Jag smög in i huset och märkte att mamma och pappa redan sov. Jag suckade. Jag tassade mig ner till undervåningen och till mitt rum. Efter det så ramlade jag ner i sängen och somnade på en gång.

_______________________________________________________________________

Solen sken genom en liten springa av rullgardinen, jag vaknade. Kul, vakna av solen, snällt solen. Jag gick uppför trapporna där mamma satt på en stol och läste en bok.

"Hej" sa jag och gick förbi henne. Hon log så stort att jag nästan blev rädd. "Vad är det?"

"Jo, det var en kille här" började hon. Nej. Fan. Varför? "Han presenterade sig som Louis och frågade vart du var" fortsatte mamma. Nej varför gjorde han det? "Han var jättesnygg Junie." konstaterade hon sen.

"Sluta mamma, du kan inte säga så om killar som är ja mycket yngre än dig, det är skumt" mumlade jag och gick längre bort från henne. Jag gick mot köket tog fort någonting att äta och sprang sedan in på mitt rum igen. Jag fick ett sms från Niall. *Du kommer hit nu. Stämningen här är.. Inte bra. Larry Stylinson lägenhet nu!!* Jag skrattade lite och svarade *okej då*. Jag drog med mig en bok, isåfall att. Jag gjorde i ordningen och sprang ut.

"Mamma jag går till Harry och gänget där hejdå!" sa jag coh stänfde dörren efter mig.

"Hej" sa Niall. "Välkommen till mördarleken" sa han och pekade på Louis och Harry. Ja mördarleken. Men ett leende började komma när Louis såg mig.

"Hej" sa han och log. Jag vinkade lite tveksamt och kollade på Niall. Han ryckte på axlarna. Det var exakt sånna här tillfällen jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Jag drog fingrarna genom håret. Jag drog upp boken och satte mig bredvid Louis. Jag drog fort upp boken för att inte behöva prata.

"Vad läser du?" frågade Louis lugnt och jag kollade fort upp på honom.

"Vampire Academy" sa jag och ryckte på axlarna. Han nickade.

"Är den där Rose där, är hon snygg?" frågade han och jag rynkade pannan. "Ja hon kan ju inte bli lika snygg som dig" Jag blev generad. Det gick inte att undvika. Han lutade sig fram för att kyssa mig, jag kollade fort omkring, Harry var inte här just nu. Bra. Jag besvarade osäkert kyssen.

Harrys.

När jag sedan kom in efter ett toalettbesök var det bara en sak jag såg. Kyssen. Dom två. Det var som ett hårt slag i magen. Ett så hårt slag att man tappar andan. Och tuppar av.

"Junie. Du är den vackraste människan som jorden skådat. Du lyser upp min värld. På riktigt. Du betyder allting för mig, kan du förstå det? Snälla förstå det?" Hon nickade med ögonen tårfyllda.

"Sluta säga sånna saker, du gör mig generad.." mumlade hon och log. Det leendet. Leendet jag inte kunde få nog av. Det som gjorde mig hel. Jag strök henne mjukt på kinden och flinade.

"Vi behöver inte oroa oss för någonting. Någonsin" sa jag och hon nickade. Våra läppar var nu så nära, så så nära.

"Harry! Vakna! Herregud!" skrek Junie och skakade om mig. Jag öppnade svagt ögonen. Hon pustade ut. "Tack och lov" sa hon lättat. Och la huvudet mot mitt hjärta. Han kände hur mitt hjärta bultade. Men hon märkte inte hur fort det bultade för att hon var där. "Hur kan du bara svimma av sådär rakt framför ögonen på mig, gör aldrig så mot mig Harry, förstår du hur orolig jag blev?" sa hon och satte sig upp ordenkligt. Jag kollade mig omkring. Vi var ensamma nu. I hennes hus. Jag kollade fort på henne, hon hade gråtit.

"Har du gråtit?" mumlade jag och hon svalde och gnuggade sig i ögonen.

"Nej" envisades hon. Jag nickade.

"Jo det här du varför? Du måste ha hört att mitt hjärta fungerade" sa jag fort och hon kollade på mig.

"Snälla prata inte om det här för någon om jag berättar" sa hon jag nickade.

"Jag är fortfarande ganska förbannad på dig, för att du skulle vara så överbekyddande. Men Louis tyckte att om jag var så sur och arg på dig, borde jag inte brytt mig om du svimmade för att vi visste att du skulle överleva" jag förstod inte att Louis sagt det. Louis, min vän. "Men jag fick som en deja vu. Av Lourdes grejen.."

"Så varför grät du?"

Jag smög in i huset och märkte att mamma och pappa redan sov. Jag suckade. Jag tassade mig ner till undervåningen och till mitt rum. Efter det så ramlade jag ner i sängen och somnade på en gång.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~¨

Solen sken genom en liten springa av rullgardinen, jag vaknade. Kul, vakna av solen, snällt solen. Jag gick uppför trapporna där mamma satt på en stol och läste en bok.

"Hej" sa jag och gick förbi henne. Hon log så stort att jag nästan blev rädd. "Vad är det?"

"Jo, det var en kille här" började hon. Nej. Fan. Varför? "Han presenterade sig som Louis och frågade vart du var" fortsatte mamma. Nej varför gjorde han det? "Han var jättesnygg Junie." konstaterade hon sen.

"Sluta mamma, du kan inte säga så om killar som är ja mycket yngre än dig, det är skumt" mumlade jag och gick längre bort från henne. Jag gick mot köket tog fort någonting att äta och sprang sedan in på mitt rum igen. Jag fick ett sms från Niall. *Du kommer hit nu. Stämningen här är.. Inte bra. Larry Stylinson lägenhet nu!!* Jag skrattade lite och svarade *okej då*. Jag drog med mig en bok, isåfall att. Jag gjorde i ordningen och sprang ut.

"Mamma jag går till Harry och gänget där hejdå!" sa jag coh stänfde dörren efter mig.

"Hej" sa Niall. "Välkommen till mördarleken" sa han och pekade på Louis och Harry. Ja mördarleken. Men ett leende började komma när Louis såg mig.

"Hej" sa han och log. Jag vinkade lite tveksamt och kollade på Niall. Han ryckte på axlarna. Det var exakt sånna här tillfällen jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Jag drog fingrarna genom håret. Jag drog upp boken och satte mig bredvid Louis. Jag drog fort upp boken för att inte behöva prata.

"Vad läser du?" frågade Louis lugnt och jag kollade fort upp på honom.

"Vampire Academy" sa jag och ryckte på axlarna. Han nickade.

"Är den där Rose där, är hon snygg?" frågade han och jag rynkade pannan. "Ja hon kan ju inte bli lika snygg som dig" Jag blev generad. Det gick inte att undvika. Han lutade sig fram för att kyssa mig, jag kollade fort omkring, Harry var inte här just nu. Bra. Jag besvarade osäkert kyssen.

När jag sedan kom in efter ett toalettbesök var det bara en sak jag såg. Kyssen. Dom två. Det var som ett hårt slag i magen. Ett så hårt slag att man tappar andan. Och tuppar av.

"Harry! Vakna! Herregud!" skrek Junie och skakade om mig. Jag öppnade svagt ögonen. Hon pustade ut. "Tack och lov" sa hon lättat. Och la huvudet mot mitt hjärta. Han kände hur mitt hjärta bultade. Men hon märkte inte hur fort det bultade för att hon var där. "Hur kan du bara svimma av sådär rakt framför ögonen på mig, gör aldrig så mot mig Harry, förstår du hur orolig jag blev?" sa hon och satte sig upp ordenkligt. Jag kollade mig omkring. Vi var ensamma nu. I hennes hus. Jag kollade fort på henne, hon hade gråtit.

"Har du gråtit?" mumlade jag och hon svalde och gnuggade sig i ögonen.

"Nej" envisades hon. Jag nickade.

"Jo det här du varför? Du måste ha hört att mitt hjärta fungerade" sa jag fort och hon kollade på mig.

"Snälla prata inte om det här för någon om jag berättar" sa hon jag nickade.

"Jag är fortfarande ganska förbannad på dig, för att du skulle vara så överbekyddande. Men Louis tyckte att om jag var så sur och arg på dig, borde jag inte brytt mig om du svimmade för att vi visste att du skulle överleva" jag förstod inte att Louis sagt det. Louis, min vän. "Men jag fick som en deja vu. Av Lourdes grejen.."

"Så varför grät du?"