag irriterande. Harry ryckte på axlarna.
"Få se nu.. Du ger honom blickar för att se om han tillät dig att gå med mig nu.. Han säger att du verkligen försöker vara trevlig. Hur kunde han veta det, hade han pratat med dig innan? Så fort du inte pratar med någon annan står du alltid bredvid Louis" sa Harry nu mer irriterat. Vad skulle jag svara nu?! Jag kollade osäkert ner och kollade sedan upp på Harry igen.
"Så du menar att jag inte får ta del av dina vänner?" frågade jag och höjde ögonbrynet.
"Det är klart du får, men dom får inte ta dig ifrån mig!" utbrast han sedan. Hans skrek nästan. Jag kollade chockat på honom.
"Du har aldrig varit så särskillt intresserad av att ha mig som vän.." suckade jag och vände blicken igen.
"Jo, det får mig faktiskt att tänka att Lourdes fortfarande finns kvar." sa Harry och tystnade. Ja självklart allting handlade om Lourdes. Lourdes, Lourdes, Lourdes. Jag började känna igen mig bättre. Vi var snart vid mitt hus område. Jag drog upp mobilen och skickade ett sms till Louis.
*On my way home.. Kommer du?* Jag kollade sedan upp på Harry som knappade på sin telefon. Jag fick snabbt ett svar.
*Vad hände? Förklara sen! I'll be there*
"Varför messar du med Louis?" frågade Harry plötsligt och jag ryckte till.
"Han frågade bara vart vi tog vägen. Jag ska nog gå hem.. Det är ju bara där" sa jag och pekad epå min gata. Harry kollade besviket på mig.
"Junie, du betyder jättemycket för mig. Du är som min syster. Jag menade inte att jämföra dig med Lourdes." sa Harry och jag nickade.
"Okej" sa jag och sprang in på gatan.
Jag skyndade mig och såg att Louis bil redan stod där. Han stod med mobilen i handen och lutade sig mot bilen.
"Det tog längre tid än jag trodde" skrattade han när jag gick fram till honom. Jag gav honom en snabb puss och tog hans hand.
"Kom" sa jag och drog in honom i huset. Jag väntade ett tag efter att vi stängt dörren. "Mamma?" ropade jag. Jag hörde sedan mammas snarkningar. Jag visste att pappa skulle jobba sent ikväll. Så egentligen var ingen hemma, för om mamma sover.. Så sover hon verklige.
"Louis.. Harry undrar hela tiden varför vi pratar mycket med varandra.. Tänk om han vet?" frågade jag. Louis skakade på huvudet.
"Han kan inte veta.. Han litar för mycket på båda oss.." muttrade Louis.
"Ja det lät ju mycket bättre. Vad egentligen menar du?" frågade jag.
"Han hade sagt till Zayn att vi stod så nära honom att vi aldrig skulle göra något sånt" mumlade Louis. Ja fick panik i blicken.
"Men tänk om han får veta. Vad kommer han göra då?" muttrade jag. Louis ryckte på axlarna.
"Jag har ingen aning.."
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Min födelsedag idag!
Ja, jag fyller somsagt år idag.. Jag har fullt upp med att hålla på med att träffa släkten och allt sånt. Nästa inlägg kommer förmodligen in på Lördag! Lovar jag är sjukt ledsen för det!
Btw, skulle någon av mina läsare vilja vara som en roll i berättelsen? Jag avslöjar att Junie kommer bjuda hem en vän från Sverige.. Som kanske kan bli du! Mejla [email protected] och berätta lite om dig själv så jag vet hur man förklarar dig!
Harrys födelsedag!
Idag fyller Harry år! Hihi.. Själv fyller man år tomorrow.. :D
Tipsa om bloggen.. Läsarna blir färre för varje dag :c
