”Mamma! Vart är min telefon?! Hallå?” ropade jag in mot köket. ”Jag har letat i evigheter den är ingenstans.” sa jag irriterat när jag väl kom in i köket.

”Du laddade ju den igår kväll?” muttrade mamma, för ja, det var inte första gången telefonen försvann.  Jag suckade och rev ut en av kökslådorna. ”Lånade du inte ut den till Lourdes igår? Hon skulle väl spela något spel av nåt slag” svarade mamma sedan. Jag vände mig om och kollade på mamma samtidigt som jag pekade på henne.

”Ja, det gjorde hon. Men hon lämnade inte tillbaka den. Åh! Jag ringer henne”. Jag sprang ut i hallen och tog hemtelefonen. Jag suckade samtidigt som jag knappade in varje siffra. Sedan tröck jag på ring. En signal gick, två signaler gick, tre, fyra..

Jag provar att ringa min telefon. Jag knappade stressat in siffrorna.

”Hej, du har kommit till Junies telefonsvarare, lämna ett meddelande. Tack!”

”Lourdes? Vart är du? Ring när du hör detta!” jag la på luren. Var hon tvungen att inte svara.

Jag gick in till köket igen och tog ett äpple, gick till kranen och sköljde det.

”Vad sa hon?” avbröt mamma mig i mitt tysta sköljande. Jag kollade fort på henne.

”Öh..  Hon har stängt av min telefon och hon svarar inte på hennes..” mumlade jag. Mammas blick blev orolig. ”Vad är det?” frågade jag oroligt.

”Jag ringde henne för fyra timmar sedan och hon svarar inte, hon brukar alltid svara när hon är med Harry för han svarar alltid åt henne” sa mamma nu med en orolig ton.

”Vad menar du? Är hon inte hos Harry?” frågade jag fundersamt. Mamma nickade. ”Vad menar du med det?!”

”Hon sa att hon skulle till Harry” svarade mamma sedan. Jag suckade.

”Jag ringer hem till honom” mumlade jag och gick återigen till hallen för att ringa.

”Ja Hallå?”

”Hej Gemma! Är Harry eller Lourdes där?” frågade jag.

”Jaha, hej Junie, ja Harry är här men inte Lourdes, vill du prata med honom?” frågade hon.

”Ja. Tack.” sa jag och jag hörde hur hon gav bort luren.

”Aa det är Harry, vem är det?” frågade Harry förvirrat.

”Junie. Vet du vart Lourdes är?” jag hörde hur han andades men jag hörde inget svar. ”Hallå? Vet du?” fortsatte jag, och började bli lite irriterad. Jag hörde att han mumlade något om att han visste vart hon var men han sa inget tydligt. ”SVARA!” skrek jag i luren.

”Ja, ja ta det lugnt. James tog med henne till någon fest. Hos hon, Crystal” sa Harry, nu med normal ton.

”Är inte hon typ 16?” frågade jag och rynkade pannan, inte för att han direkt skulle se mig men.

”Jo?” svarade Harry nu lite uttråkad. ”Vadårå?”

”Varför är inte du där för?” frågade jag misstänksamt. ”Lourdes bjuder alltid med dig till allting! Varför följde inte du med? Jag är faktiskt inte dum bara för att jag är tolv år..” suckade jag.

”förattdeskullehaalkoholpåfesten” mumlade Harry fort. ”Och jag vet att du är en smart tolvåring”

”Du sa vad?! Ska det vara alkohol på festen? Hon är tretton!” utbrast jag. ”Ge mig hennes adress! Jag ska vara den där jobbiga lillasystern nu! Ge mig den!” skrek jag i luren.

”Adressen till hennes lillebror Jake kan du väl, han går i din klass.. För jag ville inte veta adressen.” Jag suckade högt.

”Jaha, hejdå. Vi åker dit, hänger du med?” frågade jag nu.

”Mm vi ses, hejdå”  Jag la på luren.

”Mamma, vi ska åka nu!” ropade jag till mamma och hon kom inspringandes i hallen.

”Här är det” sa Harry och pekade in mot en storfolkmassa som stod samlade. Även en polisbil? Är det en polisbil?! Mamma stannade bilen och jag sprang ut till folkmassan. Jag knuffade fram mig och jag såg att Harry gjorde samma sak. Det var då jag såg det. Min syster låg där, på vägen. Livlös enligt mig. Harry sprang fram till henne ruskade om henne.

”Lourdes! Lourdes vakna! Lourdes!” hörde jag honom skrika. En polis gick fram till honom och la handen på hans axel.

”En ambulans är påväg” sa polismannen. Jag sprang fram till Harry och polisen.

”Vad är det som har hänt?” utbrast jag och tog tag i polismannens arm.

”Flickan snubblade över vägen och precis då kom en bil” sa polisen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna. Jag var i hopp om att hon skulle överleva, men hon såg riktigt livlös ut.

”Är hon död?” frågade jag tyst. Det var då Harry ställde sig bredvid mig och kollade på poliskonstapeln.

”Vi vet inte.” svarade han. Jag kollade mig runt omkring. Jag kollade igenom folkmassan och såg James. Han kollade på allt det som hände. Han såg riktigt förvirrad och full ut.

”Hon är död, tror du inte att jag förstår det? Jag är hennes syster jag borde få veta om hon är död eller inte!” fräste jag. När jag såg hur polisen reagerade på vad jag sa förstod jag att hon var död. Gråten hade sprungit ifatt mig nu. Jag grät. Harry drog in mig i en kram.

”Jag skulle följt med hit eller hur?” suckade Harry.

”Nej, du var smart nog att inte gå hit. Det var inte hon” jag grät samtidigt som jag sa det. Jag kände hur en hand rörde min axel och jag såg att det var James.

”Rör mig inte! Säg inget, tyck inte synd om mig. Du drog in min syster i allt det här! Det är dig det är synd om!” fräste jag åt honom. ”Stick härifrån!”

____________________________________________________________________________________

Ja det var mitt första inlägg :) Notera att det står fyra år tidigare.