Chapter 19 ~ A Mulberry Handbag

"Gör jag inte.. Jag bara tycker att du kanske borde göra det mer" sa Louis och harklade sig. Vadå jag.
"Jag bryr mig grymt mycket om henne!" sa jag som försvar och Louis höjde ögonbrynet.
"Så du tycker att Caroline är värd det? Du, hon är jättetrevlig jag vet det." sa han och jag nickade.
"Jag vet.." svarade jag.
"Men, det kan bli lite äckligt att hon är 15 år äldre. That's it" sa han och gick ut igen. Jag visste inte riktigt om jag skulle gå ut igen. Jag beslutade för mig att vara lite nyttig och ta lite godis.
"Vad sa du till honom?"
"Några saker bara.. Det är lugnt"
"Men Louis berätta.."
"Harry!" ropade Caroline och hon kom in i köket. Jag mumlade ett svar. Jag funderade över Junies oroliga ton i rösten. Helt plötsligt pressade Caroline sina läppar mot mina utan att jag ens had hunnit tänka. Som vanligt så har jag sån otur att Junie precis då störtar in i rummet.
"Ursäkta, var inte meningen att störa" sa hon och backade långsamt ut.
"Vä.. Vänta!" utbrast jag när jag kommit ur Caroline grepp. Junie kollade på mig med ett flin.
"Vad?" sa hon och kunde inte hålla sig för skratt. Jag kollade bakom mig, om det var något att skratta åt. Men det enda som var bakom mig var Caroline. Hon fnissade fortfarande. "Det är bara en rolig sak som jag tänker på.." sa hon och fnittrade.
"Okej, men du jag måste prata med dig.." sa jag allvarligt. Hon log.
"Okej?" sa hon sedan tveksamt. Jag nickade. Hon kollade frågande på mig. "Ja.. Prata på" sa hon. Ja kollade nervöst ner i golvet.
"Inte här.. Kom vi går ut ett tag.." sa jag osäkert och hon kollade osäkert på mig.
"Vad ska vi göra?" frågade hon. Jag drog henne i armen mot dörren och jag såg hur hon vädjande kollade på Louis. Jag såg även att Louis nickade och log. Var det en bekräftelse? Att hon fick gå, eller var det att hon skulle akta sig för mig? Dom verkar iallafall ha riktigt mycket kontakt med varandra. På något sätt tyckte jag inte om det. Junie var som min syster, ingen ska kunna ta hennes uppmärksamhet.
"Harry, vart är vi påväg?" frågade hon när vi precis kommit in i staden. Vi var nu på Oxford street och Junie stannade upp vid forever 21 butiken. "Jag hatar att jag måste spara pengar till skolan annars hade jag ju kunnat köpa allt jag ville ha här inne!" utbrast hon sedan när hon såg en klänning i skyltfönstret. Just nu kan jag ju köpa nästan allting i världen.
"Jag köper någonting till dig.. Vi går in" sa jag lugnt och hon rynkade pannan och skakade på huvudet.
"Ja vill inte att du ska betala något. Det känns.. Fel" sa hon och fortsatte gå längs gatan. Jag följde sakta efter henne.
"Varför?" frågade jag sedan.
"Jag har inte betalat det själv somsagt.. Det känns typ som om jag står i skuld.." fortsatte hon.
Junies
"Stå i skuld till vad?" frågade Harry. Jag suckade.
"Okej, vi säger såhär. Du har en flickvän, i det här fallet Caroline. Har du gett henne något dyrt?" frågade jag och han ryckte på axlarna.
"Ja.. En Mulberry.. En handväska typ.." började han tveksamt.
"Den kostade? Hur mycket?" frågade hon och höjde ögonbrynet.
"1,500 euro" svarade han nervöst och satte händerna i byxfickorna.
"1,500 euro!" utbrast jag. Jag var i chocktillstånd. "Det är grymt mycket.. Och hon tog emot den, utan att säga emot..?"  frågade jag sedan.
"Vadå, hon sa tack? Det var det jag förväntade mig.." svarade han.
"Okej.." svarade jag och fortsatte gå. Det är grymt mycket pengar. Om någon någonsin skulle ta emot en gåvva för så mycket pengar av mig.. Alltså utan att säga emot, så skulle jag tro att han svar med mig för att få grejer. Men aja.. Jag såg hur Harry misstänksamt kollade på mig.
"Vad ville du egentligen prata om?" frågade jag och han nickade.
"Just det.." sa han fort och jag kollade frågande på honom. "Sluta vara otrevlig mot Caroline." sa han allvarligt.
"Du skämtar med mig?!" utbrast jag och han skakade på huvudet. "Jag har fösökt vara trevlig hela kvällen!" sa jag och han nickade.
"Jag vet Louis sa det.." svarade han stumt.
"Ja vad gjorde jag för fel nu?" frågade jag och han ryckte på axlarna.
"Men Caroline har blivit väldigt otrevlig sen du kom.. Hon tror att du är kär i mig.." sa Harry tyst. Han visste ju att jag var det. Eller iallafall varit.
"Så vad sa du?" frågade jag och svalde.
"Att vi var som syskon." svarade han. Ja nickade och pustade ut. "Men dom känslorna är väl borta nu? Eller?" frågade han och jag var inte riktigt säker. Men jag svarade ändå.
"Ja"
"Tror du att vi andra gillar att det är 15 år emellan er också?" frågade han surt och jag svalde. "Junie fösöker verkligen att inte vara otrevlig.. Hon anstränger sig" sa han sedan och kollade besviket på mig.
"Varför bryr du dig så mycket om Junie?!"

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Gör jag inte.. Jag bara tycker att du kanske borde göra det mer" sa Louis och harklade sig. Vadå jag.
"Jag bryr mig grymt mycket om henne!" sa jag som försvar och Louis höjde ögonbrynet.
"Så du tycker att Caroline är värd det? Du, hon är jättetrevlig jag vet det." sa han och jag nickade.
"Jag vet.." svarade jag.
"Men, det kan bli lite äckligt att hon är 15 år äldre. That's it" sa han och gick ut igen. Jag visste inte riktigt om jag skulle gå ut igen. Jag beslutade för mig att vara lite nyttig och ta lite godis.
"Vad sa du till honom?"
"Några saker bara.. Det är lugnt"
"Men Louis berätta.."

"Harry!" ropade Caroline och hon kom in i köket. Jag mumlade ett svar. Jag funderade över Junies oroliga ton i rösten. Helt plötsligt pressade Caroline sina läppar mot mina utan att jag ens had hunnit tänka. Som vanligt så har jag sån otur att Junie precis då störtar in i rummet.
"Ursäkta, var inte meningen att störa" sa hon och backade långsamt ut.
"Vä.. Vänta!" utbrast jag när jag kommit ur Caroline grepp. Junie kollade på mig med ett flin.
"Vad?" sa hon och kunde inte hålla sig för skratt. Jag kollade bakom mig, om det var något att skratta åt. Men det enda som var bakom mig var Caroline. Hon fnissade fortfarande. "Det är bara en rolig sak som jag tänker på.." sa hon och fnittrade.
"Okej, men du jag måste prata med dig.." sa jag allvarligt. Hon log.
"Okej?" sa hon sedan tveksamt. Jag nickade. Hon kollade frågande på mig. "Ja.. Prata på" sa hon. Ja kollade nervöst ner i golvet.
"Inte här.. Kom vi går ut ett tag.." sa jag osäkert och hon kollade osäkert på mig.
"Vad ska vi göra?" frågade hon. Jag drog henne i armen mot dörren och jag såg hur hon vädjande kollade på Louis. Jag såg även att Louis nickade och log. Var det en bekräftelse? Att hon fick gå, eller var det att hon skulle akta sig för mig? Dom verkar iallafall ha riktigt mycket kontakt med varandra. På något sätt tyckte jag inte om det. Junie var som min syster, ingen ska kunna ta hennes uppmärksamhet.
"Harry, vart är vi påväg?" frågade hon när vi precis kommit in i staden. Vi var nu på Oxford street och Junie stannade upp vid forever 21 butiken. "Jag hatar att jag måste spara pengar till skolan annars hade jag ju kunnat köpa allt jag ville ha här inne!" utbrast hon sedan när hon såg en klänning i skyltfönstret. Just nu kan jag ju köpa nästan allting i världen.
To buy everything I want!
"Jag köper någonting till dig.. Vi går in" sa jag lugnt och hon rynkade pannan och skakade på huvudet.
"Ja vill inte att du ska betala något. Det känns.. Fel" sa hon och fortsatte gå längs gatan. Jag följde sakta efter henne.
"Varför?" frågade jag sedan.
"Jag har inte betalat det själv somsagt.. Det känns typ som om jag står i skuld.." fortsatte hon.
"Stå i skuld till vad?" frågade Harry. Jag suckade.
"Okej, vi säger såhär. Du har en flickvän, i det här fallet Caroline. Har du gett henne något dyrt?" frågade jag och han ryckte på axlarna.
"Ja.. En Mulberry.. En handväska typ.." började han tveksamt.
"Den kostade? Hur mycket?" frågade hon och höjde ögonbrynet.
"1,500 euro" svarade han nervöst och satte händerna i byxfickorna.
"1,500 euro!" utbrast jag. Jag var i chocktillstånd. "Det är grymt mycket.. Och hon tog emot den, utan att säga emot..?"  frågade jag sedan.
1500 euro..
"Vadå, hon sa tack? Det var det jag förväntade mig.." svarade han.
"Okej.." svarade jag och fortsatte gå. Det är grymt mycket pengar. Om någon någonsin skulle ta emot en gåvva för så mycket pengar av mig.. Alltså utan att säga emot, så skulle jag tro att han svar med mig för att få grejer. Men aja.. Jag såg hur Harry misstänksamt kollade på mig.
"Vad ville du egentligen prata om?" frågade jag och han nickade.
"Just det.." sa han fort och jag kollade frågande på honom. "Sluta vara otrevlig mot Caroline." sa han allvarligt.
"Du skämtar med mig?!" utbrast jag och han skakade på huvudet. "Jag har fösökt vara trevlig hela kvällen!" sa jag och han nickade.
"Jag vet Louis sa det.." svarade han stumt.
"Ja vad gjorde jag för fel nu?" frågade jag och han ryckte på axlarna.
"Men Caroline har blivit väldigt otrevlig sen du kom.. Hon tror att du är kär i mig.." sa Harry tyst. Han visste ju att jag var det. Eller iallafall varit.
"Så vad sa du?" frågade jag och svalde.
"Att vi var som syskon." svarade han. Ja nickade och pustade ut. "Men dom känslorna är väl borta nu? Eller?" frågade han och jag var inte riktigt säker. Men jag svarade ändå.
"Ja"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Kommentera mycket! För jag löv det!
x Clara
2012-01-31 @ 22:02:04 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (3) Trackbacks ()

Chapter 18 ~ Tried to be nice..

"Så exaktt varför tillåter ni Harry att vara med Caroline, jag hon kan vara trevlig men att han är med henne på det sätter är ju bara äckligt" sa jag när vi precis gått ur bilen.
"Sa jag att jag tillåter det?" frågade Louis och ryckte på axlarna.
___________________________________________________________
Harrys
"Junie och Louis är här!" utbrast Niall efter att han kollat ut genom fönstret.
"Kommer Junie hit?" frågade Caroline förskräckt.
"Ja menar.. Nej Junie och Louis kunde inte komma" sa Niall med en röst som man verkligen hörde att han helt och hållet hittade på.
"Jag har hört att Louis och Junie typ är tillsammans.." viskade Caroline i mitt öra. Jag fnös.
"Det kan dom inte.." muttrade jag. För de kan dom inte. Louis är ju en av mina bästa kompisar han kan inte vara tillsammans med min gamla bästakompis lillasyster. Hon är ju som min syster, vilket får det att vara som om han är tillsammans med min lillasyster. Han skulle aldrig göra så mot mig, inte hon heller för den delen. Helt plötsligt stormade Louis och Junie in genom dörren. Junie drog på sig ett fejkat leende när hon såg mig.
"Vad är det egentligen vi ska göra?" frågade hon tveksamt och Zayn puttade henne lite åt sidan. Hon såg inte direkt så bekväm ut. Såg nästan ut som om hon var inträngd.
"Saker, kanske tevespel eller något sånt.." svarade Zayn med ett stort leende.
"Inte tevespel med henne, antingen så är hon urdålig.." började jag.
"Hörru?!" utbrast hon och kollade oskyldigt på mig.
"Eller så vinner hon överlägset" fyllde jag i och Junie log nöjt. "Så vi utesluter wii"
"För det är jag överlägsen på" sa Junie och flinade. Helt plötsligt ställde sig Caroline upp. Nej gör det inte, säg ingenting till Junie nu snälla. Hon gick fram till Junie och kollade snett på henne.
"Jag har aldrig sett en tjej som gillar tevespel om de inte är pojkflickor.." sa Caroline och jag suckade för mig själv. Var hon tvungen.. Junie kommer antagligen svara något helt orespektlöst eftersom hon inte verkade tycka om Caroline speciellt mycket. Men hon sa inget hon bara nickade.
"Jag kanske är en pojkflicka.." sa hon tyst. Ja vet inte varför jag helt plötsligt öppnade käften.
"Ja visst eller hur, som om du var en pojkflicka" fnös jag. Fast jag insåg ju vad jag precis hade sagt. Smart där Harry. Vilken snilleblixt du är idag. Caroline flinade.
"Du kanske är en kille som vill vara en tjej" sa Caroline och flinade.
"Och du är 32 år och beter dig som om du fortfarande är 9!" sa Junie och såg bekymrad ut. Det var inte den där fejkade beskymrande minen utom den var äkta. Louis och Junie växlade blickar.
"Vi kanske ska ta en titt om du är en kille!" sa Caroline och flinade.
"Men lägg ner Caroline!" utbrast Louis irriterat. "Har du inte gjort nog?" frågade han sedan. Hon kollade hjälplöst på mig och ja skakade på huvudet.
"Aww, är det pojkvännen som hjälper flickvännen" sa Caroline och kollade snett på Louis. Louis kollade på mig. Det verkade Niall, Liam och Zayn också göra. Men det var inte förns jag såg Junie beskymrande blick som jag förstod att det verkligen var allvar nu.
"Caroline sluta.." gnällde jag och hon höjde ögonbrynet. "Du behöver inte bevisa något för henne, var bara som du brukar vara.." mumlade jag sedan. Louis kollade på mig.
"Vi behöver prata." sa han fort och drog ut mig i köket.
"Ja vad vill du?" frågade jag och Louis kollade frågande på mig.
"Varför har Caroline blivit så otrevlig sen Junie kommit tillbaka till ditt liv..?" frågade han irriterat och jag skakade på huvudet.
"Junie gillar ju inte att det är så stor ålder och Caroline vill väl göra något åt saken.. För oss" Louis skakade på huvudet.
"Tror du att vi andra gillar att det är 15 år emellan er också?" frågade han surt och jag svalde.
"Så exaktt varför tillåter ni Harry att vara med Caroline, jag hon kan vara trevlig men att han är med henne på det sätter är ju bara äckligt" sa jag när vi precis gått ur bilen.
"Sa jag att jag tillåter det?" frågade Louis och ryckte på axlarna.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Junie och Louis är här!" utbrast Niall efter att han kollat ut genom fönstret.
"Kommer Junie hit?" frågade Caroline förskräckt.
"Ja menar.. Nej Junie och Louis kunde inte komma" sa Niall med en röst som man verkligen hörde att han helt och hållet hittade på.
"Jag har hört att Louis och Junie typ är tillsammans.." viskade Caroline i mitt öra. Jag fnös.
"Det kan dom inte.." muttrade jag. För de kan dom inte. Louis är ju en av mina bästa kompisar han kan inte vara tillsammans med min gamla bästakompis lillasyster. Hon är ju som min syster, vilket får det att vara som om han är tillsammans med min lillasyster. Han skulle aldrig göra så mot mig, inte hon heller för den delen. Helt plötsligt stormade Louis och Junie in genom dörren. Junie drog på sig ett fejkat leende när hon såg mig.
"Vad är det egentligen vi ska göra?" frågade hon tveksamt och Zayn puttade henne lite åt sidan. Hon såg inte direkt så bekväm ut. Såg nästan ut som om hon var inträngd.
"Saker, kanske tevespel eller något sånt.." svarade Zayn med ett stort leende.
"Inte tevespel med henne, antingen så är hon urdålig.." började jag.
"Hörru?!" utbrast hon och kollade oskyldigt på mig.
"Eller så vinner hon överlägset" fyllde jag i och Junie log nöjt. "Så vi utesluter wii"
"För det är jag överlägsen på" sa Junie och flinade. Helt plötsligt ställde sig Caroline upp. Nej gör det inte, säg ingenting till Junie nu snälla. Hon gick fram till Junie och kollade snett på henne.
"Jag har aldrig sett en tjej som gillar tevespel om de inte är pojkflickor.." sa Caroline och jag suckade för mig själv. Var hon tvungen.. Junie kommer antagligen svara något helt orespektlöst eftersom hon inte verkade tycka om Caroline speciellt mycket. Men hon sa inget hon bara nickade.
"Jag kanske är en pojkflicka.." sa hon tyst. Ja vet inte varför jag helt plötsligt öppnade käften.
"Ja visst eller hur, som om du var en pojkflicka" fnös jag. Fast jag insåg ju vad jag precis hade sagt. Smart där Harry. Vilken snilleblixt du är idag. Caroline flinade.
"Du kanske är en kille som vill vara en tjej" sa Caroline och flinade.
"Och du är 32 år och beter dig som om du fortfarande är 9!" sa Junie och såg bekymrad ut. Det var inte den där fejkade beskymrande minen utom den var äkta. Louis och Junie växlade blickar.
"Vi kanske ska ta en titt om du är en kille!" sa Caroline och flinade.
"Men lägg ner Caroline!" utbrast Louis irriterat. "Har du inte gjort nog?" frågade han sedan. Hon kollade hjälplöst på mig och ja skakade på huvudet.
"Aww, är det pojkvännen som hjälper flickvännen" sa Caroline och kollade snett på Louis. Louis kollade på mig. Det verkade Niall, Liam och Zayn också göra. Men det var inte förns jag såg Junie beskymrande blick som jag förstod att det verkligen var allvar nu.
"Caroline sluta.." gnällde jag och hon höjde ögonbrynet. "Du behöver inte bevisa något för henne, var bara som du brukar vara.." mumlade jag sedan. Louis kollade på mig.
"Vi behöver prata." sa han fort och drog ut mig i köket.
"Ja vad vill du?" frågade jag och Louis kollade frågande på mig.
"Varför har Caroline blivit så otrevlig sen Junie kommit tillbaka till ditt liv..?" frågade han irriterat och jag skakade på huvudet.
"Junie gillar ju inte att det är så stor ålder och Caroline vill väl göra något åt saken.. För oss" Louis skakade på huvudet.
"Tror du att vi andra gillar att det är 15 år emellan er också?" frågade han surt och jag svalde.
"Junie fösöker verkligen att inte vara otrevlig.. Hon anstränger sig" sa han sedan och kollade besviket på mig.
"Varför bryr du dig så mycket om Junie?!"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Ledsen för ett bildlöst tråkigt kapitel...
2012-01-30 @ 22:04:19 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (2) Trackbacks ()

Chapter 17 ~ Meet her again..?

"Är ni tillsammans?" frågade hon hastigt och Louis och jag skakade på huvudet.
"Jo, det måste ni, ni pussade nyss varandra, på munnen! Vet ingen om det? Varför?" frågade Ida hysteriskt.
"För att vi inte vill att Harry ska veta!" sa Louis tröttsamt och hon kollade undrande på oss.
"Ja? Vad ska han göra åt saken?" frågade hon med ett frågande flin på läpparna.
_______________________________________________________________
Jag och Louis ryckte på axlarna. Ingen av oss hade något riktigt bra svar på det.
"Men du, kommer du ikväll?" avbröt Louis i den skumma tystnaden.
"Komma till vadå?" frågade jag.
"Till oss, Harry ska ta med sig Caroline, och vi andra vill se hur du reagerar när du träffar henne igen.. Hade varit kul om du tänkte slänga ut henne och skrika 'UUUUUUUUUUUUUUUUUT!' eller hur?" sa Louis och jag skrattade.
"Jag kommer nog inte om hon kommer" sa jag och log snett.
"Varför inte?"
"Hon får mig att må dåligt. 17 åring är med en 32 åring.. Det kan inte bli äckligare" suckade jag.
"Okej, jag hämtar om en timma, vi ses!" sa Louis och flinade.
"Men" sa jag men han hade redan börjat köra iväg. Han förstod visst inte hur mycket jag avskydde Caroline. Eller så fattar dom bara inte varför. Skålet är också för att jag för inte så länge sedan avslöjade att Caroline nyss legat med honom, eftersom hon kom ut ur hans sovrum i bara underkläder. Jag blev ju riktigt glad när jag såg det. Ja visst eller hur.
"Ska det inte bli kul?" frågade Ida osäkert mitt i mina tankar.
"Vadå för något?" frågade jag fort och hon kollade på mig med en orolig blick.
"Ja, att vara med dom.. Det måste väl vara kul?" frågade hon sedan lite tystare. Jag suckade. Jag skakade lätt på huvudet och svängde in på min gata.
"Det där är din gata, vi ses imorgon" sa jag och log. Det var ju inte så att jag just nu kände mig på topphumör. Är det bara tjejer som har humörsvängningar. För jag tycker att en del killar är värre en tjejer. En kille i min klass, han kan vara riktigt trevlig en dag, sen dagen efter är han helt sur och vill inte röra en. Tjejer blir ju bara sur över saker. Inte för att dom brukar vara så viktiga men vi har skäl.
Jag gick in i hallen och drog av mig mina leriga skor. Jag gick mot hallspegeln. Min blåa tröja var nästan brun av det smutsiga vattnet som Louis så duktig skvätte på mig med bilen. Mitt hår ser ut som en smutsig djungel. Nästa station för mig var duschen.
Efter den ovanligt långa duschen drog jag på mig lite kläder. Jag behöver väl ändå inte sticka ut, jag ska ju ändå bara till Louis och Harrys lägenhet. Jag hörde hur en bil körde in på uppfarten. Jag sprang in till hallen och drog fort på mina skor. Jag hade inte lust att öppna dörren och säga "Hej, nej har du aldrig varit här förrut" och börja med det snacket.
"Så exaktt varför tillåter ni Harry att vara med Caroline, jag hon kan vara trevlig men att han är med henne på det sätter är ju bara äckligt" sa jag när vi precis gått ur bilen.
"Sa jag att jag tillåter det?" frågade Louis och ryckte på axlarna.
"Är ni tillsammans?" frågade hon hastigt och Louis och jag skakade på huvudet.
"Jo, det måste ni, ni pussade nyss varandra, på munnen! Vet ingen om det? Varför?" frågade Ida hysteriskt.
"För att vi inte vill att Harry ska veta!" sa Louis tröttsamt och hon kollade undrande på oss.
"Ja? Vad ska han göra åt saken?" frågade hon med ett frågande flin på läpparna.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag och Louis ryckte på axlarna. Ingen av oss hade något riktigt bra svar på det.
"Men du, kommer du ikväll?" avbröt Louis i den skumma tystnaden.
"Komma till vadå?" frågade jag.
"Till oss, Harry ska ta med sig Caroline, och vi andra vill se hur du reagerar när du träffar henne igen.. Hade varit kul om du tänkte slänga ut henne och skrika 'UUUUUUUUUUUUUUUUUT!' eller hur?" sa Louis och jag skrattade.
"Jag kommer nog inte om hon kommer" sa jag och log snett.
"Varför inte?"
"Hon får mig att må dåligt. 17 åring är med en 32 åring.. Det kan inte bli äckligare" suckade jag.
"Okej, jag hämtar om en timma, vi ses!" sa Louis och flinade.
"Men" sa jag men han hade redan börjat köra iväg. Han förstod visst inte hur mycket jag avskydde Caroline. Eller så fattar dom bara inte varför. Skålet är också för att jag för inte så länge sedan avslöjade att Caroline nyss legat med honom, eftersom hon kom ut ur hans sovrum i bara underkläder. Jag blev ju riktigt glad när jag såg det. Ja visst eller hur.
"What?"
"Ska det inte bli kul?" frågade Ida osäkert mitt i mina tankar.
"Vadå för något?" frågade jag fort och hon kollade på mig med en orolig blick.
"Ja, att vara med dom.. Det måste väl vara kul?" frågade hon sedan lite tystare. Jag suckade. Jag skakade lätt på huvudet och svängde in på min gata.
"Det där är din gata, vi ses imorgon" sa jag och log. Det var ju inte så att jag just nu kände mig på topphumör. Är det bara tjejer som har humörsvängningar. För jag tycker att en del killar är värre en tjejer. En kille i min klass, han kan vara riktigt trevlig en dag, sen dagen efter är han helt sur och vill inte röra en. Tjejer blir ju bara sur över saker. Inte för att dom brukar vara så viktiga men vi har skäl.
Jag gick in i hallen och drog av mig mina leriga skor. Jag gick mot hallspegeln. Min blåa tröja var nästan brun av det smutsiga vattnet som Louis så duktig skvätte på mig med bilen. Mitt hår ser ut som en smutsig djungel. Nästa station för mig var duschen.
Efter den ovanligt långa duschen drog jag på mig lite kläder. Jag behöver väl ändå inte sticka ut, jag ska ju ändå bara till Louis och Harrys lägenhet. Jag hörde hur en bil körde in på uppfarten. Jag sprang in till hallen och drog fort på mina skor. Jag hade inte lust att öppna dörren och säga "Hej, nej har du aldrig varit här förrut" och börja med det snacket.
"I said that?"
"Så exakt varför tillåter ni Harry att vara med Caroline, jag hon kan vara trevlig men att han är med henne på det sätter är ju bara äckligt" sa jag när vi precis gått ur bilen.
"Sa jag att jag tillåter det?" frågade Louis och ryckte på axlarna.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Nu kom det upp! :)
2012-01-29 @ 22:23:05 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (2) Trackbacks ()

VILL NI?

Vill ni att jag ska fortsätta? För jag är tveksam om jag verkligen kan hålla ihop det. Det känns som om på vardagarna har jag skola och pluggar mycket och på helgerna gör jag aktiveter som följer med lillasyster på kupper och allt sånt där. Det beror helt på hur trogna läsare man har för att jag ska kunna skriva med långt mellanrum utan att jag tappar flera läsare.
x Clara
2012-01-28 @ 19:52:08 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (8) Trackbacks ()

Internet problem..

Har dålig anslutning och loggade in nu, men tydligen tycker mina föräldrar att det är för sent :// Skriver imorgon promise! Så ledsen för att jag inte skrivit!
2012-01-27 @ 22:49:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

..

Inget kapitel kommer upp idag :/ Har dansträning nu och sedan ska jag göra franska läxan.. Så jag hinner inte sjukt ledsen för det :c
2012-01-26 @ 17:50:21 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (1) Trackbacks ()

Chapter 16 ~ No

"Nej!" sa jag och hon kollade oskyldigt på mig. "Det var förrut inte.. nu" sa jag och hon nickade.
"Visst, vi kör på det" sa hon och flinade.
_____________________________________________________
Helt plötligt kände jag hur en vatten våg spolades över mig. Jag stannade upp och vände mig om. Där stod en bil, men en glad Louis i. Han vevade ner rutan och log större.
"Blöt?" frågade han och jag nickade. "Där fick du för att jag inte fick hjälpa dig med läxan" sa Louis och jag himlade med ögonen.
"Du säger att du hatar matte!" utbrast jag och han nickade.
"Men ändå" sa han och flinade fåraktigt. Jag kollade ner på mina kläder.
"Titta! Titta vad du har gjort!" sa jag och han skrattade. Han flinade snett.
"Förlåt mig?" sa han och slog ut med armarna. Jag kollade surt på honom och drog av mig koftan som var dyblöt och lerig. Jag kastade den på honom.
"Här, nu är du blöt med" sa jag och Louis kollade surt på mig.
"Jag fixade håret i två timmar för din skull!" utbrast han och jag skakade på huvudet.
"Dålig ursäkt"
"Jag vet.. Du jag ska viska en sak.. Kom närmare" sa Louis och jag kollade misstänksamt på honom.
"Inte mer lera tack" sa jag och han skakade på huvudet. Jag gick tveksamt närmare honom. Jag kollade på honom nu och det var bara en decimeter ifrån nu.
"Närmare" sa han och jag kollade tveksamt.
"Hur nära ska jag gå?!" sa jag och han drog in mig. Han pussade mig lätt på kinden och släppte mig.
"Ska du vara så envis?" sa han och jag kollade generat på honom.
"Jag trodde det var något mer allvarligt" sa jag och han skrattade.
"Jag är inte alltid busig.." sa han och jag kollade på honom.
"Inte?" sa jag och han suckade.
"Jo kanske.. Kom ge mig en puss jag måste iväg till studion" sa han och drog in mig igen. Jag pussade honom lätt på munnen och jag hörde en inhållet skrik bakom mig. Just det, Ida var här.. Jag vände mig om och hon såg överlycklig ut.
"Är ni tillsammans?" frågade hon hastigt och Louis och jag skakade på huvudet.
"Jo, det måste ni, ni pussade nyss varandra, på munnen! Vet ingen om det? Varför?" frågade Ida hysteriskt.
"För att vi inte vill att Harry ska veta!" sa Louis tröttsamt och hon kollade undrande på oss.
"Ja? Vad ska han göra åt saken?" frågade hon med ett frågande flin på läpparna.
"När du sa att du trodde att han var kär i henne, lät du extra ledsen, och det kan bara betyda svartsjuka på något sätt"
"Är du någon avläsare eller något?" frågade utan att tänka efter.
"Så du är det!" utbrast hon och pekade på mig.
"Nej!" sa jag och hon kollade oskyldigt på mig. "Det var förrut inte.. nu" sa jag och hon nickade.
"Visst, vi kör på det" sa hon och flinade.
¨~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Helt plötligt kände jag hur en vatten våg spolades över mig. Jag stannade upp och vände mig om. Där stod en bil, men en glad Louis i. Han vevade ner rutan och log större.
"Blöt?" frågade han och jag nickade. "Där fick du för att jag inte fick hjälpa dig med läxan" sa Louis och jag himlade med ögonen.
"Du säger att du hatar matte!" utbrast jag och han nickade.
"Men ändå" sa han och flinade fåraktigt. Jag kollade ner på mina kläder.
"Titta! Titta vad du har gjort!" sa jag och han skrattade. Han flinade snett.
"Förlåt mig?" sa han och slog ut med armarna. Jag kollade surt på honom och drog av mig koftan som var dyblöt och lerig. Jag kastade den på honom.
"Här, nu är du blöt med" sa jag och Louis kollade surt på mig.
"Jag fixade håret i två timmar för din skull!" utbrast han och jag skakade på huvudet.
"Dålig ursäkt"
"Jag vet.. Du jag ska viska en sak.. Kom närmare" sa Louis och jag kollade misstänksamt på honom.
"Inte mer lera tack" sa jag och han skakade på huvudet. Jag gick tveksamt närmare honom. Jag kollade på honom nu och det var bara en decimeter ifrån nu.
"Närmare" sa han och jag kollade tveksamt.
"Hur nära ska jag gå?!" sa jag och han drog in mig. Han pussade mig lätt på kinden och släppte mig.
"Ska du vara så envis?" sa han och jag kollade generat på honom.
"Jag trodde det var något mer allvarligt" sa jag och han skrattade.
"Jag är inte alltid busig.." sa han och jag kollade på honom.
"Inte?" sa jag och han suckade.
"Jo kanske.. Kom ge mig en puss jag måste iväg till studion" sa han och drog in mig igen. Jag pussade honom lätt på munnen och jag hörde en inhållet skrik bakom mig. Just det, Ida var här.. Jag vände mig om och hon såg överlycklig ut.
"Är ni tillsammans?" frågade hon hastigt och Louis och jag skakade på huvudet.
"Jo, det måste ni, ni pussade nyss varandra, på munnen! Vet ingen om det? Varför?" frågade Ida hysteriskt.
"För att vi inte vill att Harry ska veta!" sa Louis tröttsamt och hon kollade undrande på oss.
"Ja? Vad ska han göra åt saken?" frågade hon med ett frågande flin på läpparna.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
DET KOM UPP! Känner mig sjukt stolt för att jag la upp inlägget!
2012-01-25 @ 22:09:01 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (2) Trackbacks ()

Kapitel 16 kommer förhoppningsvis ikväll.

Mamma och pappa vill att jag går utanför huset! Så vi får se om jag får tid och skriva! :)
x Clara
2012-01-25 @ 19:04:34 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (3) Trackbacks ()

Chapter 15 ~ How could you know?

"Ja, ja det är vi" sa jag och kysste henne ömt. Jag slöt ögonen och önskade att den aldrig skulle ta slut.
___________________________________________________________________
Junie
"God morgon alla barn!" sa min väldigt konstiga lärare Mr. Thomson när vi kom in på engelska lektionen. Förstod han inte att vi inte är barn längre?
"God morgon" mumlade hela klassen.
"Har ni saknat skolan under lovet? För det har minsann jag!" fortsatte han och hela klassen suckade. "Ni ska få en ny elev i klassen!" sa han sedan och alla ryckte till. "Hon heter Frida och kommer från Sverige precis som du Junie!" sa Mr. Thomson samtidigt som han öppnade dörren och en ljusblond tjej gick försiktigt in. Hon såg ut som en liten docka, perfekt hy, perfekta klarblåa ögon. "Du kan sitta bredvid Junie, hon kan svenska så det blir enklare för dig" hon gick osäkert fram mot min bänk, och smålog lite när hon kom fram. Jag gav henne ett leende för att det inte skulle kännas obekvämt. Hon slog sig ner och hängde sin väska på stolen. Jag ville inte verka som om jag snokade men jag kollade misstänksamt på blocket som låg i väskan. 1D stod det på den. 1D som i One Direction. Då har vi ett fan här..
"Här är mitt arbete med matten miss" sa jag och lämnade in min läxa till Miss. Garcia.
"Tack Junie" sa hon och tog in den. Jag kände hur Ida läste min läxa över axeln.
"Zayn?" frågade hon efter ett tag.
"Vad menar du?" frågade jag förvirrat och hon pekade på läxan.
"Det står ju klart och tydligt 'Zayn was here' fast det stod Harry fast någon har strukit över det.." Jag kollde fort på pappret och såg att det stod "Harry, Zayn was here" på pappret.
"Du miss, jag tror mina vänner kluddat på pappret ska jag ta bort det?" frågade jag och hon kollade upp. Hon skakade på hvuudet.
"Det är lugnt jag fixar det" sa miss Garcia lugnt, och kollade seedan upp fort. "Är det Zayn Malik och Harry Styles som klottrat? Min syster dotter älskar dom!" sa hon fort och jag nickade som en reflex.
"Du menar det inte? Känner du one Direction?!" utbrast Ida på svenska då. Jag nickade stelt och hon såg ut som om hon skulle sprängas. Hon lugnade ner sig sedan. "Jag ska lugna ner mig" sa hon och log. Jag nickade och gick därifrån.
Jag kollade hastigt på klockan. Bussen går om 2 minuter. Spring! Ut genom korridoren, genom stora entrén och till busshållplatsen. Självklart ser jag bussen gå. Det var även sista bussen för idag.
"Perfekt" suckade jag för mig själv. Jag får väl gå. Jag drog väskan över axeln och började gå.
"Junie! Kan du vänta, jag måste också gå" jag vände mig hastigt om och Ida sprang efter mig. "Jag visste inte att bussarna slutade gå, i sverige går dom var tionde minut.." sa hon anfått.
"Jo, så är det ju, men vart bor du?" frågade jag hastigt.
"Någonting med Street 673 eller nåt" sa hon och jag nickade och log.
"Jag bor på Street 674, det ligger bredvid" sa jag och hon log. "Så varför flyttade ni till London?" frågade jag och hennes leende försvann.
"Jag vill skaffa ett nytt liv, jag gjorde inte speciellt bra saker och.. Nä det var inget" sa Ida och kollade ner i marken.
"Vadå?" frågade jag. Hon suckade.
"Jag säger bara det här för att jag vill att du ska lita på mig, tro inte att jag är med dig för att du känner one Direction." sa hon. På nåt sätt trodde jag på henne, man skulle aldrig öppna sig för någon man skulle utnyttja. Inte jag iallafall.
"Berätta, jag håller tyst" sa jag och ryckte på axlarna.
"Jag var ju så illa tvungen att gå på en fest, det skulle vara sprit där och massor av killar. Jag blev full och min pappa var tvungen och hämta mig, medvetslös.." hon tittade ner i marken. "Jag var inte den enda som blev full, det var även andra, som kastade stenar. En av de största stenarna träffade min pappas huvud." Hon började nästan gråta.
"Så vad hände?" frågade jag och hon skakade på huvudet.
"Han fck en hjärn sjukdom, han dog inte. Vilket var tur, jag skulle aldrig förlåta mig själv för det. Hjärn sjukdomen kommer han lida av hela livet. Han säger att det är okej, att det inte var mitt fel. Men det är det." Jag la försiktigt en hand över hennes rygg.
"Min syster dog också på ett sånt sätt. Hon blev överkörd. Eller hon var full, ramlade ner på bilvägen, en bil kom. Hon dog." sa jag och Ida kollade upp på mig. "Det är även genom henne jag känner Harry.. Hon var hans bästavän" sa jag och hon kollade på mig med en rynkad panna.
"Det visste jag inget om.. Det har inte stått något om det på någon hemsida eller tidning"
"Nej, han vill helst inte prata om det heller. Jag tror att han var kär i henne" sa jag och kollade ledsamt på henne.
"Och du var kär i honom" fyllde hon i. Jag kollade frågande på henne.
"Va?!" sa jag och hon backade oskyldigt.
"Nehe, okej det lät så på din röst bara!" sa hon och skakade på huvudet i hundranttio.
"Vad menar du med det?" frågade jag och hon kollade allvarligt på mig.
"När du sa att du trodde att han var kär i henne, lät du extra ledsen, och det kan bara betyda svartsjuka på något sätt"
"Är du någon avläsare eller något?" frågade utan att tänka efter.
"Så du är det!" utbrast hon och pekade på mig.
"Nej!" sa jag och hon kollade oskyldigt på mig. "Det var förrut inte.. nu" sa jag och hon nickade.
"Visst, vi kör på det" sa hon och flinade.
"Ja, ja det är vi" sa jag och kysste henne ömt. Jag slöt ögonen och önskade att den aldrig skulle ta slut.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag stängde mitt skåp och gick mot första lektionen. Varför kan inte loven vara lite längre.. Typ ett helt skolår?
Oh god, school again..
"God morgon alla barn!" sa min väldigt konstiga lärare Mr. Thomson när vi kom in på engelska lektionen. Förstod han inte att vi inte är barn längre?
"God morgon" mumlade hela klassen.
"Har ni saknat skolan under lovet? För det har minsann jag!" fortsatte han och hela klassen suckade. "Ni ska få en ny elev i klassen!" sa han sedan och alla ryckte till. "Hon heter Frida och kommer från Sverige precis som du Junie!" sa Mr. Thomson samtidigt som han öppnade dörren och en ljusblond tjej gick försiktigt in. Hon såg ut som en liten docka, perfekt hy, perfekta klarblåa ögon. "Du kan sitta bredvid Junie, hon kan svenska så det blir enklare för dig" hon gick osäkert fram mot min bänk, och smålog lite när hon kom fram. Jag gav henne ett leende för att det inte skulle kännas obekvämt. Hon slog sig ner och hängde sin väska på stolen. Jag ville inte verka som om jag snokade men jag kollade misstänksamt på blocket som låg i väskan. 1D stod det på den. 1D som i One Direction. Då har vi ett fan här..
"Här är mitt arbete med matten miss" sa jag och lämnade in min läxa till Miss. Garcia.
"Tack Junie" sa hon och tog in den. Jag kände hur Ida läste min läxa över axeln.
"Zayn?" frågade hon efter ett tag.
"Vad menar du?" frågade jag förvirrat och hon pekade på läxan.
"Det står ju klart och tydligt 'Zayn was here' fast det stod Harry fast någon har strukit över det.." Jag kollde fort på pappret och såg att det stod "Harry, Zayn was here" på pappret.
"Du miss, jag tror mina vänner kluddat på pappret ska jag ta bort det?" frågade jag och hon kollade upp. Hon skakade på hvuudet.
"Det är lugnt jag fixar det" sa miss Garcia lugnt, och kollade seedan upp fort. "Är det Zayn Malik och Harry Styles som klottrat? Min syster dotter älskar dom!" sa hon fort och jag nickade som en reflex.
"Du menar det inte? Känner du one Direction?!" utbrast Ida på svenska då. Jag nickade stelt och hon såg ut som om hon skulle sprängas. Hon lugnade ner sig sedan. "Jag ska lugna ner mig" sa hon och log. Jag nickade och gick därifrån.~
In two minutes!
Jag kollade hastigt på klockan. Bussen går om två minuter. Spring! Ut genom korridoren, genom stora entrén och till busshållplatsen. Självklart ser jag bussen gå. Det var även sista bussen för idag.
"Perfekt" suckade jag för mig själv. Jag får väl gå. Jag drog väskan över axeln och började gå.
"Junie! Kan du vänta, jag måste också gå" jag vände mig hastigt om och Ida sprang efter mig. "Jag visste inte att bussarna slutade gå, i sverige går dom var tionde minut.." sa hon anfått.
"Jo, så är det ju, men vart bor du?" frågade jag hastigt.
"Någonting med Street 673 eller nåt" sa hon och jag nickade och log.
"Jag bor på Street 674, det ligger bredvid" sa jag och hon log. "Så varför flyttade ni till London?" frågade jag och hennes leende försvann.
"Jag vill skaffa ett nytt liv, jag gjorde inte speciellt bra saker och.. Nä det var inget" sa Ida och kollade ner i marken.
"Vadå?" frågade jag. Hon suckade.
"Jag säger bara det här för att jag vill att du ska lita på mig, tro inte att jag är med dig för att du känner one Direction." sa hon. På nåt sätt trodde jag på henne, man skulle aldrig öppna sig för någon man skulle utnyttja. Inte jag iallafall.
"Berätta, jag håller tyst" sa jag och ryckte på axlarna.
"Jag var ju så illa tvungen att gå på en fest, det skulle vara sprit där och massor av killar. Jag blev full och min pappa var tvungen och hämta mig, medvetslös.." hon tittade ner i marken. "Jag var inte den enda som blev full, det var även andra, som kastade stenar. En av de största stenarna träffade min pappas huvud." Hon började nästan gråta.
"Så vad hände?" frågade jag och hon skakade på huvudet.
"Han fck en hjärn sjukdom, han dog inte. Vilket var tur, jag skulle aldrig förlåta mig själv för det. Hjärn sjukdomen kommer han lida av hela livet. Han säger att det är okej, att det inte var mitt fel. Men det är det." Jag la försiktigt en hand över hennes rygg.
"Min syster dog också på ett sånt sätt. Hon blev överkörd. Eller hon var full, ramlade ner på bilvägen, en bil kom. Hon dog." sa jag och Ida kollade upp på mig. "Det är även genom henne jag känner Harry.. Hon var hans bästavän" sa jag och hon kollade på mig med en rynkad panna.
"Det visste jag inget om.. Det har inte stått något om det på någon hemsida eller tidning"
"Nej, han vill helst inte prata om det heller. Jag tror att han var kär i henne" sa jag och kollade ledsamt på henne.
"Och du var kär i honom" fyllde hon i. Jag kollade frågande på henne.
"Va?!" sa jag och hon backade oskyldigt.
"Nehe, okej det lät så på din röst bara!" sa hon och skakade på huvudet i hundranttio.
"Vad menar du med det?" frågade jag och hon kollade allvarligt på mig.
"När du sa att du trodde att han var kär i henne, lät du extra ledsen, och det kan bara betyda svartsjuka på något sätt"
"Är du någon avläsare eller något?" frågade utan att tänka efter.
"Så du är det!" utbrast hon och pekade på mig.
"Nej!" sa jag och hon kollade oskyldigt på mig. "Det var förrut inte.. nu" sa jag och hon nickade.
"Visst, vi kör på det" sa hon och flinade.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
:) Nu kom det upp! Hope you enjoy!
2012-01-24 @ 21:47:37 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (2) Trackbacks ()

Chapter 15 ~ Påväg... :/

Mitt internet funkar inte som det ska och hackar hela tiden, kommer inte åt mitt kapitel eftersom att jag mejlade över det från min kompis dator! Kör via mobilen nu, hoppas internet funkar bättre imorgon!
x Clara
2012-01-23 @ 21:53:53 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (2) Trackbacks ()

Chapter 14 ~ Cupcakes

"Och? Om jag tycker om henne och hon tycker om mig spelar väl inte åldern roll?" fortsatte Harry.
"Är det orsaken till varför hon var här? Och varför du är med henne?"
_____________________________________________________________
"Harry! Caroline har glömt telefonen här!" ropade Junie inifrån köket.
"A, jag fixar det!" svarade Harry och sprang ut från rummet. Vilken tajming, nu kunde han ju smita. Toppen!
Junies
"Har Caroline varit här?" frågade Zayn och rynkade pannan. Jag nickade.
"Krockade i henne, när jag kom hit" sa jag och himlade med ögonen.
"Var hon ensam? Harry då?" frågade Zayn nyfiket och jag flinade.
"Han sov fortfarande. Och Caroline hade inte mycket till kläder på sig, för dom var i handen" sa jag och Zayn höjde ögonbrynen.
"Dom kan visst inte hålla sig borta från varandra." sa Zayn och flinade uttråkat. Jag ryckte på axlarna.
"Jag fick ju ett litet utbrott på henne.." sa jag och log ursäktande. Zayn skrattade.
"Nej" sa han fort när han öppnat mobilen.
"Vad?" frågade jag. Zayn ryckte på axlarna.
"Niall kommer om tre minuter, han frågade om Louis hade några ägg i kylskåpet så de kan slänga på min tröja, eftersom byxorna redan var avklarade" sa Zayn och himlade med ögonen.
Louis
"Louis dörren!" ropade Harry från köket.
"Varför kan inte du öppna?" frågade jag irriterat som svar.
"Okej då" suckade Harry och jag hördes hur dörren öppnas.
"Är ni hungriga?" frågade en välbekant röst. Nialls självklart. Jag gick in mot hallen och Niall stod med en stor kartong i handen, men Liam bredvid sig. Junie hoppade upp från sin stol och flög fram till Niall.
"Vad är det för något?" frågade hon nyfiket och kollade på den knallrosa konditori kartongen.
"Cupcakes!" sa Niall och log. Niall vände sig mot Liam. "Liam är sur för att vi inte valde muffinsarna med Toy Story.. Ledsen för det" sa Niall och gick in. Han kollade sig fundersamt omkring. "Zayn! Glad att se oss igen?" frågade han sedan och man hörde Zayn sucka högt.
"Niall, ge hit en cupcake!" sa jag och Niall ställde ner paketet på bordet och öppnade.
"Varsågod utomjordingar" sa Niall med en allvarlig ton, jag, Harry och Junie sprang fort fram till cupcakesen.
"Junie hur många har du ätit?" frågade jag och Junie ryckte på axlarna.
"Fyra, fem.. Kanske sex." svarade hon och Niall skrattade.
"Det är inte bara jag som äter!" utbrast han med händerna i luften. "Junie du får inte ta en till, jag vill också ha när jag kommer hem" gnällde Niall när Junie precis skulle ta en till. Han drog långsamt bort handen och Niall drog paketet intill sig.
"Niall vi måste börja gå nu, innan du blir helt tokig av sockret" sa Liam allvarligt och Niall kollade surt på honom.
"Är det för att vi inte valde dom cupcakes du ville ha, är det därför du är så tjurig?" sa Niall och la armarna i kors. Liam skakade på huvudet.
"Kom nu" sa han och tog tag i Nialls arm.
Junie och jag följde med dom utanför trapphuset. Varför har jag ingen aning om, men vi gjorde det.
"Niall ta det lugnt, slå inte Liam påväg hem okej" sa Junie och klappade Niall på axeln.
"Lovar.. Liam spring då, annars kommer jag slå dig" sa Niall.
"Ja är inte rädd för d-"
"SPRING!" skrek Junie och Liam började springa men Niall bakom sig. Zayn hade gått i förväg för att han skulle träffa någon.
När dom var utom räckhåll satte Junie sig ner på en bänk. Hon drog mig i armen.
"Kom, sitt" sa hon och log. Jag satte mig ner bredvid henne och hon lutade sig emot mig. "Det är fint väder idag" sa hon tyst och pillade med mitt hår. Jag kände hur kinderna hettade till och jag vände mig om. Killar får inte bli generade framför tjejer. INTE. Hon drog upp ena benet över mitt knä och la armarna om min hals. Jag vände mig långsamt om och kollade henne djupt i ögonen. "Nu är vi ensamma" sa hon tyst.
"Ja, ja det är vi" sa jag och kysste henne ömt. Jag slöt ögonen och önskade att den aldrig skulle ta slut.
"Och? Om jag tycker om henne och hon tycker om mig spelar väl inte åldern roll?" fortsatte Harry.
"Är det orsaken till varför hon var här? Och varför du är med henne?"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Harry! Caroline har glömt telefonen här!" ropade Junie inifrån köket.
"A, jag fixar det!" svarade Harry och sprang ut från rummet. Vilken tajming, nu kunde han ju smita. Toppen!
"Har Caroline varit här?" frågade Zayn och rynkade pannan. Jag nickade.
"Krockade i henne, när jag kom hit" sa jag och himlade med ögonen.
"Var hon ensam? Harry då?" frågade Zayn nyfiket och jag flinade.
"Han sov fortfarande. Och Caroline hade inte mycket till kläder på sig, för dom var i handen" sa jag och Zayn höjde ögonbrynen.
"Dom kan visst inte hålla sig borta från varandra." sa Zayn och flinade uttråkat. Jag ryckte på axlarna.
"Jag fick ju ett litet utbrott på henne.." sa jag och log ursäktande. Zayn skrattade.
"Nej" sa han fort när han öppnat mobilen.
"Vad?" frågade jag. Zayn ryckte på axlarna.
"Niall kommer om tre minuter, han frågade om Louis hade några ägg i kylskåpet så de kan slänga på min tröja, eftersom byxorna redan var avklarade" sa Zayn och himlade med ögonen.
"Louis dörren!" ropade Harry från köket.
"Varför kan inte du öppna?" frågade jag irriterat som svar.
"Okej då" suckade Harry och jag hördes hur dörren öppnas.
"Är ni hungriga?" frågade en välbekant röst. Nialls självklart. Jag gick in mot hallen och Niall stod med en stor kartong i handen, men Liam bredvid sig. Junie hoppade upp från sin stol och flög fram till Niall.
"Vad är det för något?" frågade hon nyfiket och kollade på den knallrosa konditori kartongen.
"Cupcakes!" sa Niall och log. Niall vände sig mot Liam. "Liam är sur för att vi inte valde muffinsarna med Toy Story.. Ledsen för det" sa Niall och gick in. Han kollade sig fundersamt omkring. "Zayn! Glad att se oss igen?" frågade han sedan och man hörde Zayn sucka högt.
"Niall, ge hit en cupcake!" sa jag och Niall ställde ner paketet på bordet och öppnade.
"Varsågod utomjordingar" sa Niall med en allvarlig ton, jag, Harry och Junie sprang fort fram till cupcakesen.
Give me the cupcakes!
"Junie hur många har du ätit?" frågade jag och Junie ryckte på axlarna.
"Fyra, fem.. Kanske sex." svarade hon och Niall skrattade.
"Det är inte bara jag som äter!" utbrast han med händerna i luften. "Junie du får inte ta en till, jag vill också ha när jag kommer hem" gnällde Niall när Junie precis skulle ta en till. Han drog långsamt bort handen och Niall drog paketet intill sig.
"Niall vi måste börja gå nu, innan du blir helt tokig av sockret" sa Liam allvarligt och Niall kollade surt på honom.
"Är det för att vi inte valde dom cupcakes du ville ha, är det därför du är så tjurig?" sa Niall och la armarna i kors. Liam skakade på huvudet.
"Kom nu" sa han och tog tag i Nialls arm.
Junie och jag följde med dom utanför trapphuset. Varför har jag ingen aning om, men vi gjorde det.
"Niall ta det lugnt, slå inte Liam påväg hem okej" sa Junie och klappade Niall på axeln.
"Lovar.. Liam spring då, annars kommer jag slå dig" sa Niall.
"Ja är inte rädd för d-"
"SPRING!" skrek Junie och Liam började springa men Niall bakom sig. Zayn hade gått i förväg för att han skulle träffa någon.
Now we're alone.
När dom var utom räckhåll satte Junie sig ner på en bänk. Hon drog mig i armen.
"Kom, sitt" sa hon och log. Jag satte mig ner bredvid henne och hon lutade sig emot mig. "Det är fint väder idag" sa hon tyst och pillade med mitt hår. Jag kände hur kinderna hettade till och jag vände mig om. Killar får inte bli generade framför tjejer. INTE. Hon drog upp ena benet över mitt knä och la armarna om min hals. Jag vände mig långsamt om och kollade henne djupt i ögonen. "Nu är vi ensamma" sa hon tyst.
"Ja, ja det är vi" sa jag och kysste henne ömt. Jag slöt ögonen och önskade att den aldrig skulle ta slut.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Hyfsat långt kapitel va? :) Jag har fått fler läsare! Det är jättebra! Fortsätt tipsa!
2012-01-22 @ 22:03:31 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (5) Trackbacks ()

Chapter 13 ~ The reason why she's here? PART 2

"Kommer om en halvtimma eller så, vi ses" sa Zayn och la på. Jag la på och låste telefonen. Jag kollade snabbt upp och krockade i en kvinna.
"Åh, förlåt det var inte meningen" sa jag som en reflex och kollade upp på kvinnans ansikte. "Caroline?"
____________________________________________________________
Caroline stod med en stor klädhög i handen och själv hade hon bara underkläder på sig.
"Aha?" sa jag och kollade misstänksamt på klädhögen. "Du igen" suckade jag sedan. Caroline försökte smita förbi mig. Jag ville inte låta henne gå så jag stoppade henne och flinade. "Vad gör du här?" frågade jag med en tillgjord trevlig ton. Caroline såg mer skräckslagen en neutral ut.
"Vadå får man inte vara hemma hos sin pojkvän eller?" svarade hon och försökte låta stark. Jag svalde när hon sa pojkvän.
"Sa du pojkvän?" frågade jag och hon nickade.
"Ja, pojkvän" sa hon sedan och såg plötsligt helt stöddig ut.
"Du vet väl att bara för att ni har likadana armband betyder inte det att ni är typ gifta eller nåt" sa jag och höjde ögonbrynen. "Speciellt inte när man köper sitt eget armband till sig själv fyra år efter att den andra köpt sitt" Caroline kollade skamset ner i golvet. "Jag är Junie förresten" sa jag och log.
"Jag har hört talas om dig.. Du är den där lilla misslyckade flickan vars syster dött. Det är så synd om dig lilla vän, för du har ingen som bryr sig om dig". Jag han inte riktigt tänka igenom det hon sa. Jag hann inte säga något dumt som jag faktiskt tänkte göra.
"Caroline, det var omoget" abröt Louis röst. Jag vände mig hastigt om. Louis gick fram till mig. Han kollade log snett mot mig. "Harry har du inte berättat för din flickvän hur Junies syster är relaterad till dig?" sa Louis och vände sig mot Harrys sovrum. Vilket jag gjorde också för att han kollade dit, och Harry stod där. Han sa inget. Han hade nog inte tänkt svara på Louis fråga heller.
"Caroline, du får stanna så länge du vill. Du ska bara veta, 32 är gammalt om du jämför med en 17 åring. Ålderskillnaden är nästan tillräckligt stor för att kalla dig pedofil" sa jag och vände mig mot Harry. "Lycka till med Lourdes då.." sa jag och Harrys ansiktsuttryck ändrades till panikslaget. Jag kollade fort på Caroline som kollade frågande och argt på Harry. "Jag menar självklart Caroline"
"Junie det där var väl inte nödvändigt?" sa Harry och jag kollade frågande på honom.
"Hon sa att jag var den där misslyckade flickan som ingen brydde sig om, jag säger vad jag vill". Det är i sånna här stunder jag undrar hur Harry tänker. Eller kanske inte undrar hur han tänker, utan jag undrar om han har någon vett i skallen.
"Algebra" sa Zayn när vi suttit oss ner för att läsa läxor.
"Nämen var det algerbra jag trodde det var geometri!" sa jag och Zayn himlade med ögonen. "Men allvarligt Zayn, så dum är jag inte"
"Jag vet, jag vet, men de vanligaste bokstäverna du använde är X och Y så ta någon av dom" fortsatte Zayn. Jag nickade och skrev. "Bokstäverna står ju för en siffra av något slag"
"Så om 17 + X = 183, måste X:et alltså stå för 166?" frågade jag.
"Ja precis" svarade Zayn.
"Ahh, jag tror jag fattar nu" sa jag och log. Zayn gav mig tummen upp. Jag tog upp telefonen från bordet och märkte att det inte vra min telefon. Det var Carolines. "Harry! Caroline har glömt telefonen här!" ropade jag. Harry och Louis satt och pratade inne på Harrys rum. Vad dom pratade om vet jag inte.
"A, jag fixar det!" fick jag som svar från Harry.
Louis Perspektiv.
"Harry? Varför var hon här för? Du lovade att inte släpa med henne hem!" frågade jag irriterat och Harry kollade surt på mig.
"Men vadå? Ska jag gå runt och hålla det hemligt för dig för att du kommer ogilla det?" frågade Harry. Det är ju ungefär det jag håller på med.
"Men Harry, hon är 15 år äldre än dig." suckade jag.
"Och? Om jag tycker om henne och hon tycker om mig spelar väl inte åldern roll?" fortsatte Harry.
"Är det orsaken till varför hon var här? Och varför du är med henne?"
"Kommer om en halvtimma eller så, vi ses" sa Zayn och la på. Jag la på och låste telefonen. Jag kollade snabbt upp och krockade i en kvinna.
"Åh, förlåt det var inte meningen" sa jag som en reflex och kollade upp på kvinnans ansikte. "Caroline?"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Caroline stod med en stor klädhög i handen och själv hade hon bara underkläder på sig.
"Aha?" sa jag och kollade misstänksamt på klädhögen. "Du igen" suckade jag sedan. Caroline försökte smita förbi mig. Jag ville inte låta henne gå så jag stoppade henne och flinade. "Vad gör du här?" frågade jag med en tillgjord trevlig ton. Caroline såg mer skräckslagen en neutral ut.
"Vadå får man inte vara hemma hos sin pojkvän eller?" svarade hon och försökte låta stark. Jag svalde när hon sa pojkvän.
"Sa du pojkvän?" frågade jag och hon nickade.
"Ja, pojkvän" sa hon sedan och såg plötsligt helt stöddig ut.
"Du vet väl att bara för att ni har likadana armband betyder inte det att ni är typ gifta eller nåt" sa jag och höjde ögonbrynen. "Speciellt inte när man köper sitt eget armband till sig själv fyra år efter att den andra köpt sitt" Caroline kollade skamset ner i golvet. "Jag är Junie förresten" sa jag och log.
"Jag har hört talas om dig.. Du är den där lilla misslyckade flickan vars syster dött. Det är så synd om dig lilla vän, för du har ingen som bryr sig om dig". Jag han inte riktigt tänka igenom det hon sa. Jag hann inte säga något dumt som jag faktiskt tänkte göra.
"Caroline, det var omoget" abröt Louis röst. Jag vände mig hastigt om. Louis gick fram till mig. Han kollade log snett mot mig. "Harry har du inte berättat för din flickvän hur Junies syster är relaterad till dig?" sa Louis och vände sig mot Harrys sovrum. Vilket jag gjorde också för att han kollade dit, och Harry stod där. Han sa inget. Han hade nog inte tänkt svara på Louis fråga heller.
"Caroline, du får stanna så länge du vill. Du ska bara veta, 32 är gammalt om du jämför med en 17 åring. Ålderskillnaden är nästan tillräckligt stor för att kalla dig pedofil" sa jag och vände mig mot Harry. "Lycka till med Lourdes då.." sa jag och Harrys ansiktsuttryck ändrades till panikslaget. Jag kollade fort på Caroline som kollade frågande och argt på Harry. "Jag menar självklart Caroline". Caroline hade nu fått på sig sina kläder och skyndade sig ut till sin bil. Hon viskade något till Harry och han nickade. Hon sprang sedan ut med en himla fart till bilen och körde neröst iväg. Jag följde henne med blicken genom fönstet vilken hon såg.
"Junie det där var väl inte nödvändigt?" sa Harry och jag kollade frågande på honom.
"Hon sa att jag var den där misslyckade flickan som ingen brydde sig om, jag säger vad jag vill". Det är i sånna här stunder jag undrar hur Harry tänker. Eller kanske inte undrar hur han tänker, utan jag undrar om han har någon vett i skallen.
"Algebra" sa Zayn när vi suttit oss ner för att läsa läxor.
"Nämen var det algerbra jag trodde det var geometri!" sa jag och Zayn himlade med ögonen. "Men allvarligt Zayn, så dum är jag inte"
"Jag vet, jag vet, men de vanligaste bokstäverna du använde är X och Y så ta någon av dom" fortsatte Zayn. Jag nickade och skrev. "Bokstäverna står ju för en siffra av något slag"
"Så om 17 + X = 183, måste X:et alltså stå för 166?" frågade jag.
"Ja precis" svarade Zayn.
"Ahh, jag tror jag fattar nu" sa jag och log. Zayn gav mig tummen upp. Jag tog upp telefonen från bordet och märkte att det inte vra min telefon. Det var Carolines. "Harry! Caroline har glömt telefonen här!" ropade jag. Harry och Louis satt och pratade inne på Harrys rum. Vad dom pratade om vet jag inte.
"A, jag fixar det!" fick jag som svar från Harry.
"Harry? Varför var hon här för? Du lovade att inte släpa med henne hem!" frågade jag irriterat och Harry kollade surt på mig.
"Men vadå? Ska jag gå runt och hålla det hemligt för dig för att du kommer ogilla det?" frågade Harry. Det är ju ungefär det jag håller på med.
"Men Harry, hon är 15 år äldre än dig." suckade jag.
"Och? Om jag tycker om henne och hon tycker om mig spelar väl inte åldern roll?" fortsatte Harry.
"Är det orsaken till varför hon var här? Och varför du är med henne?"~
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Men gud vad snabb jag var nu då! Hope you get happy! :) ♥
2012-01-22 @ 02:23:04 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (4) Trackbacks ()

Chapter 13 ~ The reason why she's here? PART 1

"Ja det är Louis. Tjena Harry, ja, jag kommer hem om någon timma eller så. Nej jag vet inte vad Junie gör ikväll. Ja hejdå"
"Så?" frågade jag när han hade lagt på.
"Jag måste gå hem om någon timma antar jag. Vi ska tydligen iväg på någon grej imorgon"
_________________________________________________________________
"Sjuhundraåttiotusenfemtioelvamljonerfemhundratrettiotolv" suckade jag, när jag började förstå att det fanns läxor tills skolan även fast man bara var ledig över ett sportlov. Matten skulle vara färdig tills imorgon. Okej, det här var svårt. Mamma och Pappa var inte hemma, och ingen människa kunde hjälpa mig. Om inte? Killarna gör väl ingenting idag.. Det var igår dom gjorde sin 'grej'. Jag orkar inte ringa, jag gör intrång i deras lägenhet istället, det funkar bra för mig.
Tre sekunder senare stod jag utanför deras dörr. Självklart, ingen öppnade. Men dörren var olåst. Jag kollade snett på dörren och smög in. Jag gick in mot sovrummen och hörde snarkningar. Jag rynkade pannan. Klockan var tre. Jag gick mot Louis sovrum. Han sov. Jag såg en stor klädhög ligga på golvet. Jag skakade på huvuudet åt den stora röran. Jag drog upp en tröja och vecklade ihop den till en boll. Sikta på huvudet. Ett, två, tre kasta!
"Mmm, Harry vad vill du?" mumlade Louis. Jag höll mig lite för skratt och gick och satte mig på sängkanten. "Harry varför sitter du här? Det är läskigt" mumlade Louis. Jag skakade på huvudet och pussade honom på kinden.
"God morgon" sa jag och Louis vaknade med ett ryck. Han fixade håret sådär stressat som alla killar gör, bara det att de aldrig lyckas då.
"Vad gör du här?" frågade han sedan hastigt. Jag ryckte på axlarna.
"Behöver hjälp med matten, hade hoppats på att någon smart. Då menar jag Zayn, skulle varit här, men nej" sa jag och flinade. "Klockan tre" sa jag sedan och kollade tröttsamt på Louis.
"Jaja, jag ska gå upp, kan du ursäkta mig?" sa Louis och gick mot badrummet.
"Kan jag be Zayn komma, jag behöver hjälp med matten?"
"Jo, ja, gör det!" sa Louis och log. Han fick tillbaka ett leende från mig. Jag drog upp telefonen och slog in numret.
"Liam här" svarade Liam. Jag kollade på min discplay för att kolla om jag verkligen ringde Zayn och ja, det hade jag gjort.
"Hej, är Zayn där?" frågade jag och jag hörde hur Liam skrattade. Samtidigt som jag hörde Zayn skrika varför i helvete Liam rörde hans telefon.
"Han kommer nu" sa Liam fort och Zayn tog tag  luren.
"Ja, det är jag" svarade han.
"Ja, det är ju ganska logsikt att du är du" svarade jag och han skrattade till.
"Ja, Hej Junie, vad ville du?" skrattade Zayn.
"Jo, kan du komma hem till Harry och Louis och hjälpa mig med läxan?" frågade jag och kände mig lite dum. Han ska liksom inte behöva komma ända hit för att hjälpa mig med läxorna.
"Ja, gärna. Jag gör allt för att slippa Liam och Niall just nu. Dom la ägg i mina byxor!" sa Zayn och jag skrattade. Jag ställde mig upp för att gå ut från Louis rum, han var ju ändå inte där.
"Ja grymt!" svarade jag och stängde dörren efter mig.
"Kommer om en halvtimma eller så, vi ses" sa Zayn och la på. Jag la på och låste telefonen. Jag kollade snabbt upp och krockade i en kvinna.
"Åh, förlåt det var inte meningen" sa jag som en reflex och kollade upp på kvinnans ansikte. "Caroline?"
"Ja det är Louis. Tjena Harry, ja, jag kommer hem om någon timma eller så. Nej jag vet inte vad Junie gör ikväll. Ja hejdå"
"Så?" frågade jag när han hade lagt på.
"Jag måste gå hem om någon timma antar jag. Vi ska tydligen iväg på någon grej imorgon"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Sjuhundraåttiotusenfemtioelvamljonerfemhundratrettiotolv" suckade jag, när jag började förstå att det fanns läxor tills skolan även fast man bara var ledig över ett sportlov. Matten skulle vara färdig tills imorgon. Okej, det här var svårt. Mamma och Pappa var inte hemma, och ingen människa kunde hjälpa mig. Om inte? Killarna gör väl ingenting idag.. Det var igår dom gjorde sin 'grej'. Jag orkar inte ringa, jag gör intrång i deras lägenhet istället, det funkar bra för mig.
Tre sekunder senare stod jag utanför deras dörr. Självklart, ingen öppnade. Men dörren var olåst. Jag kollade snett på dörren och smög in. Jag gick in mot sovrummen och hörde snarkningar. Jag rynkade pannan. Klockan var tre. Jag gick mot Louis sovrum. Han sov. Jag såg en stor klädhög ligga på golvet. Jag skakade på huvuudet åt den stora röran. Jag drog upp en tröja och vecklade ihop den till en boll. Sikta på huvudet. Ett, två, tre kasta!
"Mmm, Harry vad vill du?" mumlade Louis. Jag höll mig lite för skratt och gick och satte mig på sängkanten. "Harry varför sitter du här? Det är läskigt" mumlade Louis. Jag skakade på huvudet och pussade honom på kinden.
"God morgon" sa jag och Louis vaknade med ett ryck. Han fixade håret sådär stressat som alla killar gör, bara det att de aldrig lyckas då.
"Vad gör du här?" frågade han sedan hastigt. Jag ryckte på axlarna.
"Behöver hjälp med matten, hade hoppats på att någon smart. Då menar jag Zayn, skulle varit här, men nej" sa jag och flinade. "Klockan tre" sa jag sedan och kollade tröttsamt på Louis.
"Jaja, jag ska gå upp, kan du ursäkta mig?" sa Louis och gick mot badrummet.
"Kan jag be Zayn komma, jag behöver hjälp med matten?"
"Jo, ja, gör det!" sa Louis och log. Han fick tillbaka ett leende från mig. Jag drog upp telefonen och slog in numret.
"Liam här" svarade Liam. Jag kollade på min discplay för att kolla om jag verkligen ringde Zayn och ja, det hade jag gjort.
"Hej, är Zayn där?" frågade jag och jag hörde hur Liam skrattade. Samtidigt som jag hörde Zayn skrika varför i helvete Liam rörde hans telefon.
"Han kommer nu" sa Liam fort och Zayn tog tag  luren.
"Ja, det är jag" svarade han.
"Ja, det är ju ganska logsikt att du är du" svarade jag och han skrattade till.
"Ja, Hej Junie, vad ville du?" skrattade Zayn.
"Jo, kan du komma hem till Harry och Louis och hjälpa mig med läxan?" frågade jag och kände mig lite dum. Han ska liksom inte behöva komma ända hit för att hjälpa mig med läxorna.
"Ja, gärna. Jag gör allt för att slippa Liam och Niall just nu. Dom la ägg i mina byxor!" sa Zayn och jag skrattade. Jag ställde mig upp för att gå ut från Louis rum, han var ju ändå inte där.
"Ja grymt!" svarade jag och stängde dörren efter mig.
"Kommer om en halvtimma eller så, vi ses" sa Zayn och la på. Jag la på och låste telefonen. Jag kollade snabbt upp och krockade i en kvinna.
"Åh, förlåt det var inte meningen" sa jag som en reflex och kollade upp på kvinnans ansikte. "Caroline?"~
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Wihoo! Riktigt exited to att skriva nästa del! KOMMENTERA, TIPSA VÄNNER OM BLOGGEN! Skulle betyda ALLT! x Clara
2012-01-22 @ 00:38:57 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (0) Trackbacks ()

Chapter 12 ~ Mean Girls

"Jag vet, men jag sa det inte" sa Louis och jag skakade på huvudet. "Kan vi ses imorgon bara vi två?" frågade Louis.
"Sure"
_____________________________________________________________________
"Nej" svarade jag när Liam frågade om v inte kunde se en skräckfilm.
"Men så farlig är den inte, det är bara 20 saker som är lite läskiga" sa Louis och jag skakade på hvuudet.
"Glöm det" sa ja och han suckade.
"Action då?"
"Som om det skulle vara ett bättre val.." fortsatte jag och han flinade.
"Mean girls!" utbrast han helt plötsligt. "Du har den här på dvd, då behöver vi inte hyra den!" fortsatte han. Jag skrattade till.
"Kollar du också på Mean Girls?" sa jag och Louis nickade.
"Självklart självklart, ingen missar Mean Girls." svarade han och jag bara kollade på honom. "Jag och Harry kollar minst en gång i veckan."
"Jaha? Varför?" frågade jag samtidigt som jag skrattade en aning.
"Dom är bra, löjliga. Typiskt tjejer alltså" sa Louis och skrattade. "Och ja, tjejer kan vara löjliga"
"Ibland ja, men inte alltid" sa jag och Louis flinade.
"Ni tjejer förstorar allting hela tiden.. Bråkar om småsaker" fortsatte han.
"Pfft! Inte alla! Du kan inte säga hela tiden heller" utbrast jag. Louis kollade menade på mig.
"Precis som du gjorde nu"
"Åh.. Jaha" sa jag och skämdes lite. "Jag menade inte att.. Överdriva" ursäktade jag mig.
"Jag sa bara sanningen" skattade Louis och tryckte på play. Jag drog handen genom håret och slog mig ner i soffan.
"Ja nu blir hon överkörd" sa jag och Louis skrattade.
"Den är så klockren!" fortsatte Louis och jag fyllde i hans skratt. Jag kollade på honom, jag mårkte att vi nu satt tätt intill varandra. Jag kollade osäkert på honom och kollade ner. Varför skäms jag när killar kollar på mig? Varför? Jag drog upp telefonen ur fickan. Jag vet inte varför jag gör så när jag blir nervös. Fyra nya sms. Alla från Harry.
'Jo du hej, vill du hitta på något Louis är ju inte här ikväll. Han skulle någonstans. Hör av dig' alla fyra sms var likadana.
"Louis? Vart sa du att du skulle någonstans?" frågade jag misstänksamt. Louis ryckte på axlarna.
"Någonstans tror jag att jag sa till Harry.." sa Louis och ryckte på axlarna. "Jag svarade inget annat." Helt plötsligt började Louis telefon ringa.
"Ja det är Louis. Tjena Harry, ja, jag kommer hem om någon timma eller så. Nej jag vet inte vad Junie gör ikväll. Ja hejdå"
"Så?" frågade jag när han hade lagt på.
"Jag måste gå hem om någon timma antar jag. Vi ska tydligen iväg på någon grej imorgon"
"Jag vet, men jag sa det inte" sa Louis och jag skakade på huvudet. "Kan vi ses imorgon bara vi två?" frågade Louis.
"Sure"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~¨


"Nej" svarade jag när Liam frågade om v inte kunde se en skräckfilm.
"Men så farlig är den inte, det är bara 20 saker som är lite läskiga" sa Louis och jag skakade på hvuudet.
"Glöm det" sa ja och han suckade.
"Action då?"
"Som om det skulle vara ett bättre val.." fortsatte jag och han flinade.
"Mean girls!" utbrast han helt plötsligt. "Du har den här på dvd, då behöver vi inte hyra den!" fortsatte han. Jag skrattade till.
"Kollar du också på Mean Girls?" sa jag och Louis nickade.
"Självklart självklart, ingen missar Mean Girls." svarade han och jag bara kollade på honom. "Jag och Harry kollar minst en gång i veckan."
"Jaha? Varför?" frågade jag samtidigt som jag skrattade en aning.
"Dom är bra, löjliga. Typiskt tjejer alltså" sa Louis och skrattade. "Och ja, tjejer kan vara löjliga"
"Ibland ja, men inte alltid" sa jag och Louis flinade.
"Ni tjejer förstorar allting hela tiden.. Bråkar om småsaker" fortsatte han.
"Pfft! Inte alla! Du kan inte säga hela tiden heller" utbrast jag. Louis kollade menade på mig.
"Precis som du gjorde nu"
"Åh.. Jaha" sa jag och skämdes lite. "Jag menade inte att.. Överdriva" ursäktade jag mig.
"Jag sa bara sanningen" skattade Louis och tryckte på play. Jag drog handen genom håret och slog mig ner i soffan.
"Ja nu blir hon överkörd" sa jag och Louis skrattade.
"Den är så klockren!" fortsatte Louis och jag fyllde i hans skratt. Jag kollade på honom, jag mårkte att vi nu satt tätt intill varandra. Jag kollade osäkert på honom och kollade ner. Varför skäms jag när killar kollar på mig? Varför? Jag drog upp telefonen ur fickan. Jag vet inte varför jag gör så när jag blir nervös. Fyra nya sms. Alla från Harry.
'Jo du hej, vill du hitta på något Louis är ju inte här ikväll. Han skulle någonstans. Hör av dig' alla fyra sms var likadana.
"Louis? Vart sa du att du skulle någonstans?" frågade jag misstänksamt. Louis ryckte på axlarna.
"Någonstans tror jag att jag sa till Harry.." sa Louis och ryckte på axlarna. "Jag svarade inget annat." Helt plötsligt började Louis telefon ringa.
"Ja det är Louis. Tjena Harry, ja, jag kommer hem om någon timma eller så. Nej jag vet inte vad Junie gör ikväll. Ja hejdå"
"Så?" frågade jag när han hade lagt på.
"Jag måste gå hem om någon timma antar jag. Vi ska tydligen iväg på någon grej imorgon"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Aa, sjukt ledsen för att det blev kort. Men jag skulle ha skrivit förrut men jag somnade :3 Skriver imorgon natt, eller på Lördag!
2012-01-19 @ 21:30:12 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (1) Trackbacks ()

:)

Emelie om Chapter 11 ~ Apples..:
Du är jätteduktig!!! <3
Hur många kapitel är det kvar? Kommer du göra flera noveller efter den här eller? 
Älskar din novell hittils!!! <3
IP: 83.233.121.135
Jag kommer nog göra fler noveller om jag kommer på en ny story.. Ja har ingen aning om hur många kapitel det är kvar ;) Beror väl helt på hur många som läser :P
2012-01-19 @ 20:46:15 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (1) Trackbacks ()

Chapter 11 ~ Apples..

"Då provar vi igen och ser hur det känns då" sa Louis och kysste mig. Jag besvarade kyssen. JAG BESVARAR KYSSEN VARFÖR BESVARAR JAG KYSSEN?! Han avlutade den och log. "Du besvarade den, det kan inte betyda att du ogillade den första gången" sa Louis och gick in igen. Jag bara kollade rakt på platsen där Louis stod. Jag suckade och drog upp telefonen. Jag träck på nytt meddlenade ' Okej, vi kan försöka och se hur det går med "oss". Lova mig att vi inte säger något till Harry. Snälla' kontakter, Louis. Jag tog ett djupt andetag och sedan på skicka.
_______________________________________________________________________
"Kom in och städa nu!" Skrek Louis inifrån. Jag log och gick in. "Hej" sa Louis när jag kom in. Jag nickade.
"Hej" sa jag och kollade runt i köket. Härligt med mjöl på golvet. "Mjöl kan man väl dammsuga upp?" frågade jag och Louis kollade på disktrasan han hade tänkt använda.
"Joo" sa han och nickade. "Den är där bakom den där grejen där" sa Louis och pekade på någonting. Jag kollade fundersamt på honom. Ja det fanns många grejer i det där rummet. "Men! Jag hämtar den då eftersom jag är en sån gentleman!" sa Louis och gick mot 'grejen'. Han mumlade något med att den satt fast. Helt plötsligt hörde jag en smäll. Jag såg sedan Louis ligga ner på golvet men ingen dammsugare. Jag skrattade lite åt honom.
"Behöver du hjälp upp?" fnissade jag och han flinade irriterat. Jag tog tag i hans hand och drog upp honom på fötter. Jag vände mig om och såg dammsugaren. Dammsugaren. Vilken grej det verkade som. Just idag var dammsugaren riktigt cool. Jag drog undan några grejer och tog upp dammsugaren. "Var det så svårt?" frågade jag och Louis slog till mig på axeln.
"Ja, det var det!" sa Louis och ryckte dammsugaren till sig. Ja höjde ögonbrynen och gick mot köksbänken. Jag hoppade upp på den och kollade när Louis dammsugade upp allting fint. Louis tröttnade på att dammsuga och saatte på radion. Han började dansa lite och jag skrattade åt hans rörelser. Han kollade oskyldigt på mig.
"Men den här låten känner jag igen!" utbrast jag när de bytte låt på radion. Louis skakar på huvudet.
"Inte jag, vilka är One Direction?" låtsades Louis om. "Grym är dom i allafall" sa han sedan och började tralla på låten. Jag fnös. "Baby, you light up my world like nobody else" började han sjunga. Jag skakade på huvudet åt den dammsugande, sjungande Louis. "You dont know you're beautiful"
"That what makes you beautiful!" jag vände mig hastigt och Harry stod i dörröppningen. Han vinkade och vi vinkade tillbaka.
"Hej" sa jag osäkert när jag såg att hans ena byxben var trasigt. Han märkte att jag kollade på det och han log ursäktande.
"Det kom en hund" sa Harry. Jag log.
"En hund, men långt hår, smink och kanske märkeskläder?" frågade jag och Harry nickade."
"Precis en sån!" svarade han. Louis stängde av dammsugaren och Harry kollade undrande på oss.
"Vi var hungriga" sa Louis och jag nickade.
"Så vi tänkte göra pannkakor" fyllde jag i. Harry nickade.
"Och hur gick det?" frågade han sedan. Louis och jag kollade ursäktande på varandra.
"Han kastade mjöl på mig" sa jag och plutade med underläppen. Harry skrattade.
"Stackars lilla Junie" sa han och log. Jag skakade på huvudet.
"Men Junie kastade ägg på mig." fortsatte Louis och ja fnissade. Harry nickade och rynkade pannan. "Sen så slogs vi lite nästan. Eller vi, ja vi hade catfight.. Och se-" sa Louis men jag skakade hastigt på huvudet.
"Vadå? Vad hände sen?" frågade Harry. Jag skakade på huvudet.
"Ingenting, vi kollade bara omkring och såg att vi behövde städa" sa jag fort. Harry skrattade.
"Glad att jag inte var här innan ni städat." sa Harry och jag nickade instämmande.
"Men om jag tänker efter så blev det ju inga pannkakor.." sa Louis och jag skrattade till. Det blev inte några pannkakor, just det.
"Jag har äpplen med mig" sa Harry och log. Jag nickade.
"Det är ganska okej" sa jag och nickade.
"Jag hämtar dom i hallen" sa Harry och sprang ut. Jag pustade högt ut.
"Louis du var nära att berätta" viskade jag han flinade.
"Jag vet, men jag sa det inte" sa Louis och jag skakade på huvudet. "Kan vi ses imorgon bara vi två?" frågade Louis.
"Sure"
"Då provar vi igen och ser hur det känns då" sa Louis och kysste mig. Jag besvarade kyssen. JAG BESVARAR KYSSEN VARFÖR BESVARAR JAG KYSSEN?! Han avlutade den och log. "Du besvarade den, det kan inte betyda att du ogillade den första gången" sa Louis och gick in igen. Jag bara kollade rakt på platsen där Louis stod. Jag suckade och drog upp telefonen. Jag träck på nytt meddlenade ' Okej, vi kan försöka och se hur det går med "oss". Lova mig att vi inte säger något till Harry. Snälla' kontakter, Louis. Jag tog ett djupt andetag och sedan på skicka.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Kom in och städa nu!" Skrek Louis inifrån. Jag log och gick in. "Hej" sa Louis när jag kom in. Jag nickade.
"Hej" sa jag och kollade runt i köket. Härligt med mjöl på golvet. "Mjöl kan man väl dammsuga upp?" frågade jag och Louis kollade på disktrasan han hade tänkt använda.
"Joo" sa han och nickade. "Den är där bakom den där grejen där" sa Louis och pekade på någonting. Jag kollade fundersamt på honom. Ja det fanns många grejer i det där rummet. "Men! Jag hämtar den då eftersom jag är en sån gentleman!" sa Louis och gick mot 'grejen'. Han mumlade något med att den satt fast. Helt plötsligt hörde jag en smäll. Jag såg sedan Louis ligga ner på golvet men ingen dammsugare. Jag skrattade lite åt honom.
"Behöver du hjälp upp?" fnissade jag och han flinade irriterat. Jag tog tag i hans hand och drog upp honom på fötter. Jag vände mig om och såg dammsugaren. Dammsugaren. Vilken grej det verkade som. Just idag var dammsugaren riktigt cool. Jag drog undan några grejer och tog upp dammsugaren. "Var det så svårt?" frågade jag och Louis slog till mig på axeln.
"Ja, det var det!" sa Louis och ryckte dammsugaren till sig. Ja höjde ögonbrynen och gick mot köksbänken. Jag hoppade upp på den och kollade när Louis dammsugade upp allting fint. Louis tröttnade på att dammsuga och saatte på radion. Han började dansa lite och jag skrattade åt hans rörelser. Han kollade oskyldigt på mig.
"Men den här låten känner jag igen!" utbrast jag när de bytte låt på radion. Louis skakar på huvudet.
"Inte jag, vilka är One Direction?" låtsades Louis om. "Grym är dom i allafall" sa han sedan och började tralla på låten. Jag fnös. "Baby, you light up my world like nobody else" började han sjunga. Jag skakade på huvudet åt den dammsugande, sjungande Louis. "You dont know you're beautiful"
"That what makes you beautiful!" jag vände mig hastigt och Harry stod i dörröppningen. Han vinkade och vi vinkade tillbaka.
"Hej" sa jag osäkert när jag såg att hans ena byxben var trasigt. Han märkte att jag kollade på det och han log ursäktande.
"Det kom en hund" sa Harry. Jag log.
"En hund, men långt hår, smink och kanske märkeskläder?" frågade jag och Harry nickade."
"Precis en sån!" svarade han. Louis stängde av dammsugaren och Harry kollade undrande på oss.
"Vi var hungriga" sa Louis och jag nickade.
"Så vi tänkte göra pannkakor" fyllde jag i. Harry nickade.
"Och hur gick det?" frågade han sedan. Louis och jag kollade ursäktande på varandra.
"Han kastade mjöl på mig" sa jag och plutade med underläppen. Harry skrattade.
"Stackars lilla Junie" sa han och log. Jag skakade på huvudet.
"Men Junie kastade ägg på mig." fortsatte Louis och ja fnissade. Harry nickade och rynkade pannan. "Sen så slogs vi lite nästan. Eller vi, ja vi hade catfight.. Och se-" sa Louis men jag skakade hastigt på huvudet.
"Vadå? Vad hände sen?" frågade Harry. Jag skakade på huvudet.
"Ingenting, vi kollade bara omkring och såg att vi behövde städa" sa jag fort. Harry skrattade.
"Glad att jag inte var här innan ni städat." sa Harry och jag nickade instämmande.
"Men om jag tänker efter så blev det ju inga pannkakor.." sa Louis och jag skrattade till. Det blev inte några pannkakor, just det.
"Jag har äpplen med mig" sa Harry och log. Jag nickade.
"Det är ganska okej" sa jag och nickade.
"Jag hämtar dom i hallen" sa Harry och sprang ut. Jag pustade högt ut.
"Louis du var nära att berätta" viskade jag han flinade.
"Jag vet, men jag sa det inte" sa Louis och jag skakade på huvudet. "Kan vi ses imorgon bara vi två?" frågade Louis.
"Sure"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag ska börja igen! Älskar när min statistik höjdes med 10 fler ahhah :) Kommentera tipsa vänner, jag blir mer aktiv då..
2012-01-18 @ 22:00:11 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (4) Trackbacks ()

Jag tänker nog försöka göra klart den här!

Jag ska försöka skriva den här så bra som möjligt och ja, duvet, skriva klart den hahaha, nästa del kommer nog ikväll nångång, förlåt för dålig uppdatering, jag var lite smått sur på mig själv då :)
2012-01-18 @ 18:57:01 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Kan inte skriva på två dagar!

Hej! Jo alltså dåhär är det, imorgon är det skola. Ja ska hem med en vän för att hon fyller år :D Kommer nog hem på natten, typ tolv tiden. Idag hinner jag inte skriva klart ett kapitel, sjukt ledsen för det. Men på lördag kommer det nog upp! Så ni får hålla ut tills dess!
TIPSA VÄNNER OM BLOGGEN! SKULLE BETYDA ALLT! ♥
2012-01-12 @ 22:17:25 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Chapter 10 ~ Flour

"Då gör vi pannkakor!" sa Louis och räckte upp händerna i luften. "Hallå du ska vara glad!" sa Louis och kollade på mig. Jag fnissade till. "Sådärja"
_____________________________________________________________________________
"Alltså vad håller du på med?" frågade jag skräckslaget när jag såg att Louis fått ett ägg i håret. Louis kollade skumt på mig. Han ryckte på axlarna.
"Du måste ju ha sett Pippi Långstrump eftersom du har släkt från Sverige? Hon häller ju ägg i håret för att det ska bli fint då" sa Louis och jag skakade på huvudet. "Det får mig att tänka, du kanske också vill ha ägg i håret" sa Louis och sken upp. Han tog upp ett ägg från köksbänken.
"Nej nej nej nej nej! Du skulle bara våga" sa jag och gjorde aja baja fingret åt honom.
"Jag vågar" sa Louis och ryckte på axlarna. Jag skakade skräckslaget på huvudet.
"Nej, det gör du inte" sa jag och hoppades på att han inte gjorde det. Han nickade och helt plötsligt hade jag ett ägg i håret och i luvan på min kofta. Jag kände på ägget i håret och gjorde en äcklad min. "Nu, nu är det krig!" sa jag och drog upp mjöl paketet. Efter kanske fem sekunder så var hela Louis vit. "Vart är du någonstans?" sa jag fnissade. Till sist såg jag Louis stora leende.
"Vill du ha en kram?" frågade han och jag skakade tvärt på huvudet. "Inte" jag skakade på huvudet igen. Louis öppnade kylen. När han stängt kylen hade han ett mjölkpaket i handen. Jag kollade skräckslaget på honom och skakade på huvudet i 190 kilometer i timmen. Ett, två, tre Junie är blöt. Blöt av mjölk.
"Ja nu kanske jag vill ha en kram" sa jag och log så gulligt jag kunde. Louis skakade på huvudet.
"Jag vill inte att mjölk och mjöl blandas det blir liksom klumpigt" sa Louis och nickade tveksamt.
"Då får vi väl klumpa oss då, för du ska minsann också bli blöt!" sa jag bestämt. Louis började springa tills han insåg att Harry nog skulle bli arg om vi mjölat ner hela lägen heten. Så han tog en sop som skydd. Jag sprang mot han med han viftade med sin dumma sop. Då fick jag en idé en riktig snilleblixt.
"Ajjjj! Du slog mig i ögat" utbrast jag och tog handen över ögat. Jag hörde hur Louis släppte sopen och gick emot mig.
"Förlåt hur gick det?" frågade han oroligt. Jag skakade på huvudet och visade att det inte gick bra. Jag tog armarna om honom och kramade han ordenkligt så han blev lika blöt som jag. Jag fnissade till lite.
"Lurad" sa jag fort och suckade.
"Du skämtar med mig va?" jag skakade på huvudet.
"Jag lyckades! Det gjorde inte du" sa jag och log. Jag märkte att Louis armar fortfarande var runt mig och att mina armar var runt hans.
"Du är ganska söt i klumpar" sa Louis och jag kollade generat ner. Jag kände hur kinderna hettade till och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag kollade tveksamt kollade upp på honom. Jag mötta hans ögon och jag vet inte riktigt vad som hände. Jag kände hur avständet mellan oss blev mindre och nu var det bara någon millimeter kvar. Jag kände hur hjärtat slog fortare. Men helt plöstligt var jag där. Louis läppar var där, mot mina. Tätt intill mina. Jag drog upp min armar längs med hans ryggrad och upp runt halsen. Och hans händer var nere vid min midja. Vi avlutade kyssen och jag kollade lika chockat på han som han kollade på mig. Jag la några fingrar över munnen och skakade lätt på huvudet.
"Herregud" sa jag och kollade på Louis som skakade på huvudet han med.
"Vad gjorde vi nyss? Kan du förklara det?" frågade han med spänd röst. Jag skakade mållöst på huvudet. Jag ställde mig hastigt upp och sprang ut på balkongen. Regnet öste ner över hela London. Jag drog händerna över kläderna. Mjölet och mjölken hade nästan försvunnit efter kriget vi nyss hade. Jag lutade mig mot räcket och helt plötsligt kände jag två armar runt omkring mig. Jag vände mig långsamt om och mötte Louis ansikte.
"Hej" sa jag tveksamt och vände mig om igen.
"Hej" svarade Louis mjukt. Jag undrar varför han helt plötsligt tyckte att det var helt okej att vi kysstes? "Jag tänkte över det som nyss hände på fem sekunder, och jag måste erkänna att jag faktiskt gillade det" sa Louis och jag vände mig hastigt om och han tog ett steg bakåt och släppte taget om mig.
"Vi känner knappt varanda?" sa jag och kollade upp på honom.
"Jag vet, men alltså.." började han och jag skakade på huvudet.
"Nej, det här går inte, jag fattar ingenting!" sa jag och Louis kollade snett på mig.
"Så hur tyckte du att det kändes? Bra eller dåligt?" frågade Louis och gick närmare mig. Ja ryckte på axlarna.
"Jag vet inte" svarade jag tveksamt.
"Då provar vi igen och ser hur det känns då" sa Louis och kysste mig. Jag besvarade kyssen. JAG BESVARAR KYSSEN VARFÖR BESVARAR JAG KYSSEN?! Han avlutade den och log. "Du besvarade den, det kan inte betyda att du ogillade den första gången" sa Louis och gick in igen. Jag bara kollade rakt på platsen där Louis stod. Jag suckade och drog upp telefonen. Jag träck på nytt meddlenade ' Okej, vi kan försöka och se hur det går med "oss". Lova mig att vi inte säger något till Harry. Snälla' kontakter, Louis. Jag tog ett djupt andetag och sedan på skicka.
_______________________________________________________________________
"Då gör vi pannkakor!" sa Louis och räckte upp händerna i luften. "Hallå du ska vara glad!" sa Louis och kollade på mig. Jag fnissade till. "Sådärja"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Alltså vad håller du på med?" frågade jag skräckslaget när jag såg att Louis fått ett ägg i håret. Louis kollade skumt på mig. Han ryckte på axlarna.
"Du måste ju ha sett Pippi Långstrump eftersom du har släkt från Sverige? Hon häller ju ägg i håret för att det ska bli fint då" sa Louis och jag skakade på huvudet. "Det får mig att tänka, du kanske också vill ha ägg i håret" sa Louis och sken upp. Han tog upp ett ägg från köksbänken.
"Nej nej nej nej nej! Du skulle bara våga" sa jag och gjorde aja baja fingret åt honom.
"Jag vågar" sa Louis och ryckte på axlarna. Jag skakade skräckslaget på huvudet.
"Nej, det gör du inte" sa jag och hoppades på att han inte gjorde det. Han nickade och helt plötsligt hade jag ett ägg i håret och i luvan på min kofta. Jag kände på ägget i håret och gjorde en äcklad min. "Nu, nu är det krig!" sa jag och drog upp mjöl paketet. Efter kanske fem sekunder så var hela Louis vit. "Vart är du någonstans?" sa jag fnissade. Till sist såg jag Louis stora leende.
-You want a hug?

"Vill du ha en kram?" frågade han och jag skakade tvärt på huvudet. "Inte" jag skakade på huvudet igen. Louis öppnade kylen. När han stängt kylen hade han ett mjölkpaket i handen. Jag kollade skräckslaget på honom och skakade på huvudet i 190 kilometer i timmen. Ett, två, tre Junie är blöt. Blöt av mjölk.
"Ja nu kanske jag vill ha en kram" sa jag och log så gulligt jag kunde. Louis skakade på huvudet.
"Jag vill inte att mjölk och mjöl blandas det blir liksom klumpigt" sa Louis och nickade tveksamt.
"Då får vi väl klumpa oss då, för du ska minsann också bli blöt!" sa jag bestämt. Louis började springa tills han insåg att Harry nog skulle bli arg om vi mjölat ner hela lägen heten. Så han tog en sop som skydd. Jag sprang mot han med han viftade med sin dumma sop. Då fick jag en idé en riktig snilleblixt.
"Ajjjj! Du slog mig i ögat" utbrast jag och tog handen över ögat. Jag hörde hur Louis släppte sopen och gick emot mig.
"Förlåt hur gick det?" frågade han oroligt. Jag skakade på huvudet och visade att det inte gick bra. Jag tog armarna om honom och kramade han ordenkligt så han blev lika blöt som jag. Jag fnissade till lite.
"Lurad" sa jag fort och suckade.
"Du skämtar med mig va?" jag skakade på huvudet.
"Jag lyckades! Det gjorde inte du" sa jag och log. Jag märkte att Louis armar fortfarande var runt mig och att mina armar var runt hans.
"Du är ganska söt i klumpar" sa Louis och jag kollade generat ner. Jag kände hur kinderna hettade till och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag kollade tveksamt kollade upp på honom. Jag mötta hans ögon och jag vet inte riktigt vad som hände. Jag kände hur avständet mellan oss blev mindre och nu var det bara någon millimeter kvar. Jag kände hur hjärtat slog fortare. Men helt plöstligt var jag där. Louis läppar var där, mot mina. Tätt intill mina. Jag drog upp min armar längs med hans ryggrad och upp runt halsen. Och hans händer var nere vid min midja. Vi avlutade kyssen och jag kollade lika chockat på han som han kollade på mig. Jag la några fingrar över munnen och skakade lätt på huvudet.
"Herregud" sa jag och kollade på Louis som skakade på huvudet han med.
"Vad gjorde vi nyss? Kan du förklara det?" frågade han med spänd röst. Jag skakade mållöst på huvudet. Jag ställde mig hastigt upp och sprang ut på balkongen. Regnet öste ner över hela London. Jag drog händerna över kläderna. Mjölet och mjölken hade nästan försvunnit efter kriget vi nyss hade. Jag lutade mig mot räcket och helt plötsligt kände jag två armar runt omkring mig. Jag vände mig långsamt om och mötte Louis ansikte.
"Hej" sa jag tveksamt och vände mig om igen.
"Hej" svarade Louis mjukt. Jag undrar varför han helt plötsligt tyckte att det var helt okej att vi kysstes? "Jag tänkte över det som nyss hände på fem sekunder, och jag måste erkänna att jag faktiskt gillade det" sa Louis och jag vände mig hastigt om och han tog ett steg bakåt och släppte taget om mig.
"Vi känner knappt varanda?" sa jag och kollade upp på honom.
"Jag vet, men alltså.." började han och jag skakade på huvudet.
"Nej, det här går inte, jag fattar ingenting!" sa jag och Louis kollade snett på mig.
"Så hur tyckte du att det kändes? Bra eller dåligt?" frågade Louis och gick närmare mig. Ja ryckte på axlarna.
"Jag vet inte" svarade jag tveksamt.
"Då provar vi igen och ser hur det känns då" sa Louis och kysste mig. Jag besvarade kyssen. JAG BESVARAR KYSSEN VARFÖR BESVARAR JAG KYSSEN?! Han avlutade den och log. "Du besvarade den, det kan inte betyda att du ogillade den första gången" sa Louis och gick in igen. Jag bara kollade rakt på platsen där Louis stod. Jag suckade och drog upp telefonen. Jag träck på nytt meddlenade ' Okej, vi kan försöka och se hur det går med "oss". Lova mig att vi inte säger något till Harry. Snälla' kontakter, Louis. Jag tog ett djupt andetag och sedan på skicka.
-You want to try?
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
KOMMENTERA! TIPSA! HAHAHA tycker ni att jag ska ha bilderna på toppen som typ en header för varje kapitel om ni förstår hur jag menar? :p
2012-01-11 @ 21:48:30 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (1) Trackbacks ()

Chapter 9 ~ Stopped

"Du kan komma hit imorgon om du har.. Lust" mumlade jag och hon nickade.
"Men vi ses" sa hon fort och sprang ner för trapporna. Zayn hade somnat om och jag suckade. Louis som fortfarande kollade efter Junie fast hon var ute ur lägenheten. Niall knuffade till Louis i sidan.
"Vad är det?" frågade Louis och Niall nickade mot mig som stod och glodde på Louis. "Vad kollar du?" frågade han mig och jag flinade.
"Vad kollar du på?"
_____________________________________________________________________________
"Inget speciellt sådär.." svarade Louis och jag såg hur hans ansikte långsamt började skifta färg till rött. Jag flinade åt honom och skakade på huvudet.
"Zayn.. Zayn.. ZAYN VAKNA!!" skrek Niall och Zayn vaknade till lite. Han såg levande död ut.. Typ. "Upp med dig! Louis och Harry vill sova!" fortsatte Niall skrika och Zayn ställde sig långsamt upp och hasade sig mot ytterdörren. Han mumlade något hejdå liknande. Niall flinade och vinkade hejdå med ett extra stort leende. Jag kollade skumt tillbaka.
När dom stängd ytterdörren efter sig vände jag mig mot Louis.
"Vad var det där om?" frågade jag irriterat.
"Vad menar du?" frågade Louis, och helt enkelt låtsades som ingenting. Jag suckade.
"Varför kollar du på Junie sådär?" frågade jag och han himlade med ögonen.
"Får jag inte kolla på henne eller? Ni är ju inte direkt tillsammans.." svarade Louis lite surt.
"Vadå är ni det?" kontrade jag och Louis kollade på mig och skakade på huvudet.
"Vi är bara vänner, och vi kommer alltid vara vänner, för att hon är din vän och för att hon just nu är fyra år yngre än mig, fast det kommer hon förståss vara i evigheter."
"Okej" svarade jag.
"Och för att jag är ju gift med dig och dina lockar Harry" sa Louis och skickade en slängkyss till mig. Jag började skratta och Louis gjorde detsamma.
JUNIES PERSPEKTIV!!!
'Du kan börja gå över till oss nu, Louis är hemma. Jag ska bara iväg och köpta lite saker' jag läste igenom smset.
"Okej då, gör nåt bra av dagen" sa jag för mig själv. Jag drog på mig mina ytterkläder. Öppnade dörren låste den och gick. Var det nödvändigt att det skulle regna just idag? Jag drog upp telefonen och kollade på twitter medans jag väntade på trafikljuset. Överallt stod det "@Harry_Styles I'm sorry about you friend" och en massa sånt, jag rynkade pannan åt det och undrade hur i all världen dom visste om det. Jag märkte att trafikljusgubben skiftade till grönt och att jag nu kunde gå över vägen.
Jag började närma mig lägenheten och jag märkte att regnet började bli kraftigare så jag började springa. Jag sprang fort uppför trapphuset och knackade på. En yrvaken Louis öppnade dörren.
"Öh.. Hej.. Kom in." sa han och kliade sig i nacken. "Harry skulle handla nåt men han blev stoppad av en massa fans påvägen dit, så han kommer nog tillbaka om några timmar" sa Louis och flinade.
"Timmar?" frågade jag och gapade. Louis flinade åt mig.
"Ja han ska först bli färdig med alla galna tjejer som messar att Harry Styles är här kom hit!" sa Louis och visade med händerna. "Sen så ska Harry in till affären, det kan ta ett tag, sen så kommer det ju fans på hemvägen med, då blir det några timmar" sa Louis och nickade.
"Jaha" sa jag och drog av mig den blöta jackan. "Jag får väl nöja mig med dig då" sa jag och puttade till honom i sidan.
"Nöja dig? Det ska vara en ära för dig att vara med mig!" sa Louis och kollade på mig som om jag var helt från vettet. Jag ryckte på axlarna.
"Du frågar jag dig. Har du ätit frukost?" frågade jag och Louis skakade på huvudet.
"Vad får dig att tro att jag inet har det?" frågade Louis och gömde sig under en filt för att täcka över pyjamasen.
"Nä, jag vet inte" svarade jag och höjde ögonbrynen.
"Nej jag har inte ätit, har du?" frågade Louis och jag skakade på huvudet.
"Jag är ingen frukost människa" sa jag och Louis skrattade. Jag kollade undrande på honom.
"Varför var det kul?" frågade jag och han skrattade ännu mer.
"Är det någon tjejgrej att inte äta frukost? Typ många tjejer jag känner säger att dom inte kan äta på morgonen och sånt" sa Louis och jag la armarna i kors.
"Jag kan äta pannkakor och sånt, men fil och flingor funkar inte" sa jag och Louis nickade.
"Då gör vi pannkakor!" sa Louis och räckte upp händerna i luften. "Hallå du ska vara glad!" sa Louis och kollade på mig. Jag fnissade till. "Sådärja"
"Du kan komma hit imorgon om du har.. Lust" mumlade jag och hon nickade.
"Men vi ses" sa hon fort och sprang ner för trapporna. Zayn hade somnat om och jag suckade. Louis som fortfarande kollade efter Junie fast hon var ute ur lägenheten. Niall knuffade till Louis i sidan.
"Vad är det?" frågade Louis och Niall nickade mot mig som stod och glodde på Louis. "Vad kollar du?" frågade han mig och jag flinade.
"Vad kollar du på?"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Inget speciellt sådär.." svarade Louis och jag såg hur hans ansikte långsamt började skifta färg till rött. Jag flinade åt honom och skakade på huvudet.
"Zayn.. Zayn.. ZAYN VAKNA!!" skrek Niall och Zayn vaknade till lite. Han såg levande död ut.. Typ. "Upp med dig! Louis och Harry vill sova!" fortsatte Niall skrika och Zayn ställde sig långsamt upp och hasade sig mot ytterdörren. Han mumlade något hejdå liknande. Niall flinade och vinkade hejdå med ett extra stort leende. Jag kollade skumt tillbaka.
När dom stängd ytterdörren efter sig vände jag mig mot Louis.
"Vad var det där om?" frågade jag irriterat.
"Vad menar du?" frågade Louis, och helt enkelt låtsades som ingenting. Jag suckade.
"Varför kollar du på Junie sådär?" frågade jag och han himlade med ögonen.
"Får jag inte kolla på henne eller? Ni är ju inte direkt tillsammans.." svarade Louis lite surt.
"Vadå är ni det?" kontrade jag och Louis kollade på mig och skakade på huvudet.
"Vi är bara vänner, och vi kommer alltid vara vänner, för att hon är din vän och för att hon just nu är fyra år yngre än mig, fast det kommer hon förståss vara i evigheter."
"Okej" svarade jag.
"Och för att jag är ju gift med dig och dina lockar Harry" sa Louis och skickade en slängkyss till mig. Jag började skratta och Louis gjorde detsamma.
'Du kan börja gå över till oss nu, Louis är hemma. Jag ska bara iväg och köpta lite saker' jag läste igenom smset.
"Okej då, gör nåt bra av dagen" sa jag för mig själv. Jag drog på mig mina ytterkläder. Öppnade dörren låste den och gick. Var det nödvändigt att det skulle regna just idag? Jag drog upp telefonen och kollade på twitter medans jag väntade på trafikljuset. Överallt stod det "@Harry_Styles I'm sorry about you friend" och en massa sånt, jag rynkade pannan åt det och undrade hur i all världen dom visste om det. Jag märkte att trafikljusgubben skiftade till grönt och att jag nu kunde gå över vägen.
Jag började närma mig lägenheten och jag märkte att regnet började bli kraftigare så jag började springa. Jag sprang fort uppför trapphuset och knackade på. En yrvaken Louis öppnade dörren.
"Öh.. Hej.. Kom in." sa han och kliade sig i nacken. "Harry skulle handla nåt men han blev stoppad av en massa fans påvägen dit, så han kommer nog tillbaka om några timmar" sa Louis och flinade.
"Timmar?" frågade jag och gapade. Louis flinade åt mig.
"Ja han ska först bli färdig med alla galna tjejer som messar att Harry Styles är här kom hit!" sa Louis och visade med händerna. "Sen så ska Harry in till affären, det kan ta ett tag, sen så kommer det ju fans på hemvägen med, då blir det några timmar" sa Louis och nickade.
"Jaha" sa jag och drog av mig den blöta jackan. "Jag får väl nöja mig med dig då" sa jag och puttade till honom i sidan.
"Nöja dig? Det ska vara en ära för dig att vara med mig!" sa Louis och kollade på mig som om jag var helt från vettet. Jag ryckte på axlarna.
"Du frågar jag dig. Har du ätit frukost?" frågade jag och Louis skakade på huvudet.
"Vad får dig att tro att jag inet har det?" frågade Louis och gömde sig under en filt för att täcka över pyjamasen.
"Nä, jag vet inte" svarade jag och höjde ögonbrynen.
"Nej jag har inte ätit, har du?" frågade Louis och jag skakade på huvudet.
"Jag är ingen frukost människa" sa jag och Louis skrattade. Jag kollade undrande på honom.
"Varför var det kul?" frågade jag och han skrattade ännu mer.
"Är det någon tjejgrej att inte äta frukost? Typ många tjejer jag känner säger att dom inte kan äta på morgonen och sånt" sa Louis och jag la armarna i kors.
"Jag kan äta pannkakor och sånt, men fil och flingor funkar inte" sa jag och Louis nickade.
"Då gör vi pannkakor!" sa Louis och räckte upp händerna i luften. "Hallå du ska vara glad!" sa Louis och kollade på mig. Jag fnissade till. "Sådärja"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Pannkakor! Gud vad sugen jag blev på pannkakor, jag gör sånna när jag kommer hem imorgon :P
2012-01-10 @ 22:13:25 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (0) Trackbacks ()

Chapter 8 ~ Follow with your eyes

Junies Perspektiv
Jag kollade mig omkring i rummet och hela högen låg sovande i soffan. Ja alla utom Niall och jag.
"Jag tror att den där två liters colan gav oss lite extra enerig!" sa jag och Niall nickade instämmande. Han puttade till Liam lite men han rörde inte en min. Jag ryckte på axlarna.
"Vi kanske borde städa upp" suckade jag och kollade runt på rörarn runt omrking oss.
"Ja det borde ni!" hörde jag Louis helt plötsligt säga. Jag hoppade till av skräck och la handen över hjärtat som jag trodde slog i dubbelslag för att jag blev så skrämd. "Skrämde jag dig?" frågade Louis och flinade. Jag nickade och var helt stum. Efter att jag hämtat andan kunde jag till slut prata.
"Herregud! Varför gör du sådär mot mig?" sa jag och var fortfarande skräckslagen. Louis ryckte på axlarna och ställde sig upp.
"Du får vänja dig" sa Niall och Louis flinade. Jag himlade med ögonen och gick in till köket för att lämna alla grejerna. Tills jag kände en kudde som drämde till mig i nacken. Jag ställde långsamt ner skålen och vände mig sakta om.
"Tack?" sa jag irriterande och fejklog mot Louis som tydligen tyckte att det var jätteroligt. Jag tog upp kudden han kastat och kastade tillbaka den.
"Bättre än så måste du väl kunna?" skrattade Louis och kastade en kudde rakt i ansiktet på mig.
"Vad vill du mig?" sa jag oskyldigt och kastade tillbaka kuddarna i ansiktet på honom.
"Du börjar bli bättre på det här" sa Louis och nickade. Jag fnös. Jag drog upp ännu en kudde och knuffade till Louis med den.
"Haha, ditt hår är en enda röra" skrattade jag, han kollade surt på mig. Och efter en sekund var han över mig för att trycka upp en kudde i ansiktet på mig. Helt plötsligt låg Louis över mig. Jag kollade försiktigt upp på honom och han verkar ha gjort samma sak. Jag vände generat bort blicken och som tur var avbröt Niall den pinsamma tystnaden.
"Sen när bryr du dig om hur ditt hår ser ut?" frågade Niall helt plötsligt. Louis far upp på fötter igen.
"Det gör jag inte?" sa Louis och Niall flinade. De sprang in i köket men alla grejerna och jag hörde att dom pratade om någonting därinne. Jag ställde mig långsamt upp och satte mig i soffan bredvid sovande Harry. Jag granskade honom. Kan han sluta vara så söt? Jag drog fingrarna längs hans hår och kollade snett på honom. Men honom kan jag ju glömma, jag visste att han inte såg mig mer än som en vän, eller han såg mig som en syster men inget mer. Jag tror att han redan visste att jag var kär i honom. Det kanske är bra, eller jag vet inte?
Harrys Perspektiv
Jag kände hur Junies fingrar försiktigt smekte mitt ansikte. Jag försökte fortfarande se avslappnad ut eftersom hon trodde att jag sov. Jag hatade att hon var kär i mig, jag vill aldrig såra henne, men jag kunde ju somsagt aldrig bestämma mig för att gilla folk. Folk sa att man kunde se på henne att hon var kär i mig, men jag nekade det alltid. För mig känns det även taskigt att erkänna att hon är det och sedan berätta att man inte känner samma sak för henne.
"Jag lovar, jag ska få det här att försvinna" hörde jag henne säga. Jag vill le och svara men jag sov ju? Jag kände hur hon släppte taget och ställde sig upp.
"Nu ska vi väcka dom här sömntutorna" hörde jag Louis säga. Helt plötsligt hörde jag ett förskräckligt högt ljud.
"Men herregud sluta!" utbrast Zayn och Niall, Louis och Junie vek sig av skratt. Jag smålog åt det och ställde mig upp.
"Jag går och lägger mig" suckade Liam och gick mot ytterdörren.
"Jag ska nog också börja gå hem nu, jag menar klockan är sent" sa Junie och kramade Niall och Louis. Hon kollade tvekande på mig men fortsatte gå mot ytterdörren. Jag följde henne med blicken vilket jag såg att Louis också gjorde. Jag ställde mig upp och gick med henne till dörren.
"Du kan komma hit imorgon om du har.. Lust" mumlade jag och hon nickade.
"Men vi ses" sa hon fort och sprang ner för trapporna. Zayn hade somnat om och jag suckade. Louis som fortfarande kollade efter Junie fast hon var ute ur lägenheten. Niall knuffade till Louis i sidan.
"Vad är det?" frågade Louis och Niall nickade mot mig som stod och glodde på Louis. "Vad kollar du?" frågade han mig och jag flinade.
"Vad kollar du på?"
"Du Junie?" hon vände sig och kollade. "Du vet olyckan om din syster..?" frågade jag tveksamt och Louis nickade.
"Jag vill inte prata om det mer, okej?" sa hon och vände sig.
"Men Junie du behöver verkligen veta det här" sa jag allvarligt. Hon skakade på huvudet.
"Jag vill inte prata om det" sa hon ännu tydligare. Jag suckade.
"Berätta det någon annan gång, ha kul nu istället" sa Louis och pekade på filmen.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag kollade mig omkring i rummet och hela högen låg sovande i soffan. Ja alla utom Niall och jag.
"Jag tror att den där två liters colan gav oss lite extra enerig!" sa jag och Niall nickade instämmande. Han puttade till Liam lite men han rörde inte en min. Jag ryckte på axlarna.
"Vi kanske borde städa upp" suckade jag och kollade runt på rörarn runt omrking oss.
"Ja det borde ni!" hörde jag Louis helt plötsligt säga. Jag hoppade till av skräck och la handen över hjärtat som jag trodde slog i dubbelslag för att jag blev så skrämd. "Skrämde jag dig?" frågade Louis och flinade. Jag nickade och var helt stum. Efter att jag hämtat andan kunde jag till slut prata.
"Herregud! Varför gör du sådär mot mig?" sa jag och var fortfarande skräckslagen. Louis ryckte på axlarna och ställde sig upp.
"Du får vänja dig" sa Niall och Louis flinade. Jag himlade med ögonen och gick in till köket för att lämna alla grejerna. Tills jag kände en kudde som drämde till mig i nacken. Jag ställde långsamt ner skålen och vände mig sakta om.
"Tack?" sa jag irriterande och fejklog mot Louis som tydligen tyckte att det var jätteroligt. 
Jag tog upp kudden han kastat och kastade tillbaka den.
"Bättre än så måste du väl kunna?" skrattade Louis och kastade en kudde rakt i ansiktet på mig.
"Vad vill du mig?" sa jag oskyldigt och kastade tillbaka kuddarna i ansiktet på honom.
"Du börjar bli bättre på det här" sa Louis och nickade. Jag fnös. Jag drog upp ännu en kudde och knuffade till Louis med den.
"Haha, ditt hår är en enda röra" skrattade jag, han kollade surt på mig. Och efter en sekund var han över mig för att trycka upp en kudde i ansiktet på mig. Helt plötsligt låg Louis över mig. Jag kollade försiktigt upp på honom och han verkar ha gjort samma sak. Jag vände generat bort blicken och som tur var avbröt Niall den pinsamma tystnaden.
"Sen när bryr du dig om hur ditt hår ser ut?" frågade Niall helt plötsligt. Louis far upp på fötter igen.
"Det gör jag inte?" sa Louis och Niall flinade. De sprang in i köket men alla grejerna och jag hörde att dom pratade om någonting därinne. Jag ställde mig långsamt upp och satte mig i soffan bredvid sovande Harry. Jag granskade honom. Kan han sluta vara så söt? Jag drog fingrarna längs hans hår och kollade snett på honom. Men honom kan jag ju glömma, jag visste att han inte såg mig mer än som en vän, eller han såg mig som en syster men inget mer. Jag tror att han redan visste att jag var kär i honom. Det kanske är bra, eller jag vet inte?
Jag kände hur Junies fingrar försiktigt smekte mitt ansikte. Jag försökte fortfarande se avslappnad ut eftersom hon trodde att jag sov. Jag hatade att hon var kär i mig, jag vill aldrig såra henne, men jag kunde ju somsagt aldrig bestämma mig för att gilla folk. Folk sa att man kunde se på henne att hon var kär i mig, men jag nekade det alltid. För mig känns det även taskigt att erkänna att hon är det och sedan berätta att man inte känner samma sak för henne.
"Jag lovar, jag ska få det här att försvinna" hörde jag henne säga. Jag vill le och svara men jag sov ju? Jag kände hur hon släppte taget och ställde sig upp.
"Nu ska vi väcka dom här sömntutorna" hörde jag Louis säga. Helt plötsligt hörde jag ett förskräckligt högt ljud.
"Men herregud sluta!" utbrast Zayn och Niall, Louis och Junie vek sig av skratt. Jag smålog åt det och ställde mig upp.
"Jag går och lägger mig" suckade Liam och gick mot ytterdörren.
"Jag ska nog också börja gå hem nu, jag menar klockan är sent" sa Junie och kramade Niall och Louis. Hon kollade tvekande på mig men fortsatte gå mot ytterdörren. Jag följde henne med blicken vilket jag såg att Louis också gjorde. Jag ställde mig upp och gick med henne till dörren.
"Du kan komma hit imorgon om du har.. Lust" mumlade jag och hon nickade.
"Men vi ses" sa hon fort och sprang ner för trapporna. Zayn hade somnat om och jag suckade.
Louis som fortfarande kollade efter Junie fast hon var ute ur lägenheten.
Niall knuffade till Louis i sidan.
"Vad är det?" frågade Louis och Niall nickade mot mig som stod och glodde på Louis. "Vad kollar du?" frågade han mig och jag flinade.
"Vad kollar du på?"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Hihi ännu en del uppe! Ska försöka skriva två imorgon! Kommentera!
2012-01-09 @ 21:51:17 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (1) Trackbacks ()

Chapter 7 ~ Don't want to talk about it

"Så varför sprang du upp egentligen?" frågade Louis. Jag svalde hårt och blundade. Jag kollade sedan upp.
"Det handlar om olyckan"
"Vad menar du? Du sa ju att det inte handlade om Lourdes?" frågade Louis och jag nickade.
"Alltså.. Olyckan Lourdes var med om."
"Förklara?" sa Louis och kollade med stora ögon på mig.
"Hon dog inte på grund av att hon blev överkörd..  Hon dog på grund av.."
___________________________________________________________________________
"Hon dog pågrund av en hjärtsjukdom, som tydligen går i hennes släkt. Hennes pappa hade överlevt den för att personen som var med honom förde honom till sjukhus på en gång. Lourdes fick den och ramlade ut på vägen. Då hon blev överkörd. Hon bröt bara ett ben av olyckan, men det var hjärtsjukdomen som dödade henne" sa jag och ögonen blev nästan fyllda av tårar.
"Vadå vet inte Junie om det?!" utbrast Louis. Jag skakade på huvudet.
"Hon ville inte veta något om olyckan, hon ville aldrig mer prata om den" suckade jag och Louis skakade på huvudet.
"Du måste ju har berättat under åren? I vilket fall du borde ha gjort det" sa Louis bestämt. Jag nickade.
"Jag vet, jag vet" sa jag och trummade med fingrarna över recket.
"Louis! Harry! Vi ska kolla på film, kom igen!" ropade Liam inifrån. Vi sprang in till dom och Louis tog tag i min arm.
"Berätta för henne" sa han tydligt och jag nickade. Vi gick inte och satte oss, jag satte mig emellan Junie och Liam och Louis satt bredvid Junie ute på kanten.
"Du Junie?" hon vände sig och kollade. "Du vet olyckan om din syster..?" frågade jag tveksamt och Louis nickade.
"Jag vill inte prata om det mer, okej?" sa hon och vände sig.
"Men Junie du behöver verkligen veta det här" sa jag allvarligt. Hon skakade på huvudet.
"Jag vill inte prata om det" sa hon ännu tydligare. Jag suckade.
"Berätta det någon annan gång, ha kul nu istället" sa Louis och pekade på filmen.
"Så varför sprang du upp egentligen?" frågade Louis. Jag svalde hårt och blundade. Jag kollade sedan upp.
"Det handlar om olyckan"
"Vad menar du? Du sa ju att det inte handlade om Lourdes?" frågade Louis och jag nickade.
"Alltså.. Olyckan Lourdes var med om."
"Förklara?" sa Louis och kollade med stora ögon på mig.
"Hon dog inte på grund av att hon blev överkörd..  Hon dog på grund av.."
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Hon dog pågrund av en hjärtsjukdom, som tydligen går i hennes släkt. Hennes pappa hade överlevt den för att personen som var med honom förde honom till sjukhus på en gång. Lourdes fick den och ramlade ut på vägen. Då hon blev överkörd. Hon bröt bara ett ben av olyckan, men det var hjärtsjukdomen som dödade henne" sa jag och ögonen blev nästan fyllda av tårar.
"Vadå vet inte Junie om det?!" utbrast Louis. Jag skakade på huvudet.
"Hon ville inte veta något om olyckan, hon ville aldrig mer prata om den" suckade jag och Louis skakade på huvudet.
"Du måste ju har berättat under åren? I vilket fall du borde ha gjort det" sa Louis bestämt. Jag nickade.
"Jag vet, jag vet" sa jag och trummade med fingrarna över recket.
"Louis! Harry! Vi ska kolla på film, kom igen!" ropade Liam inifrån. Vi sprang in till dom och Louis tog tag i min arm.
"Berätta för henne" sa han tydligt och jag nickade. Vi gick inte och satte oss, jag satte mig emellan Junie och Liam och Louis satt bredvid Junie ute på kanten.
"Du Junie?" hon vände sig och kollade. "Du vet olyckan om din syster..?" frågade jag tveksamt och Louis nickade.
"Jag vill inte prata om det mer, okej?" sa hon och vände sig.
"Men Junie du behöver verkligen veta det här" sa jag allvarligt. Hon skakade på huvudet.
"Jag vill inte prata om det" sa hon ännu tydligare. Jag suckade.
"Berätta det någon annan gång, ha kul nu istället" sa Louis och pekade på filmen.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Ledsen att det blev så kort, men jag får inte sitta längre, pappa tvingar mig att stänga av! :'c
2012-01-08 @ 23:10:32 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (0) Trackbacks ()

Chapter 6 ~ Not because of that

"Nej, jag tänkte bara, om du är ledsen så kan du ju komma hit, så kan vi vara ledsna tillsammans" sa jag och ryckte på axlarna. Det där lät så fel, varför sa jag det för?
"Två ledsna personer blir väl två väldigt ledsna personer?" frågade hon och rynkade pannan.
"Men ni har ju oss" sa Louis som nu öppnat dörren. Både jag och Junie vände blicken uppåt.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Junies Perspektiv
"Jag är ledsen, jag trodde verkligen inte att hon var död.. Harry har aldrig liksom pratat om det" sa Louis med händerna i byxfickorna. Jag kollade på honom och log halvhjärtat, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
"Hon reagerade lite extra för att imorgon är det fem år sedan olyckan hände" sa Harry och kollade ner i marken. Bilen som kört över henne kom upp i mitt huvud, lika så gjorde James fulla ansikte. Jag blundade hårt och drog handen genom håret.
"Så? Vad var hennes namn?" frågade Louis och kollade på oss.
"Lourdes" svarade Harry fort och vände blicken mot mig, jag nickade.
"Så vad hände egentligen? Var det en sjukdom?" frågade Zayn och kollade upp. Jag skakade på huvudet.
"Hon blev överkörd, av en bil.." sa jag och Zayn nickade allvarligt. Jag sneglade på Harry som skamset kollade ner i golvet. Jag kollade undrande på honom, men vände sedan tillbaka blicken mot Zayn. "Hon var tydligen full och ramlade ner på vägen" sa jag och ryckte på axlarna. Jag kollade på Harry en gång till och det såg ut som om han skulle svimma.
"Jag måste, jag måste göra en sak" sa Harry stressat och sprang in i lägenheten. Jag kollade efter honom. Vad var det där om?
"Jag går och kollar vad det är" sa Louis och sprang efter. Jag nickade och kollade på Zayn igen.
"Hon var bara tretton år då, så enligt mig var det väldigt tidigt" suckade jag. "Men nu vet ni, vi pratar om något annat" sa jag tveksamt och de andra nickade. Vi gick in i lägenheten igen och slog på en film.
Harrys Perspektiv
"Vad var det där om?" frågade Louis anfått efter att ha sprungit efter mig ut på balkongen. Jag svalde.
"Det är inget jag vill prata om" sa jag stelt och kollade ut. Jag kände hur den kalla luften kylde ner mina fingrar så jag knappt kunde röra dom.
"Harry, du kan prata om allt med mig. Till och med Lourdes" sa Louis. Jag skakade på huvudet.
"Det handlar inte om Lourdes" suckade jag och Louis kollade frågande på mig.
"Vad handlar det om då? Att du var kär i Lourdes? Att Junie är kär i dig, att du är kär i Junie. Eller vadå?" frågade Louis och höjde ögonbrynet.
"Junie är inte kär i mig. Vi är som syskon. Inget mer" svarade jag och rynkade pannan.
"Tur för dig då" svarade Louis fort. Jag kollade skumt på honom.
"Vad menar du med det?" frågade jag och Louis himlade med ögonen.
"She turning heads  when she walkes trought the door.. Du vet" sa Louis och flinade. Jag slog till honom lite på armen. Han kollade oskyldigt tillbaka.
"Ja, hon är väldigt fin" svarade jag och log. Louis nickade.
"Så varför sprang du upp egentligen?" frågade Louis. Jag svalde hårt och blundade. Jag kollade sedan upp.
"Det handlar om olyckan"
"Vad menar du? Du sa ju att det inte handlade om Lourdes?" frågade Louis och jag nickade.
"Alltså.. Olyckan Lourdes var med om."
"Förklara?" sa Louis och kollade med stora ögon på mig.
"Hon dog inte på grund av att hon blev överkörd..  Hon dog på grund av..
"Jag är ledsen, jag trodde verkligen inte att hon var död.. Harry har aldrig liksom pratat om det" sa Louis med händerna i byxfickorna. Jag kollade på honom och log halvhjärtat, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
"Hon reagerade lite extra för att imorgon är det fem år sedan olyckan hände" sa Harry och kollade ner i marken. Bilen som kört över henne kom upp i mitt huvud, lika så gjorde James fulla ansikte. Jag blundade hårt och drog handen genom håret.
"Så? Vad var hennes namn?" frågade Louis och kollade på oss.
"Lourdes" svarade Harry fort och vände blicken mot mig, jag nickade.
"Så vad hände egentligen? Var det en sjukdom?" frågade Zayn och kollade upp. Jag skakade på huvudet.
"Hon blev överkörd, av en bil.." sa jag och Zayn nickade allvarligt. Jag sneglade på Harry som skamset kollade ner i golvet. Jag kollade undrande på honom, men vände sedan tillbaka blicken mot Zayn. "Hon var tydligen full och ramlade ner på vägen" sa jag och ryckte på axlarna. Jag kollade på Harry en gång till och det såg ut som om han skulle svimma.
"Jag måste, jag måste göra en sak" sa Harry stressat och sprang in i lägenheten. Jag kollade efter honom. Vad var det där om?
"Jag går och kollar vad det är" sa Louis och sprang efter. Jag nickade och kollade på Zayn igen.
"Hon var bara tretton år då, så enligt mig var det väldigt tidigt" suckade jag. "Men nu vet ni, vi pratar om något annat" sa jag tveksamt och de andra nickade. Vi gick in i lägenheten igen och slog på en film.
"Vad var det där om?" frågade Louis anfått efter att ha sprungit efter mig ut på balkongen. Jag svalde.
"Det är inget jag vill prata om" sa jag stelt och kollade ut. Jag kände hur den kalla luften kylde ner mina fingrar så jag knappt kunde röra dom.
"Harry, du kan prata om allt med mig. Till och med Lourdes" sa Louis. Jag skakade på huvudet.
"Det handlar inte om Lourdes" suckade jag och Louis kollade frågande på mig.
"Vad handlar det om då? Att du var kär i Lourdes? Att Junie är kär i dig, att du är kär i Junie. Eller vadå?" frågade Louis och höjde ögonbrynet.
"Junie är inte kär i mig. Vi är som syskon. Inget mer" svarade jag och rynkade pannan.
"Tur för dig då" svarade Louis fort. Jag kollade skumt på honom.
"Vad menar du med det?" frågade jag och Louis himlade med ögonen.
"She turning heads  when she walkes trought the door.. Du vet" sa Louis och flinade. Jag slog till honom lite på armen. Han kollade oskyldigt tillbaka.
"Ja, hon är väldigt fin" svarade jag och log. Louis nickade.
"Så varför sprang du upp egentligen?" frågade Louis. Jag svalde hårt och blundade. Jag kollade sedan upp.
"Det handlar om olyckan"
"Vad menar du? Du sa ju att det inte handlade om Lourdes?" frågade Louis och jag nickade.
"Alltså.. Olyckan Lourdes var med om."
"Förklara?" sa Louis och kollade med stora ögon på mig.
"Hon dog inte på grund av att hon blev överkörd..  Hon dog på grund av.."
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Kapitel 7 är uppe om några minuter ;) Haha
2012-01-08 @ 22:39:59 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (1) Trackbacks ()

Chapter 6 på gång!

Just nu är jag med Elvira så jag skriver kapitlet senare ;)
2012-01-08 @ 15:57:12 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Chapter 5 ~ The love for the sister

"Har Junie en syster?" frågade Niall och höjde ögonbrynen. Jag suckade.
"Ja, antagligen" svarade jag. "Vi känner henne inte så väl, eftersom vi bara träffats en gång tidigare. På en konsert" fortsatte jag och Liam nickade.
"Om Junie har en syster, måste systern se riktigt bra ut!" sa Liam sedan och log nöjt. Niall och Zayn skrattade.
"Vadårå?" frågade jag och rynkade pannan. Liam kollade allvarligt på mig. Sedan svarade Zayn.
"Du förstår Junie är ju riktigt söt, och väldigt fin" började Zayn. Jag nickade. "Då måste ju hennes syster också vara det, eftersom de har typ samma genre" sa Zayn, Niall och Liam nickade instämmande.
"Men haha, ska ni börja stöta på Harrys barndomsvän?" sa jag och himlade med ögonen.
"Stöta på vem?" frågade Harry som kommit från köket med Junie bakom sig. Junie ställde ner drickan och chipsen på bordet och kollade  nyfiket på mig.
"Stöta på Junies syster!" sa Zayn och försökte rädda upp det hela. Jag såg hur Junie svalde och kollade ner i golvet. Hon gick med spända steg mot soffan och satte sig ner. Jag såg att Harry kollade förlåtande på henne och hon skakade på huvudet. Alltså det här måste vara något slags triangeldrama mellan Harry, Junies syster och Caroline, och kanske Junie är inblandad? Jag skakade fort av mig mina tankar.
"Ja killen, jag visste inte att du blivit dissad av en tjej. För du har aldrig berättat det! Det verkar ju som om du saknar henne!" fortsatte jag och klappade till Harry på axeln samtidigt som jag log.  Harry däremot kollade inte på mig, han kollade bara på Junie som såg ut att krossas vilken sekund som helst.
"Han blev inte dissad, mer lämnad" sa Junie innan hon sprang ut. Harry försökte komma loss ur mitt grepp.
"Junie! Dom menar det inte så!" skrek Harry efter henne. Han vände blicken så han kollade på mig. "Du fattar inte vad det här handlar om eller hur? Det är inget sånt kärleksdrama, eftersom du tjuvlyssnade så vet jag att du missade en stor del" sa han och sprang efter Junie. Jag bara stod där, och kollade på platsen Harry nyss stod på. Jag kollade på de andra i frågan om de visste vad som hände. Alla bara rynkade pannan och skakade på huvudet.
Harrys Perspektiv
Junie satt i trappan och grät. Jag gick långsamt ner till henne och satte mig bredvid henne.
"Dom vet inte vad som hänt med henne Junie, de visste ingenting" sa jag och la armen om henne. Hon kröp in i min famn och jag kände hur hon fortfarande grät. "Hörru? Kolla på mig" sa jag och hon kollade upp. "Dom gjorde det inte för att göra dig ledsen". Hon såg helt förstörd ut.
"Jag vet, jag bara reagerar på det så enkelt" snyftade hon och satte sig upp. Tårarna hade slutat rinna på henne och hon torkade fort upp de som låg kvar på kinderna. "Det är svårt för mig att hantera det" fortsatte hon och kollade upp mot ytterdörren. "Du?" frågade hon och jag nickade. "Imorgon är det fem år sedan hon dog" sa hon och begravde händerna i ansiktet. Jag stannade upp.
"Imorgon?" frågade jag upprört.
"Ja" svarade hon. Hon kollade ner igen och skakade på huvudet. "Jag har försökt att glömma bort datumet, men det bara sitter där" suckade hon. "Du vet att dina vänner lyssnar eller hur?" sa hon efter att hon återhämtat sig. Jag kollade bak och såg sex ögon kolla ut genom dörrspringan.
"Jag vet det nu" sa jag och ställde mig upp. "När du berättade det där om imorgon.." började jag.
"Jag skulle inte sagt det, det gör dig bara mer deprimerad eller hur? Du, förlåt mig" sa hon och gick uppför trappan.
"Nej, jag tänkte bara, om du är ledsen så kan du ju komma hit, så kan vi vara ledsna tillsammans" sa jag och ryckte på axlarna. Det där lät så fel, varför sa jag det för?
"Två ledsna personer blir väl två väldigt ledsna personer?" frågade hon och rynkade pannan.
"Men ni har ju oss" sa Louis som nu öppnat dörren. Både jag och Junie vände blicken uppåt.
"Dom pratade om någon tjej" muttrade jag när Liam och Zayn undrade vad Harry och Junie pratade om. "Junies syster. Harry är typ kär i Junies syster eller nåt" sa jag förvirrande.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Har Junie en syster?" frågade Niall och höjde ögonbrynen. Jag suckade.
"Ja, antagligen" svarade jag. "Vi känner henne inte så väl, eftersom vi bara träffats en gång tidigare. På en konsert" fortsatte jag och Liam nickade.
"Om Junie har en syster, måste systern se riktigt bra ut!" sa Liam sedan och log nöjt. Niall och Zayn skrattade.
"Vadårå?" frågade jag och rynkade pannan. Liam kollade allvarligt på mig. Sedan svarade Zayn.
"Du förstår Junie är ju riktigt söt, och väldigt fin" började Zayn. Jag nickade. "Då måste ju hennes syster också vara det, eftersom de har typ samma genre" sa Zayn, Niall och Liam nickade instämmande.
"Men haha, ska ni börja stöta på Harrys barndomsvän?" sa jag och himlade med ögonen.
"Stöta på vem?" frågade Harry som kommit från köket med Junie bakom sig. Junie ställde ner drickan och chipsen på bordet och kollade  nyfiket på mig.
"Stöta på Junies syster!" sa Zayn och försökte rädda upp det hela. Jag såg hur Junie svalde och kollade ner i golvet. Hon gick med spända steg mot soffan och satte sig ner. Jag såg att Harry kollade förlåtande på henne och hon skakade på huvudet. Alltså det här måste vara något slags triangeldrama mellan Harry, Junies syster och Caroline, och kanske Junie är inblandad? Jag skakade fort av mig mina tankar.
"Ja killen, jag visste inte att du blivit dissad av en tjej. För du har aldrig berättat det! Det verkar ju som om du saknar henne!" fortsatte jag och klappade till Harry på axeln samtidigt som jag log.  Harry däremot kollade inte på mig, han kollade bara på Junie som såg ut att krossas vilken sekund som helst.
"Han blev inte dissad, mer lämnad" sa Junie innan hon sprang ut. Harry försökte komma loss ur mitt grepp.
"Junie! Dom menar det inte så!" skrek Harry efter henne. Han vände blicken så han kollade på mig. "Du fattar inte vad det här handlar om eller hur? Det är inget sånt kärleksdrama, eftersom du tjuvlyssnade så vet jag att du missade en stor del" sa han och sprang efter Junie. Jag bara stod där, och kollade på platsen Harry nyss stod på. Jag kollade på de andra i frågan om de visste vad som hände. Alla bara rynkade pannan och skakade på huvudet.
Junie satt i trappan och grät. Jag gick långsamt ner till henne och satte mig bredvid henne.
"Dom vet inte vad som hänt med henne Junie, de visste ingenting" sa jag och la armen om henne. Hon kröp in i min famn och jag kände hur hon fortfarande grät. "Hörru? Kolla på mig" sa jag och hon kollade upp. "Dom gjorde det inte för att göra dig ledsen". Hon såg helt förstörd ut.
I Just react..
"Jag vet, jag bara reagerar på det så enkelt" snyftade hon och satte sig upp. Tårarna hade slutat rinna på henne och hon torkade fort upp de som låg kvar på kinderna. "Det är svårt för mig att hantera det" fortsatte hon och kollade upp mot ytterdörren. Det kom en pinsam tystnad. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. "Du?" frågade hon och jag nickade. "Imorgon är det fem år sedan hon dog" sa hon och begravde händerna i ansiktet. Jag stannade upp.
"Imorgon?" frågade jag upprört.
"Ja" svarade hon. Hon kollade ner igen och skakade på huvudet. "Jag har försökt att glömma bort datumet, men det bara sitter där" suckade hon. Hon kollade återigen upp mot dörren in till lägenheten."Du vet att dina vänner lyssnar eller hur?" sa hon efter att hon återhämtat sig. Jag kollade bak och såg sex ögon kolla ut genom dörrspringan.
"Jag vet det nu" sa jag och ställde mig upp. "När du berättade det där om imorgon.." började jag.
"Jag skulle inte sagt det, det gör dig bara mer deprimerad eller hur? Du, förlåt mig" sa hon och gick uppför trappan.
"Nej, jag tänkte bara, om du är ledsen så kan du ju komma hit, så kan vi vara ledsna tillsammans" sa jag och ryckte på axlarna. Det där lät så fel, varför sa jag det för?
"Två ledsna personer blir väl två väldigt ledsna personer?" frågade hon och rynkade pannan. Det är sant, vad sjutton skulle jag säga nu?!
"Men ni har ju oss" sa Louis som nu öppnat dörren. Både jag och Junie vände blicken uppåt.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag är ledsen, det blev ganska kort :/ Jag har varit borta hela dagen så jag har inte haft tid, jag är jätteledsen! Om du läser den här novellen skulle jag uppskatta om du kommenterar, du vet, jag blir sjukt glad utav det! Ni behöver inte skriva erat namn :) Sprid vidare bloggen!
2012-01-08 @ 01:36:23 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (1) Trackbacks ()

Chapter 5 kommer snart!

Jag sitter och skriver :) Ja har varit hos min mormor och morfar hela dagen och har inte haft tillgång till internet! :)
2012-01-07 @ 21:08:36 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

KOMMENTERA !

Hahaha, jo. Jag ser ju hur många unika besökare jag har :P Jag skulle verkligen uppskatta om ni kommenterade, det gör mig liksom på bättre humör typ :)
Om det är någon som vill göra länkbyten så är jag öppen för det med :) Skicka en kommentar så kan vi mejla om det ;)
2012-01-07 @ 00:31:05 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Chapter 4 ~ Can't be!

Det var helt tyst i rummet, ingen sa någonting. Jag pustade ut. Vilken tur att dom inte fick utbrott på mig. Jag såg att Louis gick fram till Junie, frågade någonting. Junie viskade någonting tillbaka och Louis himlade med ögonen.
"Du kan inte mena allvar Harry?" suckade Louis och kollade på mig. Jag visste inte riktigt om han lät arg eller ledsen. Besviken eller irriterad.
"Jag kanske menar lite allvar" sa jag tyst, och Louis kollade fortfarande på mig med samma blick. Louis suckade.
"Ja, grattis och lycka till med kärleken då" sa Louis och klappade mig på axeln. Liam och Zayn nickade instämmande. Jag visste att dom inte tyckte att jag och Caroline skulle vara mer än vänner, men jag förstod bara inte varför åldern skulle spela så stor roll.
"Jag är hungrig, har ni mat i kylen?" frågade Junie. Louis log mot henne.
"Du låter precis som Niall" sa Louis och Liam började småskratta.
"Heeeeeeeeeeey!" utbrast Niall och Louis kollade på honom.
"Vadå? Du äter ju hela tiden, om du inte äter så frågar du om mat" suckade Louis.
"Niall, du måste vara riktigt cool" sa Junie och gav honom en high-five. Junie började gå mot köket och jag gick tveksamt efter. Hon hade öppnat kylen och dragit fram en cola flaska och en chipsspåse. Jag sa ingenting utan var tyst, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
Junies Perspektiv
Jag vände mig hastigt om och krockade nästan med Harry.
"Wooah!" utbrast jag och kollade upp på Harry. "Jag visste inte att du var här" sa jag och ställde cola flaskan på diskbänken.
"Vet du varför jag är med Caroline?" frågade Harry skarpt och kollade mig rätt i ögonen. Ja det vet jag.
"Nej, spelar det någon roll?" frågade jag nervöst och trummade med fingrarna över låren. Harry svalde hårt. Han tog tag runt mina axlar och kollade mig rakt in i ögonen.
"Jag vet att du vet" sa han lika skarpt som förrut. Jag svalde och andades långsamt.
"Jag är inte riktigt säker" mumlade jag och kollade ner i golvet.
"Säg vad du tror, för själv vet jag inte" sa Harry upprört. "Jag vet det inte! Jag försöker komma på det hela tiden men det gör bara inte!" Jag kollade på den upprörde Harry.
"Caroline liknar Lourdes i utseéndet. Eller hur?" sa jag tyst. "Fast en yngre version". Harry kollade chockat på mig. Han började skaka på huvudet.
"Nej, det går inte, det kan inte vara så! Jag var inte ens kär i Lourdes" sa Harry och viftade med armarna.
"Du kanske var det? Jag vet inte, jag visste aldrig något om erat kärleksliv" sa jag tyst och kollade ner i marken. Jag ville helst dölja svartsjukan på min syster. Jag hade alltid varit avundsjuk på henne, hon hade Harry det hade inte jag. Även fast hon inte är kvar har hon Harry. När jag var liten bad hon mig sluta vara en sån irriterande syster som bara hängde efter Harry. Ja hängde inte, jag spionerade bara på vad det gjorde. Jag minns en gång när dom pussade varandra, det var egentligen bara en månad innan hon dog. Och en dag innan hon blev tillsammans med James. Men jag kunde inte beskriva hur svartsjuk jag var efter att ha sett det. Men jag har i hela mitt liv låtsas som ingenting.
"Vi hade aldrig något kärleksliv" muttrade Harry. En lögn, en vit lögn.
"Förklara varför du pussade henne, en månad innan hon dog" sa jag och la armarna i kors. Harry blev illröd i ansiktet.
"Ingen var hemma då. Lourdes sa att ingen var hemma. Har hon berättat?" frågade Harry stressat. Jag suckade.
"Jag var hemma, fast hon trodde ju inte det. Så jag såg er pussas" sa jag och kollade osäkert på Harry.
"Åh" sa Harry och kollade in i väggen.
"Jag, öh, jag går ut med sakerna nu" sa jag och tog upp chipsen och drickan och gick ut till teven.
Louis Perspektiv
"Dom pratade om någon tjej" muttrade jag när Liam och Zayn undrade vad Harry och Junie pratade om. "Junies syster. Harry är typ kär i Junies syster eller nåt" sa jag förvirrande.
"Vad ville du berätta?" frågade Zayn när alla satt sig tillrätta. Jag svalde hårt.
"Alltså.." började jag långsamt. Alla kollade på mig med förväntansfulla blickar. "Jag typ träffar Caroline" sa jag fort.
"Du sa vadå?" svarade Louis.
"Att jag typ träffar Caroline igen" svarade jag och svalde. Jag vände blicken mot Junie som log snett.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Det var helt tyst i rummet, ingen sa någonting. Jag pustade ut. Vilken tur att dom inte fick utbrott på mig. Jag såg att Louis gick fram till Junie, frågade någonting. Junie viskade någonting tillbaka och Louis himlade med ögonen.
"Du kan inte mena allvar Harry?" suckade Louis och kollade på mig. Jag visste inte riktigt om han lät arg eller ledsen. Besviken eller irriterad.
"Jag kanske menar lite allvar" sa jag tyst, och Louis kollade fortfarande på mig med samma blick. Louis suckade.
"Ja, grattis och lycka till med kärleken då" sa Louis och klappade mig på axeln. Liam och Zayn nickade instämmande. Jag visste att dom inte tyckte att jag och Caroline skulle vara mer än vänner, men jag förstod bara inte varför åldern skulle spela så stor roll.
"Jag är hungrig, har ni mat i kylen?" frågade Junie. Louis log mot henne.
"Du låter precis som Niall" sa Louis och Liam började småskratta.
"Heeeeeeeeeeey!" utbrast Niall och Louis kollade på honom.
"Vadå? Du äter ju hela tiden, om du inte äter så frågar du om mat" suckade Louis.
"Niall, du måste vara riktigt cool" sa Junie och gav honom en high-five. Junie började gå mot köket och jag gick tveksamt efter. Hon hade öppnat kylen och dragit fram en cola flaska och en chipsspåse. Jag sa ingenting utan var tyst, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
Jag vände mig hastigt om och krockade nästan med Harry.
"Wooah!" utbrast jag och kollade upp på Harry. "Jag visste inte att du var här" sa jag och ställde cola flaskan på diskbänken.
"Vet du varför jag är med Caroline?" frågade Harry skarpt och kollade mig rätt i ögonen. Ja det vet jag.
"Nej, spelar det någon roll?" frågade jag nervöst och trummade med fingrarna över låren. Harry svalde hårt. Han tog tag runt mina axlar och kollade mig rakt in i ögonen.
"Jag vet att du vet" sa han lika skarpt som förrut. Jag svalde och andades långsamt.
"Jag är inte riktigt säker" mumlade jag och kollade ner i golvet.
"Säg vad du tror, för själv vet jag inte" sa Harry upprört. "Jag vet det inte! Jag försöker komma på det hela tiden men det gör bara inte!" Jag kollade på den upprörde Harry.
"Caroline liknar Lourdes i utseéndet. Eller hur?" sa jag tyst. "Fast en äldre version". Harry kollade chockat på mig. Han började skaka på huvudet.
"Nej, det går inte, det kan inte vara så! Jag var inte ens kär i Lourdes" sa Harry och viftade med armarna.
"Du kanske var det? Jag vet inte, jag visste aldrig något om erat kärleksliv" sa jag tyst och kollade ner i marken. Jag ville helst dölja svartsjukan på min syster. Jag hade alltid varit avundsjuk på henne, hon hade Harry det hade inte jag. Även fast hon inte är kvar har hon Harry. När jag var liten bad hon mig sluta vara en sån irriterande syster som bara hängde efter Harry. Ja hängde inte, jag spionerade bara på vad det gjorde. Jag minns en gång när dom pussade varandra, det var egentligen bara en månad innan hon dog. Och en dag innan hon blev tillsammans med James. Men jag kunde inte beskriva hur svartsjuk jag var efter att ha sett det. Men jag har i hela mitt liv låtsas som ingenting.
"Vi hade aldrig något kärleksliv" muttrade Harry. En lögn, en vit lögn.
"Förklara varför du pussade henne, en månad innan hon dog" sa jag och la armarna i kors. Harry blev illröd i ansiktet.
"Ingen var hemma då. Lourdes sa att ingen var hemma. Har hon berättat?" frågade Harry stressat. Jag suckade.
"Jag var hemma, fast hon trodde ju inte det. Så jag såg er pussas" sa jag och kollade osäkert på Harry.
"Åh" sa Harry och kollade in i väggen.
"Jag, öh, jag går ut med sakerna nu" sa jag och tog upp chipsen och drickan och gick ut till teven.
"Dom pratade om någon tjej" muttrade jag när Liam och Zayn undrade vad Harry och Junie pratade om. "Junies syster. Harry är typ kär i Junies syster eller nåt" sa jag förvirrande.
2012-01-07 @ 00:20:27 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (1) Trackbacks ()

Chapter 3 ~ To Tell Them

"Vad vill du att jag ska förklara?" frågade Harry och startade bilen. Jag suckade.
"Caroline. Caroline Flack, tjejen du kysste på en fest. Programledaren för X-Factor. Hon som nyss ringde upp dig" svarade jag tröttsamt. Harry ignorerade frågan och kollade ut på vägen. "Harry jag menar allvar, jag vill veta varför hon ringde dig. Och varför killarna inte vet om det" jag kollade vädjande på Harry och han kollade snabbt på mig och suckade.
"Okej, jag kanske träffar henne fortfarande, hon hade inga problem med åldern och bara struntade i alla hat-mejl och sånt. Hon kanske gör det för min skull?" sa Harry och vägrade möta min blick. Jag brast genast ut i skratt efter han sagt det. "Ser du? Du reagerar så, hur tror du killarna skulle reagera?" suckade Harry. Jag skrattade ännu högre.
"Ungefär likadant som jag" skrattade jag. Jag försökte lugna ner mig och fick till sist talförmågan. "Tror du att hon ignorerar det för din skull?" sa jag och blängde på honom.
"Ja, det tror jag. Jag litar på henne" sa Harry allvarligt.
"Det gör inte jag" fnös jag samtidigt som det stora leendet på mina läppar fortfarande va kvar. "Vi kan fråga dina bandmedlemmar om vad de tror, om du vill?" frågade jag och Harry skakade på huvudet.
"Aldrig. Never. Glöm det!" fick jag tillslut som svar.
"Jag tolkar det som en ja" sa jag och flinade. Harry puttade till mig och jag kollade sokyldigt tillbaka. "Harry, hon skulle kunna vara din mamma" sa jag nu med allvarlig ton.
"Jag vet" mumlade Harry som svar. "Jag vet att det kanske är skumt.."
"SKUMT? Det är äckligt! När hon var femton var inte du född. När hon var lika gammal som du är nu, var du två år. Tänk om du hade dejtat henne när du var två och hon var sjutton, hur normalt skulle det se ut?" frågade jag och himlade med ögonen. "Du måste iallafall berätta för resten av bandet, du kan inte hålla det här hemligt, inte för dom" sa jag nu lite irriterat. Borde han inte förstå att han måste berätta.
"Men vad tror du dom kommer tycka?" frågade Harry. Jag fnissade lite. Jag visste att dom inte riktigt gillade saken emellan Harry och Caroline. "Precis" svarade Harry som om han läst mina tankar.
"Men berätta, om de är dina vänner så accepterar dom det. Ifall det är det du vill" sa jag allvarligt.
"Så du accepterar det?" frågade Harry och rynkade pannan.
"Näääee, men det är för att jag inte tror att det är äkta. Det vet du" sa jag säkert och jag såg hur Harry nickade långsamt.
Harry's Perspektiv
"Gå in och berätta! Jag kan inte, jag känner dom knappt! Jag har träffat dom en gång!" sa Junie och puttade in mig mot dörren in till min och Louis lägenhet. Jag visste fortfarande inte riktigt hur jag skulle förklara det här. Louis hade ju redan pratat med mig om att jag och Caroline helst inte skulle träffas på det sättet. "Jag kan följa med, verkligen om du vill" la Junie till sedan.
"Tack, jag behöver lite stöd" sa jag och pustade ut lite.
"Jag är alltid här för dig Harry, fast den här gången ska jag bara titta på! Plus vem säger nej till att vara i samma rum som fem ursöta killar, jag menar.. Ingen gör det!" sa Junie och knuffade mig ännu närmare ingången. Jag svalde hårt och Junie stannade upp. "Okej, jag vet att det här är svårt för dig, men det är trottsallt ditt val. Men det är väl bättre att du berättar än att de får reda på det genom tidningar eller internet?" sa hon med en lugnande ton.
"Jag vet, jag vet" sa jag och kollade ner i marken.
Efter en lång promenad uppför trapporna var vi framme vid dörren.
"Ta fram nyckeln?" sa Junie och pekade på dörren. Jag skakade på huvudet. Jag vågade inte riktigt berätta, tänk om de skulle få värsta utbrottet på mig, vad skulle jag göra då? Junie knackade på dörren och jag hörde fotsteg komma. Hur kunde jag glömma att hela bandet hade bossatt sig hemma hos mig och Louis ikväll!? Det var Louis som öppnade.
"Har han tappat nyckeln eller?" frågade Louis och kisade mot Junie. Hon skakade på huvudet.
"Han vågade inte öppna dörren, han ska göra en stooor grej när han kommer in" sa Junie vilket bara fick mig att bli nervösare. Tydligen syntes det också för Louis skrattade åt mig. "Förresten, jag är Junie Harrys kompis, vi har träffats någon gång tror jag" sa Junie och skakade hand med Louis.
"Ja, jag känner igen dig, kom in" sa han och Junie gick in. När hon sedan märkte att jag stod kvar på samma plats, drog hon in mig genom dörren. "Det är ingen fara!" sa hon och stängde dörren.
"Vad ville du berätta?" frågade Zayn när alla satt sig tillrätta. Jag svalde hårt.
"Alltså.." började jag långsamt. Alla kollade på mig med förväntansfulla blickar. "Jag typ träffar Caroline" sa jag fort.
"Du sa vadå?" svarade Louis.
"Att jag typ träffar Caroline igen" svarade jag och svalde. Jag vände blicken mot Junie som log snett.
"Jaja, vänta lite, du ska få prata med honom" sa jag och log. Det här var ju kul. "Harry det är din kvinna som ringer, jag hoppas verkligen att bandmedlemmarna vet om detta" sa jag, och jag såg att Harry fick något skärckinjagat i blicken. "Smart kille" suckade jag.
"Caroline, jag sa att du inte skulle ringa idag. Jag kan inte prata med dig nu" sa Harry stressat. Jag hörde något mummel i telefonen. "Nej, jag är inte på en dejt. Jag kan inte säga det, Junie är här" fortsatte han. Jag himlade med ögonen åt det han sa. Jag drog ifrån luren från honom.
"Han sa att han inte kunde prata nu, vi dejtar inte. Och han älskar dig säkert, Hejdå!" sa jag och la på. Jag vände mig sedan nöjt mot Harry. "Du grabben, du har en hel del att förklara!"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Vad vill du att jag ska förklara?" frågade Harry och startade bilen. Jag suckade.
"Caroline. Caroline Flack, tjejen du kysste på en fest. Programledaren för X-Factor. Hon som nyss ringde upp dig" svarade jag tröttsamt. Harry ignorerade frågan och kollade ut på vägen. "Harry jag menar allvar, jag vill veta varför hon ringde dig. Och varför killarna inte vet om det" jag kollade vädjande på Harry och han kollade snabbt på mig och suckade.
"Okej, jag kanske träffar henne fortfarande, hon hade inga problem med åldern och bara struntade i alla hat-mejl och sånt. Hon kanske gör det för min skull?" sa Harry och vägrade möta min blick. Jag brast genast ut i skratt efter han sagt det. "Ser du? Du reagerar så, hur tror du killarna skulle reagera?" suckade Harry. Jag skrattade ännu högre.
"Ungefär likadant som jag" skrattade jag. Jag försökte lugna ner mig och fick till sist talförmågan. "Tror du att hon ignorerar det för din skull?" sa jag och blängde på honom.
"Ja, det tror jag. Jag litar på henne" sa Harry allvarligt.
"Det gör inte jag" fnös jag samtidigt som det stora leendet på mina läppar fortfarande va kvar. "Vi kan fråga dina bandmedlemmar om vad de tror, om du vill?" frågade jag och Harry skakade på huvudet.
"Aldrig. Never. Glöm det!" fick jag tillslut som svar.
"Jag tolkar det som en ja" sa jag och flinade. Harry puttade till mig och jag kollade sokyldigt tillbaka. "Harry, hon skulle kunna vara din mamma" sa jag nu med allvarlig ton.
"Jag vet" mumlade Harry som svar. "Jag vet att det kanske är skumt.."
"SKUMT? Det är äckligt! När hon var femton var inte du född. När hon var lika gammal som du är nu, var du två år. Tänk om du hade dejtat henne när du var två och hon var sjutton, hur normalt skulle det se ut?" frågade jag och himlade med ögonen. "Du måste iallafall berätta för resten av bandet, du kan inte hålla det här hemligt, inte för dom" sa jag nu lite irriterat. Borde han inte förstå att han måste berätta.
"Men vad tror du dom kommer tycka?" frågade Harry. Jag fnissade lite. Jag visste att dom inte riktigt gillade saken emellan Harry och Caroline. "Precis" svarade Harry som om han läst mina tankar.
"Men berätta, om de är dina vänner så accepterar dom det. Ifall det är det du vill" sa jag allvarligt.
"Så du accepterar det?" frågade Harry och rynkade pannan.
"Näääee, men det är för att jag inte tror att det är äkta. Det vet du" sa jag säkert och jag såg hur Harry nickade långsamt.
"Gå in och berätta! Jag kan inte, jag känner dom knappt! Jag har träffat dom en gång!" sa Junie och puttade in mig mot dörren in till min och Louis lägenhet. Jag visste fortfarande inte riktigt hur jag skulle förklara det här. Louis hade ju redan pratat med mig om att jag och Caroline helst inte skulle träffas på det sättet. "Jag kan följa med, verkligen om du vill" la Junie till sedan.
"Tack, jag behöver lite stöd" sa jag och pustade ut lite.
"Jag är alltid här för dig Harry, fast den här gången ska jag bara titta på! Plus vem säger nej till att vara i samma rum som fem ursöta killar, jag menar.. Ingen gör det!" sa Junie och knuffade mig ännu närmare ingången. Jag svalde hårt och Junie stannade upp. "Okej, jag vet att det här är svårt för dig, men det är trottsallt ditt val. Men det är väl bättre att du berättar än att de får reda på det genom tidningar eller internet?" sa hon med en lugnande ton.
"Jag vet, jag vet" sa jag och kollade ner i marken.
Efter en lång promenad uppför trapporna var vi framme vid dörren.
"Ta fram nyckeln?" sa Junie och pekade på dörren. Jag skakade på huvudet. Jag vågade inte riktigt berätta, tänk om de skulle få värsta utbrottet på mig, vad skulle jag göra då? Junie knackade på dörren och jag hörde fotsteg komma. Hur kunde jag glömma att hela bandet hade bossatt sig hemma hos mig och Louis ikväll!? Det var Louis som öppnade.
You've lost your key?
.
"Har han tappat nyckeln eller?" frågade Louis och kisade mot Junie. Hon skakade på huvudet.
"Han vågade inte öppna dörren, han ska göra en stooor grej när han kommer in" sa Junie vilket bara fick mig att bli nervösare. Tydligen syntes det också för Louis skrattade åt mig. "Förresten, jag är Junie Harrys kompis, vi har träffats någon gång tror jag" sa Junie och skakade hand med Louis.
"Ja, jag känner igen dig, kom in" sa han och Junie gick in. När hon sedan märkte att jag stod kvar på samma plats, drog hon in mig genom dörren. "Det är ingen fara!" sa hon och stängde dörren.
"Vad ville du berätta?" frågade Zayn när alla satt sig tillrätta. Jag svalde hårt.
"Alltså.." började jag långsamt. Alla kollade på mig med förväntansfulla blickar. "Jag typ träffar Caroline" sa jag fort.
"Du sa vadå?" svarade Louis.
"Att jag typ träffar Caroline igen" svarade jag och svalde. Jag vände blicken mot Junie som log snett.
2012-01-06 @ 03:54:04 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (1) Trackbacks ()

Ursäkta röran..

Ja, jag har uppdaterat lite, jag försökte ändra kommentarsfältet, vilket inte gick sådär jättebra! Men det är därför jag uppdaterat så mycket om någon undrar! :)
2012-01-05 @ 20:53:28 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Chapter 2 ~ Prank Caller

"Kom igen nu, vi åker. Innan solen gått ner helt!" sa Harry och ställde sig upp. Han räckte fram handen och jag tog tag i den och hand drog upp mig. "Kom igen nu" sa han och vinkade med mig. Jag nickde och kollade upp på honom. Harry var en bit före så jag fick springa ikapp honom. "Spring fortare segfis!" skrattade han och jag gav honom en oskyldig blick.
"Du går för fort, kan du sakna ner lite, jag vågar inte hoppa över klipporna, dom är hala!" sa jag till försvar.
"Jag jag väntar då!" suckade Harry och vände sig, i precis sama ögonblick som jag hoppade över till klippan han stod vid.
"Harry, kan du aktaaaaaaaaaaa?!" utbrast jag i farten. Harry han precis fatta vad som hände. Men då var jag redan i luften.
Jag kände hur två varma händer tog tag i mig. Harry flinade åt mig. Jag himlade lite med ögonen.
"Tack" suckade jag och rätade på mig. Harry bara skrattade.
"Jag som trodde att du var liten och smidig" skrattade Harry. Jag blängde på honom med en sur min. "Jaja, det kanske har försvunnit!"
"Men sluta, det var ju ditt fel att du gick på en gång, och att du inte flyttade på dig i rätt tid!" svarade jag surt, och fortsatte gå.
"Okej då" sa Harry lugnt. Jag smålog lite. Harry drog fram nyckeln och låste upp bilen. Han sprang först till passagerarsätet och öppnade dörren åt mig. Jag skrattade lite åt det.
"Du behövde inte" fnissade jag. Harrys ansiktsuttryck såg lekfullt ut. Tills det blev helt allvarligt igen.
"Allt för dig Miss. Meloe" sa han och jag kände hur mina kinderna hettade till. Jag klev in i bilen och Harry stängde dörren för mig. Jag hörde hur något vibrerade, jag drog upp en mobil från fickan av Harrys tröja. Det stod *Dolt Nummer* på discplayern, jag tvekade innan jag svarade.
"Hallå? Harrys telefon om du undrar vart du kommit?" svarade jag. Jag hörde andetag i andra sidan luren. "Hallå?"
"Vem är du?" hörde jag en kvinno röst säga.
"Junie? En av Harrys vänner, och du är?" fick hon som svar.
"Caroline" Jag tänkte efter. Caroline? Caroline Flack, den där X-factor programledaren som Harry haft "kärleksrykten" med. Vadå träffades de fortfarande?
"Jaha, det är du. Och vad vill du?" sa jag irriterat. Jag mådde illa av tanken att Caroline och Harry fortfarande träffades, det var ju trotsallt 15 år emellan dom.
"Får jag prata med Harry?" frågade hon nervöst. Egentligen inte.
"Varför?" svarade jag. Precis då öppnade Harry bildörren. Han spärrade upp ögonen när han såg att jag satt med hans telefon.
"Ge hit den där!" sa han irriterat. Jag skakade på huvudet. "Men jo! Ge hit den!" sa han med samma irriterande ton.
"Ta det lugnt" sa jag till Harry. "Vad vill du säga till Harry? Jag kan hälsa honom det" sa jag provocerande. Harry gav mig en vädjande blick om att han skulle få tillbaka telefon. "Glöm det Harry" svarade jag honom.
"Jag hör att han är där" sa Caroline kyligt. Jag flinade åt Harry som bara såg stressad ut.
"Jaja, vänta lite, du ska få prata med honom" sa jag och log. Det här var ju kul. "Harry det är din kvinna som ringer, jag hoppas verkligen att bandmedlemmarna vet om detta" sa jag, och jag såg att Harry fick något skärckinjagat i blicken. "Smart kille" suckade jag.
"Caroline, jag sa att du inte skulle ringa idag. Jag kan inte prata med dig nu" sa Harry stressat. Jag hörde något mummel i telefonen. "Nej, jag är inte på en dejt. Jag kan inte säga det, Junie är här" fortsatte han. Jag himlade med ögonen åt det han sa. Jag drog ifrån luren från honom.
"Han sa att han inte kunde prata nu, vi dejtar inte. Och han älskar dig säkert, Hejdå!" sa jag och la på. Jag vände mig sedan nöjt mot Harry. "Du grabben, du har en hel del att förklara!"
"Harry, det är kallt. Jag fryser" fortsatte jag och puttade till honom på axeln. Han drog av sig sin munkjacka och gav den till mig.
"Här, ta den om du fryser" sa han och flinade.
"Men då fryser ju du?" sa jag tyst. Han skakade på huvudet.
"Sluta bry dig så mycket om andra, någon gång måste du tänka på dig själv också" skrattade han. Jag fnös åt honom och drog igen dragkedjan. Jag andades in Harrys ljuvliga lukt och kunde nu slappna av, efter att ha frusit så mycket.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
"Kom igen nu, vi åker. Innan solen gått ner helt!" sa Harry och ställde sig upp. Han räckte fram handen och jag tog tag i den och hand drog upp mig. "Kom igen nu" sa han och vinkade med mig. Jag nickde och kollade upp på honom. Harry var en bit före så jag fick springa ikapp honom. "Spring fortare segfis!" skrattade han och jag gav honom en oskyldig blick.
"Du går för fort, kan du sakna ner lite, jag vågar inte hoppa över klipporna, dom är hala!" sa jag till försvar.
"Jag jag väntar då!" suckade Harry och vände sig, i precis sama ögonblick som jag hoppade över till klippan han stod vid.
"Harry, kan du aktaaaaaaaaaaa?!" utbrast jag i farten. Harry han precis fatta vad som hände. Men då var jag redan i luften.
Jag kände hur två varma händer tog tag i mig. Harry flinade åt mig. Jag himlade lite med ögonen.
"Tack" suckade jag och rätade på mig. Harry bara skrattade.
"Jag som trodde att du var liten och smidig" skrattade Harry. Jag blängde på honom med en sur min. "Jaja, det kanske har försvunnit!"
"Men sluta, det var ju ditt fel att du gick på en gång, och att du inte flyttade på dig i rätt tid!" svarade jag surt, och fortsatte gå.
"Okej då" sa Harry lugnt. Jag smålog lite. Harry drog fram nyckeln och låste upp bilen. Han sprang först till passagerarsätet och öppnade dörren åt mig. Jag skrattade lite åt det.
"Du behövde inte" fnissade jag. Harrys ansiktsuttryck såg lekfullt ut. Tills det blev helt allvarligt igen.
"Allt för dig Miss. Meloe" sa han och jag kände hur mina kinderna hettade till.
Who is it?
.
Jag klev in i bilen och Harry stängde dörren för mig. Jag hörde hur något vibrerade, jag drog upp en mobil från fickan av Harrys tröja. Det stod *Dolt Nummer* på discplayern, jag tvekade innan jag svarade.
"Hallå? Harrys telefon om du undrar vart du kommit?" svarade jag. Jag hörde andetag i andra sidan luren. "Hallå?"
"Vem är du?" hörde jag en kvinno röst säga.
"Junie? En av Harrys vänner, och du är?" fick hon som svar.
"Caroline" Jag tänkte efter. Caroline? Caroline Flack, den där X-factor programledaren som Harry haft "kärleksrykten" med. Vadå träffades de fortfarande?
"Jaha, det är du. Och vad vill du?" sa jag irriterat. Jag mådde illa av tanken att Caroline och Harry fortfarande träffades, det var ju trotsallt 15 år emellan dom.
"Får jag prata med Harry?" frågade hon nervöst. Egentligen inte.
"Varför?" svarade jag. Precis då öppnade Harry bildörren. Han spärrade upp ögonen när han såg att jag satt med hans telefon.
"Ge hit den där!" sa han irriterat. Jag skakade på huvudet. "Men jo! Ge hit den!" sa han med samma irriterande ton.
"Ta det lugnt" sa jag till Harry. "Vad vill du säga till Harry? Jag kan hälsa honom det" sa jag provocerande. Harry gav mig en vädjande blick om att han skulle få tillbaka telefon. "Glöm det Harry" svarade jag honom.
"Jag hör att han är där" sa Caroline kyligt. Jag flinade åt Harry som bara såg stressad ut.
"Jaja, vänta lite, du ska få prata med honom" sa jag och log. Det här var ju kul. "Harry det är din kvinna som ringer, jag hoppas verkligen att bandmedlemmarna vet om detta" sa jag, och jag såg att Harry fick något skärckinjagat i blicken. "Smart kille" suckade jag.
"Caroline, jag sa att du inte skulle ringa idag. Jag kan inte prata med dig nu" sa Harry stressat. Jag hörde något mummel i telefonen. "Nej, jag är inte på en dejt. Jag kan inte säga det, Junie är här" fortsatte han. Jag himlade med ögonen åt det han sa. Jag drog ifrån luren från honom.
"Han sa att han inte kunde prata nu, vi dejtar inte. Och han älskar dig säkert, Hejdå!" sa jag och la på. Jag vände mig sedan nöjt mot Harry. "Du grabben, du har en hel del att förklara!"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag är ledsen att det tog sådan tid, men jag var tvungen att göra lite sysslor :c
2012-01-05 @ 19:52:30 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (1) Trackbacks ()

Snåla inte med kommentarer!

Haha, nej. Ni får kommentera hur mycket som helst. Länka era egna bloggar. Om ni vill ha eran blogglänk på min blogg så vill jag ha min blogg på eran ;) Bara skicka en kommentar! :)
2012-01-05 @ 01:32:48 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Chapter 1 ~ Frozen

Fyra år senare (Nu tid)
"Jag har lite svårt att fatta det. Är ni kända nu?" frågade jag lite osäkert. Harry flinade lite och nickade sedan. Jag kollade ut över vattnet. Klipporna vi satt på var väldigt lena eftersom vattnet slipat dom under åren.
"Kanske. Jag menar vi har precis fått ut våran första skiva, och sen så har vi åkt runt och gjort konserter lite överallt"  sa Harry och knuffade till mig lite på axeln. Jag suckade och log lite.
"Hur kunde ni lyckas? Jag menar, ja hur lyckades ni? Det är ju ungefär en på miljonen" nästan fnös jag. Harry kollade oskyldigt tillbaka. "Det är helt otroligt, Ary är känd" sa jag sedan.
"Ary?" frågade Harry sedan. Jag skrattade.
"Det har gått för mycket tid sedan den tiden. Då jag faktiskt inte uttalade hela ditt namn utan kallade dig för Ary." sa jag och skrattade lite för mig själv. När man var liten gjorde man alltid bort sig, fast man skämdes inte för det. Ibland önskar man att man kunde stanna och förbli så.
"Och jag som trodde att du var en månad ett tag Junie" sa Harry sedan. Jag tänkte efter lite grann. Faktum är att många trodde att jag var en månad, och att folk frågade mig om jag var född i Juni, vilket jag blev sjukt irriterad på.
"Jag hoppas att du har lärt dig att jag inte är en månad" sa jag och skrattade.
"Jag har inte haft tid att tänka på om du är en månad eller inte" sa han och skrattade lite själv.
"Nej du har haft fullt upp med att göra musik och tänka på sånt dårå? För isåfall så märks det"
"Nej, jag har tänk mycket på dig"
"Varför?" svarade jag fort. Harry kollade på mig med ett lidande ansikte.
"Efter din systers död så.. Har jag tänk mycket på dig." han tystnade lite.
"Du menar din bästa kompis död? Din barndomsvän. Bara för att hon var min syster behöver inte allt som har med mig att göra vara för att hon är död" svarade jag irriterat. Så var det alltid. Folk brydde sig tydligen så enormt mycket om min syster, när hon dog började alla bli snälla mot mig. Som om de fejkade allting. Hennes vänner blev helt plötsligt mina vänner. Hennes betyg skulle jag efterträda. Det värsta av allt var alla killar, dom där killarna som hade förälskat sig i henne, började prata med mig. Folk jag inte kände gick fram och kramade mig.
"Jag menar det inte så, det vet du.." sa Harry och spände blicken i mig.
"Hur ska jag veta det? Du var min syster bästa kompis. Jag vet inte hur mycket du saknar henne? Jag kan inte tränga mig in i ditt huvud och se om du ljuger eller inte!" Jag blev så upprörd att jag ställde mig upp och nästan skrek åt honom. Harry kollade ner på marken och sparkade iväg en sten. Jag lugnade fort ner mig. Jag satte mig ner igen. "Förlåt" mumlade jag. "Jag är lite känslig, förlåt mig. Jag älskade min syster väldigt mycket jag med." Han nickade.
"Det är lugnt" sa han och klappade mig på axeln. Jag sneglade lite på honom. "Jag saknar din syster också. Många gör det". Jag suckade.
"Hur kunde vi låta Lourdes dejta honom James, han var tre år äldre än henne." suckade jag. Harry nickade henne.
"Jag förstår det inte heller, jag minns att jag sa att jag inte gillade honom. Men hon trodde bara att jag var avundsjuk" sa han tyst.
"Var du det? Jag menar, alla trodde ju att ni två var kära" sa jag som om det var uppenbart.
"Jag vet inte riktigt, när hon var för närgången kände jag att jag inte ville mer. Du vet, jag älskade henne mer som en syster. Du förstår väl?"
"Ja, jag menar självklart."
"Och sen så var det ju alltid kul att leka med dig och driva din syster till vansinne" skrattade han. Jag log åt minnerna. Jag hade alltid tyckt om Harry och ibland frågade jag honom om han ville spela något datorspel eller tv-spel med mig, eftersom jag aldrig riktigt varit flickan som lekte med dockor eller kollade på prinsessfilmer, så gillade jag tv-spel.
"Jag är glad att du är tillbaka, eller ja. Att du bor i London nu" sa jag tyst och kollade ut mot vattnet. "Jag har saknat dig" sa jag utan att ens tänka efter innan. Jag kollade osäkert på honom och han log.
"Jag har saknat dig också" svarade han. Ingen kan någonsin förstå hur mycket dom där orden betydde för mig.
Vi satt där i tystnad, jag kände hur det började bli kallt. Solen var påväg ner.
"Vi kanske borde åka tillbaka, det börjar bli sent" mumlade jag.
"Vänta, solnedgången börjar ju nu" svarade han. Jag hade gärna stannat och kollade på solnedgången med honom, men det var för kallt, jag hade för tunna kläder på mig.
"Harry, det är kallt. Jag fryser" fortsatte jag och puttade till honom på axeln. Han drog av sig sin munkjacka och gav den till mig.
"Här, ta den om du fryser" sa han och flinade.
"Men då fryser ju du?" sa jag tyst. Han skakade på huvudet.
"Sluta bry dig så mycket om andra, någon gång måste du tänka på dig själv också" skrattade han. Jag fnös åt honom och drog igen dragkedjan. Jag andades in Harrys ljuvliga lukt och kunde nu slappna av, efter att ah frusit så mycket.
Fyra år senare (Nu tid)

"Jag har lite svårt att fatta det. Är ni kända nu?" frågade jag lite osäkert. Harry flinade lite och nickade sedan. Jag kollade ut över vattnet. Klipporna vi satt på var väldigt lena eftersom vattnet slipat dom under åren.
"Kanske. Jag menar vi har precis fått ut våran första skiva, och sen så har vi åkt runt och gjort konserter lite överallt"  sa Harry och knuffade till mig lite på axeln. Jag suckade och log lite.
"Hur kunde ni lyckas? Jag menar, ja hur lyckades ni? Det är ju ungefär en på miljonen" nästan fnös jag. Harry kollade oskyldigt tillbaka. "Det är helt otroligt, Ary är känd" sa jag sedan.
"Ary?" frågade Harry sedan. Jag skrattade.
"Det har gått för mycket tid sedan den tiden. Då jag faktiskt inte uttalade hela ditt namn utan kallade dig för Ary." sa jag och skrattade lite för mig själv. När man var liten gjorde man alltid bort sig, fast man skämdes inte för det. Ibland önskar man att man kunde stanna och förbli så.
"Och jag som trodde att du var en månad ett tag Junie" sa Harry sedan. Jag tänkte efter lite grann. Faktum är att många trodde att jag var en månad, och att folk frågade mig om jag var född i Juni, vilket jag blev sjukt irriterad på.
"Jag hoppas att du har lärt dig att jag inte är en månad" sa jag och skrattade.
"Jag har inte haft tid att tänka på om du är en månad eller inte" sa han och skrattade lite själv.
"Nej du har haft fullt upp med att göra musik och tänka på sånt dårå? För isåfall så märks det"
"Nej, jag har tänk mycket på dig"
"Varför?" svarade jag fort. Harry kollade på mig med ett lidande ansikte.
"Efter din systers död så.. Har jag tänk mycket på dig." han tystnade lite.
"Du menar din bästa kompis död? Din barndomsvän. Bara för att hon var min syster behöver inte allt som har med mig att göra vara för att hon är död" svarade jag irriterat. Så var det alltid. Folk brydde sig tydligen så enormt mycket om min syster, när hon dog började alla bli snälla mot mig. Som om de fejkade allting. Hennes vänner blev helt plötsligt mina vänner. Hennes betyg skulle jag efterträda. Det värsta av allt var alla killar, dom där killarna som hade förälskat sig i henne, började prata med mig. Folk jag inte kände gick fram och kramade mig.
"Jag menar det inte så, det vet du.." sa Harry och spände blicken i mig.
"Hur ska jag veta det? Du var min syster bästa kompis. Jag vet inte hur mycket du saknar henne? Jag kan inte tränga mig in i ditt huvud och se om du ljuger eller inte!" Jag blev så upprörd att jag ställde mig upp och nästan skrek åt honom. Harry kollade ner på marken och sparkade iväg en sten. Jag lugnade fort ner mig. Jag satte mig ner igen. "Förlåt" mumlade jag. "Jag är lite känslig, förlåt mig. Jag älskade min syster väldigt mycket jag med." Han nickade.
"Det är lugnt" sa han och klappade mig på axeln. Jag sneglade lite på honom. "Jag saknar din syster också. Många gör det". Jag suckade.
"Hur kunde vi låta Lourdes dejta honom James, han var tre år äldre än henne." suckade jag. Harry nickade henne.
"Jag förstår det inte heller, jag minns att jag sa att jag inte gillade honom. Men hon trodde bara att jag var avundsjuk" sa han tyst.
"Var du det? Jag menar, alla trodde ju att ni två var kära" sa jag som om det var uppenbart.
"Jag vet inte riktigt, när hon var för närgången kände jag att jag inte ville mer. Du vet, jag älskade henne mer som en syster. Du förstår väl?"
"Ja, jag menar självklart."
"Och sen så var det ju alltid kul att leka med dig och driva din syster till vansinne" skrattade han. Jag log åt minnerna. Jag hade alltid tyckt om Harry och ibland frågade jag honom om han ville spela något datorspel eller tv-spel med mig, eftersom jag aldrig riktigt varit flickan som lekte med dockor eller kollade på prinsessfilmer, så gillade jag tv-spel.
"Jag är glad att du är tillbaka, eller ja. Att du bor i London nu" sa jag tyst och kollade ut mot vattnet. "Jag har saknat dig" sa jag utan att ens tänka efter innan. Jag kollade osäkert på honom och han log.
"Jag har saknat dig också" svarade han. Ingen kan någonsin förstå hur mycket dom där orden betydde för mig.
Vi satt där i tystnad, jag kände hur det började bli kallt. Solen var påväg ner.
"Vi kanske borde åka tillbaka, det börjar bli sent" mumlade jag.
"Vänta, solnedgången börjar ju nu" svarade han. Jag hade gärna stannat och kollade på solnedgången med honom, men det var för kallt, jag hade för tunna kläder på mig.
"Harry, det är kallt. Jag fryser" fortsatte jag och puttade till honom på axeln. Han drog av sig sin munkjacka och gav den till mig.
"Här, ta den om du fryser" sa han och flinade.
"Men då fryser ju du?" sa jag tyst. Han skakade på huvudet.
"Sluta bry dig så mycket om andra, någon gång måste du tänka på dig själv också" skrattade han. Jag fnös åt honom och drog igen dragkedjan. Jag andades in Harrys ljuvliga lukt och kunde nu slappna av, efter att ah frusit så mycket.
2012-01-04 @ 22:41:27 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (3) Trackbacks ()

My Way To One Direction ~ Prolog

Fyra år tidigare

~

”Mamma! Vart är min telefon?! Hallå?” ropade jag in mot köket. ”Jag har letat i evigheter den är ingenstans.” sa jag irriterat när jag väl kom in i köket.

”Du laddade ju den igår kväll?” muttrade mamma, för ja, det var inte första gången telefonen försvann.  Jag suckade och rev ut en av kökslådorna. ”Lånade du inte ut den till Lourdes igår? Hon skulle väl spela något spel av nåt slag” svarade mamma sedan. Jag vände mig om och kollade på mamma samtidigt som jag pekade på henne.

”Ja, det gjorde hon. Men hon lämnade inte tillbaka den. Åh! Jag ringer henne”. Jag sprang ut i hallen och tog hemtelefonen. Jag suckade samtidigt som jag knappade in varje siffra. Sedan tröck jag på ring. En signal gick, två signaler gick, tre, fyra..

Jag provar att ringa min telefon. Jag knappade stressat in siffrorna.

”Hej, du har kommit till Junies telefonsvarare, lämna ett meddelande. Tack!”

”Lourdes? Vart är du? Ring när du hör detta!” jag la på luren. Var hon tvungen att inte svara.

Jag gick in till köket igen och tog ett äpple, gick till kranen och sköljde det.

”Vad sa hon?” avbröt mamma mig i mitt tysta sköljande. Jag kollade fort på henne.

”Öh..  Hon har stängt av min telefon och hon svarar inte på hennes..” mumlade jag. Mammas blick blev orolig. ”Vad är det?” frågade jag oroligt.

”Jag ringde henne för fyra timmar sedan och hon svarar inte, hon brukar alltid svara när hon är med Harry för han svarar alltid åt henne” sa mamma nu med en orolig ton.

”Vad menar du? Är hon inte hos Harry?” frågade jag fundersamt. Mamma nickade. ”Vad menar du med det?!”

”Hon sa att hon skulle till Harry” svarade mamma sedan. Jag suckade.

”Jag ringer hem till honom” mumlade jag och gick återigen till hallen för att ringa.

”Ja Hallå?”

”Hej Gemma! Är Harry eller Lourdes där?” frågade jag.

”Jaha, hej Junie, ja Harry är här men inte Lourdes, vill du prata med honom?” frågade hon.

”Ja. Tack.” sa jag och jag hörde hur hon gav bort luren.

”Aa det är Harry, vem är det?” frågade Harry förvirrat.

”Junie. Vet du vart Lourdes är?” jag hörde hur han andades men jag hörde inget svar. ”Hallå? Vet du?” fortsatte jag, och började bli lite irriterad. Jag hörde att han mumlade något om att han visste vart hon var men han sa inget tydligt. ”SVARA!” skrek jag i luren.

”Ja, ja ta det lugnt. James tog med henne till någon fest. Hos hon, Crystal” sa Harry, nu med normal ton.

”Är inte hon typ 16?” frågade jag och rynkade pannan, inte för att han direkt skulle se mig men.

”Jo?” svarade Harry nu lite uttråkad. ”Vadårå?”

”Varför är inte du där för?” frågade jag misstänksamt. ”Lourdes bjuder alltid med dig till allting! Varför följde inte du med? Jag är faktiskt inte dum bara för att jag är tolv år..” suckade jag.

”förattdeskullehaalkoholpåfesten” mumlade Harry fort. ”Och jag vet att du är en smart tolvåring”

”Du sa vad?! Ska det vara alkohol på festen? Hon är tretton!” utbrast jag. ”Ge mig hennes adress! Jag ska vara den där jobbiga lillasystern nu! Ge mig den!” skrek jag i luren.

”Adressen till hennes lillebror Jake kan du väl, han går i din klass.. För jag ville inte veta adressen.” Jag suckade högt.

”Jaha, hejdå. Vi åker dit, hänger du med?” frågade jag nu.

”Mm vi ses, hejdå”  Jag la på luren.

”Mamma, vi ska åka nu!” ropade jag till mamma och hon kom inspringandes i hallen.

 

”Här är det” sa Harry och pekade in mot en storfolkmassa som stod samlade. Även en polisbil? Är det en polisbil?! Mamma stannade bilen och jag sprang ut till folkmassan. Jag knuffade fram mig och jag såg att Harry gjorde samma sak. Det var då jag såg det. Min syster låg där, på vägen. Livlös enligt mig. Harry sprang fram till henne ruskade om henne.

”Lourdes! Lourdes vakna! Lourdes!” hörde jag honom skrika. En polis gick fram till honom och la handen på hans axel.

”En ambulans är påväg” sa polismannen. Jag sprang fram till Harry och polisen.

”Vad är det som har hänt?” utbrast jag och tog tag i polismannens arm.

”Flickan snubblade över vägen och precis då kom en bil” sa polisen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna. Jag var i hopp om att hon skulle överleva, men hon såg riktigt livlös ut.

”Är hon död?” frågade jag tyst. Det var då Harry ställde sig bredvid mig och kollade på poliskonstapeln.

”Vi vet inte.” svarade han. Jag kollade mig runt omkring. Jag kollade igenom folkmassan och såg James. Han kollade på allt det som hände. Han såg riktigt förvirrad och full ut.

”Hon är död, tror du inte att jag förstår det? Jag är hennes syster jag borde få veta om hon är död eller inte!” fräste jag. När jag såg hur polisen reagerade på vad jag sa förstod jag att hon var död. Gråten hade sprungit ifatt mig nu. Jag grät. Harry drog in mig i en kram.

”Jag skulle följt med hit eller hur?” suckade Harry.

”Nej, du var smart nog att inte gå hit. Det var inte hon” jag grät samtidigt som jag sa det. Jag kände hur en hand rörde min axel och jag såg att det var James.

”Rör mig inte! Säg inget, tyck inte synd om mig. Du drog in min syster i allt det här! Det är dig det är synd om!” fräste jag åt honom. ”Stick härifrån!”

____________________________________________________________________________________

 

Ja det var mitt första inlägg :) Notera att det står fyra år tidigare.

2012-01-04 @ 18:17:55 Permalink My Way To One Direction Kommentarer (2) Trackbacks ()

In progress..

Jag håller typ på och fixa här! Om någon här är duktig på designer eller html-koder till bloggen överhuvudtaget så snälla mejla mig, så jag hinner på ordning på bloggen! Mejla till [email protected]
Tack på förhand! ♥
/Clara
2012-01-03 @ 23:03:40 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0