"Har Junie en syster?" frågade Niall och höjde ögonbrynen. Jag suckade.

"Ja, antagligen" svarade jag. "Vi känner henne inte så väl, eftersom vi bara träffats en gång tidigare. På en konsert" fortsatte jag och Liam nickade.

"Om Junie har en syster, måste systern se riktigt bra ut!" sa Liam sedan och log nöjt. Niall och Zayn skrattade.

"Vadårå?" frågade jag och rynkade pannan. Liam kollade allvarligt på mig. Sedan svarade Zayn.

"Du förstår Junie är ju riktigt söt, och väldigt fin" började Zayn. Jag nickade. "Då måste ju hennes syster också vara det, eftersom de har typ samma genre" sa Zayn, Niall och Liam nickade instämmande.

"Men haha, ska ni börja stöta på Harrys barndomsvän?" sa jag och himlade med ögonen.

"Stöta på vem?" frågade Harry som kommit från köket med Junie bakom sig. Junie ställde ner drickan och chipsen på bordet och kollade  nyfiket på mig.

"Stöta på Junies syster!" sa Zayn och försökte rädda upp det hela. Jag såg hur Junie svalde och kollade ner i golvet. Hon gick med spända steg mot soffan och satte sig ner. Jag såg att Harry kollade förlåtande på henne och hon skakade på huvudet. Alltså det här måste vara något slags triangeldrama mellan Harry, Junies syster och Caroline, och kanske Junie är inblandad? Jag skakade fort av mig mina tankar.

"Ja killen, jag visste inte att du blivit dissad av en tjej. För du har aldrig berättat det! Det verkar ju som om du saknar henne!" fortsatte jag och klappade till Harry på axeln samtidigt som jag log.  Harry däremot kollade inte på mig, han kollade bara på Junie som såg ut att krossas vilken sekund som helst.

"Han blev inte dissad, mer lämnad" sa Junie innan hon sprang ut. Harry försökte komma loss ur mitt grepp.

"Junie! Dom menar det inte så!" skrek Harry efter henne. Han vände blicken så han kollade på mig. "Du fattar inte vad det här handlar om eller hur? Det är inget sånt kärleksdrama, eftersom du tjuvlyssnade så vet jag att du missade en stor del" sa han och sprang efter Junie. Jag bara stod där, och kollade på platsen Harry nyss stod på. Jag kollade på de andra i frågan om de visste vad som hände. Alla bara rynkade pannan och skakade på huvudet.

Harrys Perspektiv

Junie satt i trappan och grät. Jag gick långsamt ner till henne och satte mig bredvid henne.

"Dom vet inte vad som hänt med henne Junie, de visste ingenting" sa jag och la armen om henne. Hon kröp in i min famn och jag kände hur hon fortfarande grät. "Hörru? Kolla på mig" sa jag och hon kollade upp. "Dom gjorde det inte för att göra dig ledsen". Hon såg helt förstörd ut.

"Jag vet, jag bara reagerar på det så enkelt" snyftade hon och satte sig upp. Tårarna hade slutat rinna på henne och hon torkade fort upp de som låg kvar på kinderna. "Det är svårt för mig att hantera det" fortsatte hon och kollade upp mot ytterdörren. "Du?" frågade hon och jag nickade. "Imorgon är det fem år sedan hon dog" sa hon och begravde händerna i ansiktet. Jag stannade upp.

"Imorgon?" frågade jag upprört.

"Ja" svarade hon. Hon kollade ner igen och skakade på huvudet. "Jag har försökt att glömma bort datumet, men det bara sitter där" suckade hon. "Du vet att dina vänner lyssnar eller hur?" sa hon efter att hon återhämtat sig. Jag kollade bak och såg sex ögon kolla ut genom dörrspringan.

"Jag vet det nu" sa jag och ställde mig upp. "När du berättade det där om imorgon.." började jag.

"Jag skulle inte sagt det, det gör dig bara mer deprimerad eller hur? Du, förlåt mig" sa hon och gick uppför trappan.

"Nej, jag tänkte bara, om du är ledsen så kan du ju komma hit, så kan vi vara ledsna tillsammans" sa jag och ryckte på axlarna. Det där lät så fel, varför sa jag det för?

"Två ledsna personer blir väl två väldigt ledsna personer?" frågade hon och rynkade pannan.

"Men ni har ju oss" sa Louis som nu öppnat dörren. Både jag och Junie vände blicken uppåt.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

"Har Junie en syster?" frågade Niall och höjde ögonbrynen. Jag suckade.

"Ja, antagligen" svarade jag. "Vi känner henne inte så väl, eftersom vi bara träffats en gång tidigare. På en konsert" fortsatte jag och Liam nickade.

"Om Junie har en syster, måste systern se riktigt bra ut!" sa Liam sedan och log nöjt. Niall och Zayn skrattade.

"Vadårå?" frågade jag och rynkade pannan. Liam kollade allvarligt på mig. Sedan svarade Zayn.

"Du förstår Junie är ju riktigt söt, och väldigt fin" började Zayn. Jag nickade. "Då måste ju hennes syster också vara det, eftersom de har typ samma genre" sa Zayn, Niall och Liam nickade instämmande.

"Men haha, ska ni börja stöta på Harrys barndomsvän?" sa jag och himlade med ögonen.

"Stöta på vem?" frågade Harry som kommit från köket med Junie bakom sig. Junie ställde ner drickan och chipsen på bordet och kollade  nyfiket på mig.

"Stöta på Junies syster!" sa Zayn och försökte rädda upp det hela. Jag såg hur Junie svalde och kollade ner i golvet. Hon gick med spända steg mot soffan och satte sig ner. Jag såg att Harry kollade förlåtande på henne och hon skakade på huvudet. Alltså det här måste vara något slags triangeldrama mellan Harry, Junies syster och Caroline, och kanske Junie är inblandad? Jag skakade fort av mig mina tankar.

"Ja killen, jag visste inte att du blivit dissad av en tjej. För du har aldrig berättat det! Det verkar ju som om du saknar henne!" fortsatte jag och klappade till Harry på axeln samtidigt som jag log.  Harry däremot kollade inte på mig, han kollade bara på Junie som såg ut att krossas vilken sekund som helst.

"Han blev inte dissad, mer lämnad" sa Junie innan hon sprang ut. Harry försökte komma loss ur mitt grepp.

"Junie! Dom menar det inte så!" skrek Harry efter henne. Han vände blicken så han kollade på mig. "Du fattar inte vad det här handlar om eller hur? Det är inget sånt kärleksdrama, eftersom du tjuvlyssnade så vet jag att du missade en stor del" sa han och sprang efter Junie. Jag bara stod där, och kollade på platsen Harry nyss stod på. Jag kollade på de andra i frågan om de visste vad som hände. Alla bara rynkade pannan och skakade på huvudet.

Junie satt i trappan och grät. Jag gick långsamt ner till henne och satte mig bredvid henne.

"Dom vet inte vad som hänt med henne Junie, de visste ingenting" sa jag och la armen om henne. Hon kröp in i min famn och jag kände hur hon fortfarande grät. "Hörru? Kolla på mig" sa jag och hon kollade upp. "Dom gjorde det inte för att göra dig ledsen". Hon såg helt förstörd ut.

"Jag vet, jag bara reagerar på det så enkelt" snyftade hon och satte sig upp. Tårarna hade slutat rinna på henne och hon torkade fort upp de som låg kvar på kinderna. "Det är svårt för mig att hantera det" fortsatte hon och kollade upp mot ytterdörren. Det kom en pinsam tystnad. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. "Du?" frågade hon och jag nickade. "Imorgon är det fem år sedan hon dog" sa hon och begravde händerna i ansiktet. Jag stannade upp.

"Imorgon?" frågade jag upprört.

"Ja" svarade hon. Hon kollade ner igen och skakade på huvudet. "Jag har försökt att glömma bort datumet, men det bara sitter där" suckade hon. Hon kollade återigen upp mot dörren in till lägenheten."Du vet att dina vänner lyssnar eller hur?" sa hon efter att hon återhämtat sig. Jag kollade bak och såg sex ögon kolla ut genom dörrspringan.

"Jag vet det nu" sa jag och ställde mig upp. "När du berättade det där om imorgon.." började jag.

"Jag skulle inte sagt det, det gör dig bara mer deprimerad eller hur? Du, förlåt mig" sa hon och gick uppför trappan.

"Nej, jag tänkte bara, om du är ledsen så kan du ju komma hit, så kan vi vara ledsna tillsammans" sa jag och ryckte på axlarna. Det där lät så fel, varför sa jag det för?

"Två ledsna personer blir väl två väldigt ledsna personer?" frågade hon och rynkade pannan. Det är sant, vad sjutton skulle jag säga nu?!

"Men ni har ju oss" sa Louis som nu öppnat dörren. Både jag och Junie vände blicken uppåt.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~