"Jag vill inte att du träffar honom." sa Harry efter att ha varit tyst en lång stund. Jag kollade chockat upp på honom.

_______________________________________________________

"Vad menar du med att du inte vill att du jag ska träffa honom?" frågade jag.

"Okej, du ska inte träffa honom mer." sa Harry och började gå. Vad snackar han om?

"Vadå, du bestämmer väl inte vad jag gör?" sa jag och kollade frustrerat omkring.

"Jo, nu gör jag det. Jag gillar inte att du är med honom, okej? Han är fyra år äldre än dig, du måste tänka dig för." Tänka mig för? Vad babblar han om?!

"Alltså? Säger du att jag inte är mogen nog för att göra mina egna beslut?"

"Nej men-"

"Vadå, ska du bara hoppa in i mitt huvud och göra så att jag inte tänker på Louis, eller är med honom?! Vem tror du att du är? Presidentet?!" utbrast jag och han såg nästan lite rädd ut, vilket gjorde att ett stolt leende på mitt ansikte växte fram.

"Jag menar inte så.. Jag bryr mig bara"

"Då har jag ett tips till dig.. Bry dig mindre!" sa jag och log. "Jag går härifrån nu, jag orkar itne med dig" sa jag och gick riktningen mot mitt hus. "Förresten" hejdade jag mig. Harry kollade upp. "Bry dig inte om vad jag gör. Om det är så här jobbig du ska vara, kan du ju lika gärna låta bli det över huvudtaget.." Jag kände mig arg, lite för arg. Jag vet inte riktigt vad som hände men jag började springa i världens fart. Jag stannade upp lite senare för att hämta andan. Jag lutade mig mot en vägg och gled längs med den ända ner till den våta gräsmattan. Jag fattade verkligen inte vad som hände. Vadå han bryr sig om mig? Jo det är så här Junie, att jag tycker inte att du kan lite på imn bästakompis, för du vet. Ja hur bra låter det egentligen? Jag kände hur min andning började bli jobbig igen, men hur kunde det gå till, jag sitter ner och slappnar av. Det var som om luften var kvävd, kan man säga att det gjorde onte i hjärtat, fast inte på ett sårat sätt, utan mer att det verkligen gör ont i hjärtat?

Jag ställde mig långsamt upp, och kände att det fortfarande gjorde lika ont om inte ondare. Jag andades långsammare för att det inte skulle kännas lika mycket. Efter att ha gått en liten stund kände jag hur det blir bättre. Det måste ha haft någonting att göra med all stress. Jag sträckte på mig och började verkligen gå hem.

Jag smög in i huset och märkte att mamma och pappa redan sov. Jag suckade. Jag tassade mig ner till undervåningen och till mitt rum. Efter det så ramlade jag ner i sängen och somnade på en gång.

"Jag vill inte att du träffar honom." sa Harry efter att ha varit tyst en lång stund. Jag kollade chockat upp på honom.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

"Vad menar du med att du inte vill att du jag ska träffa honom?" frågade jag.

"Okej, du ska inte träffa honom mer." sa Harry och började gå. Vad snackar han om?

"Vadå, du bestämmer väl inte vad jag gör?" sa jag och kollade frustrerat omkring.

"Jo, nu gör jag det. Jag gillar inte att du är med honom, okej? Han är fyra år äldre än dig, du måste tänka dig för." Tänka mig för? Vad babblar han om?!

"Alltså? Säger du att jag inte är mogen nog för att göra mina egna beslut?"

"Nej men-"

"Vadå, ska du bara hoppa in i mitt huvud och göra så att jag inte tänker på Louis, eller är med honom?! Vem tror du att du är? Presidentet?!" utbrast jag och han såg nästan lite rädd ut, vilket gjorde att ett stolt leende på mitt ansikte växte fram.

"Jag menar inte så.. Jag bryr mig bara"

"Då har jag ett tips till dig.. Bry dig mindre!" sa jag och log. "Jag går härifrån nu, jag orkar itne med dig" sa jag och gick riktningen mot mitt hus. "Förresten" hejdade jag mig. Harry kollade upp. "Bry dig inte om vad jag gör. Om det är så här jobbig du ska vara, kan du ju lika gärna låta bli det över huvudtaget.." Jag kände mig arg, lite för arg. Jag vet inte riktigt vad som hände men jag började springa i världens fart. Jag stannade upp lite senare för att hämta andan. Jag lutade mig mot en vägg och gled längs med den ända ner till den våta gräsmattan. Jag fattade verkligen inte vad som hände. Vadå han bryr sig om mig? Jo det är så här Junie, att jag tycker inte att du kan lite på imn bästakompis, för du vet. Ja hur bra låter det egentligen? Jag kände hur min andning började bli jobbig igen, men hur kunde det gå till, jag sitter ner och slappnar av. Det var som om luften var kvävd, kan man säga att det gjorde onte i hjärtat, fast inte på ett sårat sätt, utan mer att det verkligen gör ont i hjärtat?

Jag ställde mig långsamt upp, och kände att det fortfarande gjorde lika ont om inte ondare. Jag andades långsammare för att det inte skulle kännas lika mycket. Efter att ha gått en liten stund kände jag hur det blir bättre. Det måste ha haft någonting att göra med all stress. Jag sträckte på mig och började verkligen gå hem.

Jag smög in i huset och märkte att mamma och pappa redan sov. Jag suckade. Jag tassade mig ner till undervåningen och till mitt rum. Efter det så ramlade jag ner i sängen och somnade på en gång.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~