"Sure" jag la på. Vem fan var han?!

__________________________________________________________

Junies

"Mamma!" ropade jag.

"Ja?"

"Vart är du någonstans?" frågade jag och sprang uppför trappan.

"Här! I köket" svarade hon och jag märkte att jag var tvungen att gå ner igen.

"Vem hade ringt sa du?" frågade jag när jag äntligen hittat henne.

"Harry hade ringt, han frågade vart du var och bad dig ringa upp honom.." sa hon och jag nickade.

"Visst, kan jag få telefonen?" frågade jag och pekade på hemtelefonen till mormor och morfar. Mamma tog upp den och gav den till mig. Jag slog långsamt in numret. Jag gick därifrån jag kan itne stå och prata med honom när mamma står där.

"Hello? Harry?" frågade jag och jag hörde en lätt suck.

"God, I thought you were kidnapped or something!" Jag rynkade pannan.

"What?" frågade jag. "You talking about Joel?"

"Yes, weird guy"

"You talking about a guy that have known me since I was born?" frågade jag.

"Maybe, I don't know. When are you coming back to England?" han bytte självklart samtalsämne.

"After the break I think. Why?"

"I just miss you" han tysnade.

"Yeah, miss you too" svarade jag.

"That means that we are back together?"

"What do you mean with 'back together' we have never been together" svarade jag.

"You know, I told you how I feeld, and I know you heard what I said at the hospital and.." försökte han.

"Harry, please don't make it more complicated than it already is. I'm stil angry at you, after everything!" sa jag och tog ett djupt andetag. "And I'm not ready to have a relationship with you" Det blev tyst i luren. "Harry please! Just get over it!"

"Okay, if you hate me that much."

"I don't hate you!"

"Bye" Han la på. Självklart. Jag slog mig ner i sängen och blundade hårt. Gråt inte, det är inget att gråta över.

"Junie? Du glömde din telefon.." Joel kom in i rummet. "Har du gråtit?" frågade han och jag svalde och skakade på huvudet. Jag granskade honom och erkände för mig själv att han såg riktigt bra ut. Joel satte sig i sängen bredvid mig. "Du vet att jag alltid är på din sida även om du gör någonting riktigt riktigt dumt! Som du hade gjort för tre år sen.."

"Tyst!" han skrattade. "Jag vet att du alltid är på min sida" sa jag och boxade till honom på axeln. "Jag har inte varit här på tre år heller" mumlade jag och han nickade. "Har jag berättat för dig att du blivit snygg på dom här tre åren?" frågade jag och hans kinder blev röda.

"Okej.." Jag nickade.

"Har du någon flickvän då?" frågade jag och han skakde ledsamt på huvudet.

"Julia gjorde slut med mig för ett tag sedan"

"Julia? Den blonda tjejen?" frågade jag och han nickade.

"Varför gjorde hon det?" frågade jag.

"Hon trodde att jag var kär i dig" sa han och himlade med ögonen.

"Är du det?" frågade jag och skrattade.

"Jag var, jag vet inte längre, jag menar jag har inte träffat dig på evigeter"

"Sure" jag la på. Vem fan var han?!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

"Mamma!" ropade jag.

"Ja?"

"Vart är du någonstans?" frågade jag och sprang uppför trappan.

"Här! I köket" svarade hon och jag märkte att jag var tvungen att gå ner igen.

"Vem hade ringt sa du?" frågade jag när jag äntligen hittat henne.

"Harry hade ringt, han frågade vart du var och bad dig ringa upp honom.." sa hon och jag nickade.

"Visst, kan jag få telefonen?" frågade jag och pekade på hemtelefonen till mormor och morfar. Mamma tog upp den och gav den till mig. Jag slog långsamt in numret. Jag gick därifrån jag kan itne stå och prata med honom när mamma står där.

"Hello? Harry?" frågade jag och jag hörde en lätt suck.

"God, I thought you were kidnapped or something!" Jag rynkade pannan.

"What?" frågade jag. "You talking about Joel?"

"Yes, weird guy"

"You talking about a guy that have known me since I was born?" frågade jag.

"Maybe, I don't know. When are you coming back to England?" han bytte självklart samtalsämne.

"After the break I think. Why?"

"I just miss you" han tysnade.

"Yeah, miss you too" svarade jag.

"That means that we are back together?"

"What do you mean with 'back together' we have never been together" svarade jag.

"You know, I told you how I feeld, and I know you heard what I said at the hospital and.." försökte han.

"Harry, please don't make it more complicated than it already is. I'm stil angry at you, after everything!" sa jag och tog ett djupt andetag. "And I'm not ready to have a relationship with you" Det blev tyst i luren. "Harry please! Just get over it!"

"Okay, if you hate me that much."

"I don't hate you!"

"Bye" Han la på. Självklart. Jag slog mig ner i sängen och blundade hårt. Gråt inte, det är inget att gråta över.

"Junie? Du glömde din telefon.." Joel kom in i rummet. "Har du gråtit?" frågade han och jag svalde och skakade på huvudet. Jag granskade honom och erkände för mig själv att han såg riktigt bra ut. Joel satte sig i sängen bredvid mig. "Du vet att jag alltid är på din sida även om du gör någonting riktigt riktigt dumt! Som du hade gjort för tre år sen.."

"Tyst!" han skrattade. "Jag vet att du alltid är på min sida" sa jag och boxade till honom på axeln. "Jag har inte varit här på tre år heller" mumlade jag och han nickade. "Har jag berättat för dig att du blivit snygg på dom här tre åren?" frågade jag och hans kinder blev röda.

"Okej.." Jag nickade.

"Har du någon flickvän då?" frågade jag och han skakde ledsamt på huvudet.

"Julia gjorde slut med mig för ett tag sedan"

"Julia? Den blonda tjejen?" frågade jag och han nickade.

"Varför gjorde hon det?" frågade jag.

"Hon trodde att jag var kär i dig" sa han och himlade med ögonen.

"Är du det?" frågade jag och skrattade.

"Jag var, jag vet inte längre, jag menar jag har inte träffat dig på evigeter"

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~