Fyra år senare (Nu tid)

"Jag har lite svårt att fatta det. Är ni kända nu?" frågade jag lite osäkert. Harry flinade lite och nickade sedan. Jag kollade ut över vattnet. Klipporna vi satt på var väldigt lena eftersom vattnet slipat dom under åren.

"Kanske. Jag menar vi har precis fått ut våran första skiva, och sen så har vi åkt runt och gjort konserter lite överallt"  sa Harry och knuffade till mig lite på axeln. Jag suckade och log lite.

"Hur kunde ni lyckas? Jag menar, ja hur lyckades ni? Det är ju ungefär en på miljonen" nästan fnös jag. Harry kollade oskyldigt tillbaka. "Det är helt otroligt, Ary är känd" sa jag sedan.

"Ary?" frågade Harry sedan. Jag skrattade.

"Det har gått för mycket tid sedan den tiden. Då jag faktiskt inte uttalade hela ditt namn utan kallade dig för Ary." sa jag och skrattade lite för mig själv. När man var liten gjorde man alltid bort sig, fast man skämdes inte för det. Ibland önskar man att man kunde stanna och förbli så.

"Och jag som trodde att du var en månad ett tag Junie" sa Harry sedan. Jag tänkte efter lite grann. Faktum är att många trodde att jag var en månad, och att folk frågade mig om jag var född i Juni, vilket jag blev sjukt irriterad på.

"Jag hoppas att du har lärt dig att jag inte är en månad" sa jag och skrattade.

"Jag har inte haft tid att tänka på om du är en månad eller inte" sa han och skrattade lite själv.

"Nej du har haft fullt upp med att göra musik och tänka på sånt dårå? För isåfall så märks det"

"Nej, jag har tänk mycket på dig"

"Varför?" svarade jag fort. Harry kollade på mig med ett lidande ansikte.

"Efter din systers död så.. Har jag tänk mycket på dig." han tystnade lite.

"Du menar din bästa kompis död? Din barndomsvän. Bara för att hon var min syster behöver inte allt som har med mig att göra vara för att hon är död" svarade jag irriterat. Så var det alltid. Folk brydde sig tydligen så enormt mycket om min syster, när hon dog började alla bli snälla mot mig. Som om de fejkade allting. Hennes vänner blev helt plötsligt mina vänner. Hennes betyg skulle jag efterträda. Det värsta av allt var alla killar, dom där killarna som hade förälskat sig i henne, började prata med mig. Folk jag inte kände gick fram och kramade mig.

"Jag menar det inte så, det vet du.." sa Harry och spände blicken i mig.

"Hur ska jag veta det? Du var min syster bästa kompis. Jag vet inte hur mycket du saknar henne? Jag kan inte tränga mig in i ditt huvud och se om du ljuger eller inte!" Jag blev så upprörd att jag ställde mig upp och nästan skrek åt honom. Harry kollade ner på marken och sparkade iväg en sten. Jag lugnade fort ner mig. Jag satte mig ner igen. "Förlåt" mumlade jag. "Jag är lite känslig, förlåt mig. Jag älskade min syster väldigt mycket jag med." Han nickade.

"Det är lugnt" sa han och klappade mig på axeln. Jag sneglade lite på honom. "Jag saknar din syster också. Många gör det". Jag suckade.

"Hur kunde vi låta Lourdes dejta honom James, han var tre år äldre än henne." suckade jag. Harry nickade henne.

"Jag förstår det inte heller, jag minns att jag sa att jag inte gillade honom. Men hon trodde bara att jag var avundsjuk" sa han tyst.

"Var du det? Jag menar, alla trodde ju att ni två var kära" sa jag som om det var uppenbart.

"Jag vet inte riktigt, när hon var för närgången kände jag att jag inte ville mer. Du vet, jag älskade henne mer som en syster. Du förstår väl?"

"Ja, jag menar självklart."

"Och sen så var det ju alltid kul att leka med dig och driva din syster till vansinne" skrattade han. Jag log åt minnerna. Jag hade alltid tyckt om Harry och ibland frågade jag honom om han ville spela något datorspel eller tv-spel med mig, eftersom jag aldrig riktigt varit flickan som lekte med dockor eller kollade på prinsessfilmer, så gillade jag tv-spel.

"Jag är glad att du är tillbaka, eller ja. Att du bor i London nu" sa jag tyst och kollade ut mot vattnet. "Jag har saknat dig" sa jag utan att ens tänka efter innan. Jag kollade osäkert på honom och han log.

"Jag har saknat dig också" svarade han. Ingen kan någonsin förstå hur mycket dom där orden betydde för mig.

Vi satt där i tystnad, jag kände hur det började bli kallt. Solen var påväg ner.

"Vi kanske borde åka tillbaka, det börjar bli sent" mumlade jag.

"Vänta, solnedgången börjar ju nu" svarade han. Jag hade gärna stannat och kollade på solnedgången med honom, men det var för kallt, jag hade för tunna kläder på mig.

"Harry, det är kallt. Jag fryser" fortsatte jag och puttade till honom på axeln. Han drog av sig sin munkjacka och gav den till mig.

"Här, ta den om du fryser" sa han och flinade.

"Men då fryser ju du?" sa jag tyst. Han skakade på huvudet.

"Sluta bry dig så mycket om andra, någon gång måste du tänka på dig själv också" skrattade han. Jag fnös åt honom och drog igen dragkedjan. Jag andades in Harrys ljuvliga lukt och kunde nu slappna av, efter att ah frusit så mycket.

"Jag har lite svårt att fatta det. Är ni kända nu?" frågade jag lite osäkert. Harry flinade lite och nickade sedan. Jag kollade ut över vattnet. Klipporna vi satt på var väldigt lena eftersom vattnet slipat dom under åren.

"Kanske. Jag menar vi har precis fått ut våran första skiva, och sen så har vi åkt runt och gjort konserter lite överallt"  sa Harry och knuffade till mig lite på axeln. Jag suckade och log lite.

"Hur kunde ni lyckas? Jag menar, ja hur lyckades ni? Det är ju ungefär en på miljonen" nästan fnös jag. Harry kollade oskyldigt tillbaka. "Det är helt otroligt, Ary är känd" sa jag sedan.

"Ary?" frågade Harry sedan. Jag skrattade.

"Det har gått för mycket tid sedan den tiden. Då jag faktiskt inte uttalade hela ditt namn utan kallade dig för Ary." sa jag och skrattade lite för mig själv. När man var liten gjorde man alltid bort sig, fast man skämdes inte för det. Ibland önskar man att man kunde stanna och förbli så.

"Och jag som trodde att du var en månad ett tag Junie" sa Harry sedan. Jag tänkte efter lite grann. Faktum är att många trodde att jag var en månad, och att folk frågade mig om jag var född i Juni, vilket jag blev sjukt irriterad på.

"Jag hoppas att du har lärt dig att jag inte är en månad" sa jag och skrattade.

"Jag har inte haft tid att tänka på om du är en månad eller inte" sa han och skrattade lite själv.

"Nej du har haft fullt upp med att göra musik och tänka på sånt dårå? För isåfall så märks det"

"Nej, jag har tänk mycket på dig"

"Varför?" svarade jag fort. Harry kollade på mig med ett lidande ansikte.

"Efter din systers död så.. Har jag tänk mycket på dig." han tystnade lite.

"Du menar din bästa kompis död? Din barndomsvän. Bara för att hon var min syster behöver inte allt som har med mig att göra vara för att hon är död" svarade jag irriterat. Så var det alltid. Folk brydde sig tydligen så enormt mycket om min syster, när hon dog började alla bli snälla mot mig. Som om de fejkade allting. Hennes vänner blev helt plötsligt mina vänner. Hennes betyg skulle jag efterträda. Det värsta av allt var alla killar, dom där killarna som hade förälskat sig i henne, började prata med mig. Folk jag inte kände gick fram och kramade mig.

"Jag menar det inte så, det vet du.." sa Harry och spände blicken i mig.

"Hur ska jag veta det? Du var min syster bästa kompis. Jag vet inte hur mycket du saknar henne? Jag kan inte tränga mig in i ditt huvud och se om du ljuger eller inte!" Jag blev så upprörd att jag ställde mig upp och nästan skrek åt honom. Harry kollade ner på marken och sparkade iväg en sten. Jag lugnade fort ner mig. Jag satte mig ner igen. "Förlåt" mumlade jag. "Jag är lite känslig, förlåt mig. Jag älskade min syster väldigt mycket jag med." Han nickade.

"Det är lugnt" sa han och klappade mig på axeln. Jag sneglade lite på honom. "Jag saknar din syster också. Många gör det". Jag suckade.

"Hur kunde vi låta Lourdes dejta honom James, han var tre år äldre än henne." suckade jag. Harry nickade henne.

"Jag förstår det inte heller, jag minns att jag sa att jag inte gillade honom. Men hon trodde bara att jag var avundsjuk" sa han tyst.

"Var du det? Jag menar, alla trodde ju att ni två var kära" sa jag som om det var uppenbart.

"Jag vet inte riktigt, när hon var för närgången kände jag att jag inte ville mer. Du vet, jag älskade henne mer som en syster. Du förstår väl?"

"Ja, jag menar självklart."

"Och sen så var det ju alltid kul att leka med dig och driva din syster till vansinne" skrattade han. Jag log åt minnerna. Jag hade alltid tyckt om Harry och ibland frågade jag honom om han ville spela något datorspel eller tv-spel med mig, eftersom jag aldrig riktigt varit flickan som lekte med dockor eller kollade på prinsessfilmer, så gillade jag tv-spel.

"Jag är glad att du är tillbaka, eller ja. Att du bor i London nu" sa jag tyst och kollade ut mot vattnet. "Jag har saknat dig" sa jag utan att ens tänka efter innan. Jag kollade osäkert på honom och han log.

"Jag har saknat dig också" svarade han. Ingen kan någonsin förstå hur mycket dom där orden betydde för mig.

Vi satt där i tystnad, jag kände hur det började bli kallt. Solen var påväg ner.

"Vi kanske borde åka tillbaka, det börjar bli sent" mumlade jag.

"Vänta, solnedgången börjar ju nu" svarade han. Jag hade gärna stannat och kollade på solnedgången med honom, men det var för kallt, jag hade för tunna kläder på mig.

"Harry, det är kallt. Jag fryser" fortsatte jag och puttade till honom på axeln. Han drog av sig sin munkjacka och gav den till mig.

"Här, ta den om du fryser" sa han och flinade.

"Men då fryser ju du?" sa jag tyst. Han skakade på huvudet.

"Sluta bry dig så mycket om andra, någon gång måste du tänka på dig själv också" skrattade han. Jag fnös åt honom och drog igen dragkedjan. Jag andades in Harrys ljuvliga lukt och kunde nu slappna av, efter att ah frusit så mycket.