"Ja, ja det är vi" sa jag och kysste henne ömt. Jag slöt ögonen och önskade att den aldrig skulle ta slut.

___________________________________________________________________

Junie

"God morgon alla barn!" sa min väldigt konstiga lärare Mr. Thomson när vi kom in på engelska lektionen. Förstod han inte att vi inte är barn längre?

"God morgon" mumlade hela klassen.

"Har ni saknat skolan under lovet? För det har minsann jag!" fortsatte han och hela klassen suckade. "Ni ska få en ny elev i klassen!" sa han sedan och alla ryckte till. "Hon heter Frida och kommer från Sverige precis som du Junie!" sa Mr. Thomson samtidigt som han öppnade dörren och en ljusblond tjej gick försiktigt in. Hon såg ut som en liten docka, perfekt hy, perfekta klarblåa ögon. "Du kan sitta bredvid Junie, hon kan svenska så det blir enklare för dig" hon gick osäkert fram mot min bänk, och smålog lite när hon kom fram. Jag gav henne ett leende för att det inte skulle kännas obekvämt. Hon slog sig ner och hängde sin väska på stolen. Jag ville inte verka som om jag snokade men jag kollade misstänksamt på blocket som låg i väskan. 1D stod det på den. 1D som i One Direction. Då har vi ett fan här..

"Här är mitt arbete med matten miss" sa jag och lämnade in min läxa till Miss. Garcia.

"Tack Junie" sa hon och tog in den. Jag kände hur Ida läste min läxa över axeln.

"Zayn?" frågade hon efter ett tag.

"Vad menar du?" frågade jag förvirrat och hon pekade på läxan.

"Det står ju klart och tydligt 'Zayn was here' fast det stod Harry fast någon har strukit över det.." Jag kollde fort på pappret och såg att det stod "Harry, Zayn was here" på pappret.

"Du miss, jag tror mina vänner kluddat på pappret ska jag ta bort det?" frågade jag och hon kollade upp. Hon skakade på hvuudet.

"Det är lugnt jag fixar det" sa miss Garcia lugnt, och kollade seedan upp fort. "Är det Zayn Malik och Harry Styles som klottrat? Min syster dotter älskar dom!" sa hon fort och jag nickade som en reflex.

"Du menar det inte? Känner du one Direction?!" utbrast Ida på svenska då. Jag nickade stelt och hon såg ut som om hon skulle sprängas. Hon lugnade ner sig sedan. "Jag ska lugna ner mig" sa hon och log. Jag nickade och gick därifrån.

Jag kollade hastigt på klockan. Bussen går om 2 minuter. Spring! Ut genom korridoren, genom stora entrén och till busshållplatsen. Självklart ser jag bussen gå. Det var även sista bussen för idag.

"Perfekt" suckade jag för mig själv. Jag får väl gå. Jag drog väskan över axeln och började gå.

"Junie! Kan du vänta, jag måste också gå" jag vände mig hastigt om och Ida sprang efter mig. "Jag visste inte att bussarna slutade gå, i sverige går dom var tionde minut.." sa hon anfått.

"Jo, så är det ju, men vart bor du?" frågade jag hastigt.

"Någonting med Street 673 eller nåt" sa hon och jag nickade och log.

"Jag bor på Street 674, det ligger bredvid" sa jag och hon log. "Så varför flyttade ni till London?" frågade jag och hennes leende försvann.

"Jag vill skaffa ett nytt liv, jag gjorde inte speciellt bra saker och.. Nä det var inget" sa Ida och kollade ner i marken.

"Vadå?" frågade jag. Hon suckade.

"Jag säger bara det här för att jag vill att du ska lita på mig, tro inte att jag är med dig för att du känner one Direction." sa hon. På nåt sätt trodde jag på henne, man skulle aldrig öppna sig för någon man skulle utnyttja. Inte jag iallafall.

"Berätta, jag håller tyst" sa jag och ryckte på axlarna.

"Jag var ju så illa tvungen att gå på en fest, det skulle vara sprit där och massor av killar. Jag blev full och min pappa var tvungen och hämta mig, medvetslös.." hon tittade ner i marken. "Jag var inte den enda som blev full, det var även andra, som kastade stenar. En av de största stenarna träffade min pappas huvud." Hon började nästan gråta.

"Så vad hände?" frågade jag och hon skakade på huvudet.

"Han fck en hjärn sjukdom, han dog inte. Vilket var tur, jag skulle aldrig förlåta mig själv för det. Hjärn sjukdomen kommer han lida av hela livet. Han säger att det är okej, att det inte var mitt fel. Men det är det." Jag la försiktigt en hand över hennes rygg.

"Min syster dog också på ett sånt sätt. Hon blev överkörd. Eller hon var full, ramlade ner på bilvägen, en bil kom. Hon dog." sa jag och Ida kollade upp på mig. "Det är även genom henne jag känner Harry.. Hon var hans bästavän" sa jag och hon kollade på mig med en rynkad panna.

"Det visste jag inget om.. Det har inte stått något om det på någon hemsida eller tidning"

"Nej, han vill helst inte prata om det heller. Jag tror att han var kär i henne" sa jag och kollade ledsamt på henne.

"Och du var kär i honom" fyllde hon i. Jag kollade frågande på henne.

"Va?!" sa jag och hon backade oskyldigt.

"Nehe, okej det lät så på din röst bara!" sa hon och skakade på huvudet i hundranttio.

"Vad menar du med det?" frågade jag och hon kollade allvarligt på mig.

"När du sa att du trodde att han var kär i henne, lät du extra ledsen, och det kan bara betyda svartsjuka på något sätt"

"Är du någon avläsare eller något?" frågade utan att tänka efter.

"Så du är det!" utbrast hon och pekade på mig.

"Nej!" sa jag och hon kollade oskyldigt på mig. "Det var förrut inte.. nu" sa jag och hon nickade.

"Visst, vi kör på det" sa hon och flinade.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag stängde mitt skåp och gick mot första lektionen. Varför kan inte loven vara lite längre.. Typ ett helt skolår?

"God morgon alla barn!" sa min väldigt konstiga lärare Mr. Thomson när vi kom in på engelska lektionen. Förstod han inte att vi inte är barn längre?

"God morgon" mumlade hela klassen.

"Har ni saknat skolan under lovet? För det har minsann jag!" fortsatte han och hela klassen suckade. "Ni ska få en ny elev i klassen!" sa han sedan och alla ryckte till. "Hon heter Frida och kommer från Sverige precis som du Junie!" sa Mr. Thomson samtidigt som han öppnade dörren och en ljusblond tjej gick försiktigt in. Hon såg ut som en liten docka, perfekt hy, perfekta klarblåa ögon. "Du kan sitta bredvid Junie, hon kan svenska så det blir enklare för dig" hon gick osäkert fram mot min bänk, och smålog lite när hon kom fram. Jag gav henne ett leende för att det inte skulle kännas obekvämt. Hon slog sig ner och hängde sin väska på stolen. Jag ville inte verka som om jag snokade men jag kollade misstänksamt på blocket som låg i väskan. 1D stod det på den. 1D som i One Direction. Då har vi ett fan här..

"Här är mitt arbete med matten miss" sa jag och lämnade in min läxa till Miss. Garcia.

"Tack Junie" sa hon och tog in den. Jag kände hur Ida läste min läxa över axeln.

"Zayn?" frågade hon efter ett tag.

"Vad menar du?" frågade jag förvirrat och hon pekade på läxan.

"Det står ju klart och tydligt 'Zayn was here' fast det stod Harry fast någon har strukit över det.." Jag kollde fort på pappret och såg att det stod "Harry, Zayn was here" på pappret.

"Du miss, jag tror mina vänner kluddat på pappret ska jag ta bort det?" frågade jag och hon kollade upp. Hon skakade på hvuudet.

"Det är lugnt jag fixar det" sa miss Garcia lugnt, och kollade seedan upp fort. "Är det Zayn Malik och Harry Styles som klottrat? Min syster dotter älskar dom!" sa hon fort och jag nickade som en reflex.

"Du menar det inte? Känner du one Direction?!" utbrast Ida på svenska då. Jag nickade stelt och hon såg ut som om hon skulle sprängas. Hon lugnade ner sig sedan. "Jag ska lugna ner mig" sa hon och log. Jag nickade och gick därifrån.~

Jag kollade hastigt på klockan. Bussen går om två minuter. Spring! Ut genom korridoren, genom stora entrén och till busshållplatsen. Självklart ser jag bussen gå. Det var även sista bussen för idag.

"Perfekt" suckade jag för mig själv. Jag får väl gå. Jag drog väskan över axeln och började gå.

"Junie! Kan du vänta, jag måste också gå" jag vände mig hastigt om och Ida sprang efter mig. "Jag visste inte att bussarna slutade gå, i sverige går dom var tionde minut.." sa hon anfått.

"Jo, så är det ju, men vart bor du?" frågade jag hastigt.

"Någonting med Street 673 eller nåt" sa hon och jag nickade och log.

"Jag bor på Street 674, det ligger bredvid" sa jag och hon log. "Så varför flyttade ni till London?" frågade jag och hennes leende försvann.

"Jag vill skaffa ett nytt liv, jag gjorde inte speciellt bra saker och.. Nä det var inget" sa Ida och kollade ner i marken.

"Vadå?" frågade jag. Hon suckade.

"Jag säger bara det här för att jag vill att du ska lita på mig, tro inte att jag är med dig för att du känner one Direction." sa hon. På nåt sätt trodde jag på henne, man skulle aldrig öppna sig för någon man skulle utnyttja. Inte jag iallafall.

"Berätta, jag håller tyst" sa jag och ryckte på axlarna.

"Jag var ju så illa tvungen att gå på en fest, det skulle vara sprit där och massor av killar. Jag blev full och min pappa var tvungen och hämta mig, medvetslös.." hon tittade ner i marken. "Jag var inte den enda som blev full, det var även andra, som kastade stenar. En av de största stenarna träffade min pappas huvud." Hon började nästan gråta.

"Så vad hände?" frågade jag och hon skakade på huvudet.

"Han fck en hjärn sjukdom, han dog inte. Vilket var tur, jag skulle aldrig förlåta mig själv för det. Hjärn sjukdomen kommer han lida av hela livet. Han säger att det är okej, att det inte var mitt fel. Men det är det." Jag la försiktigt en hand över hennes rygg.

"Min syster dog också på ett sånt sätt. Hon blev överkörd. Eller hon var full, ramlade ner på bilvägen, en bil kom. Hon dog." sa jag och Ida kollade upp på mig. "Det är även genom henne jag känner Harry.. Hon var hans bästavän" sa jag och hon kollade på mig med en rynkad panna.

"Det visste jag inget om.. Det har inte stått något om det på någon hemsida eller tidning"

"Nej, han vill helst inte prata om det heller. Jag tror att han var kär i henne" sa jag och kollade ledsamt på henne.

"Och du var kär i honom" fyllde hon i. Jag kollade frågande på henne.

"Va?!" sa jag och hon backade oskyldigt.

"Nehe, okej det lät så på din röst bara!" sa hon och skakade på huvudet i hundranttio.

"Vad menar du med det?" frågade jag och hon kollade allvarligt på mig.

"När du sa att du trodde att han var kär i henne, lät du extra ledsen, och det kan bara betyda svartsjuka på något sätt"

"Är du någon avläsare eller något?" frågade utan att tänka efter.

"Så du är det!" utbrast hon och pekade på mig.

"Nej!" sa jag och hon kollade oskyldigt på mig. "Det var förrut inte.. nu" sa jag och hon nickade.

"Visst, vi kör på det" sa hon och flinade.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~