Harrys

Är det meningen att det är idag jag blir gammal. Eller ett år äldre. 18 år. Det känns ju bra att fylla 18, med ett brustet hjärta. Jag låter som en gammal författare, men det är precis så jag beskriver det. Brustet och brustet förresten. Niall sa att Junie skulle komma ikväll. Det är för bra för att vara sant. Jag längtar verkligen efter att få se henne. Jag vet att hon säger att hon bara vill vara vänner, men jag blir ändå glad över att se henne. Fast det är lite jobbigt att hon inte verkar älska mig lika mycket som jag älskar henne. Klockan var runt åtta nu, festen hade börjat. Junie var inte där. Jag sitter här och tänker på de värsta tankarna jag skulle kunna komma på, på min egen födelsedags fest. Patetisk Harry, det är vad du är just nu.

"Harry! Come here? You wanna dance?" frågade en bekant röst. Carolines.

"I'm not sure.." mumlade jag till svar.

"Well, come on! You're eighteen you have to dance" hon drog i min arm och började dansa. Jag följde nästan med i rörelserna och kollade på klockan samtidigt. Hon kanske bara är lite sen.

Timmarna gick. Jag blåste ut ljusen på tårtan, log. Visade att jag hade kul. Tills klockan slog tolv. Jag slog mig ner på en stol. De flesta sa att klockan tolv det var då festen började. Men för min del, så var det där den slutade. Jag lutade mig mot ryggstödet och kollade ner i golvet. Hon kommer inte. Hon vill inte komma. Hon struntar  i det! Jag ställde mig upp för att gå hemmåt.

"Niall, I'm going home!" ropade jag åt honom och han skakade på huvudet.

"No, no you can't! It is your birthday!"

"This place don't close either way, so I can leave" svarade jag surt.

"Harry, go home if you want to" sa Louis och log hemlighetsfullt. Faktum är att jag egentligen inte orkade undra varför. Niall gav Louis en arg blick och mumlade "Are you stupid?" till honom. Jag gick ut från klubben och drog jackan om mig. Det var kallt ute, det snöade för fullt. Snön täckte gatorna och där gick jag Harry Styles helt forever alone. På min födelsedag.

Jag var 10 meter ifrån lägenheten nu. Jag såg någonting röra sig. Det satt en person på trappan. Jag gick långsammare för att kunna granska vem det var. Sedan såg jag, det var Junie.

"Iceland had problems with their vulcano again.. I think. I mean, I'm sorry I am late.." sa hon och gick emot mig. Hon ställde sig rätt framför mig och smekte mig på kinden. "You are a very big piece in my life Harry"

Är det meningen att det är idag jag blir gammal. Eller ett år äldre. 18 år. Det känns ju bra att fylla 18, med ett brustet hjärta. Jag låter som en gammal författare, men det är precis så jag beskriver det. Brustet och brustet förresten. Niall sa att Junie skulle komma ikväll. Det är för bra för att vara sant. Jag längtar verkligen efter att få se henne. Jag vet att hon säger att hon bara vill vara vänner, men jag blir ändå glad över att se henne. Fast det är lite jobbigt att hon inte verkar älska mig lika mycket som jag älskar henne. Klockan var runt åtta nu, festen hade börjat. Junie var inte där. Jag sitter här och tänker på de värsta tankarna jag skulle kunna komma på, på min egen födelsedags fest. Patetisk Harry, det är vad du är just nu.

"Harry! Come here? You wanna dance?" frågade en bekant röst. Carolines.

"I'm not sure.." mumlade jag till svar.

"Well, come on! You're eighteen you have to dance" hon drog i min arm och började dansa. Jag följde nästan med i rörelserna och kollade på klockan samtidigt. Hon kanske bara är lite sen.

Timmarna gick. Jag blåste ut ljusen på tårtan, log. Visade att jag hade kul. Tills klockan slog tolv. Jag slog mig ner på en stol. De flesta sa att klockan tolv det var då festen började. Men för min del, så var det där den slutade. Jag lutade mig mot ryggstödet och kollade ner i golvet. Hon kommer inte. Hon vill inte komma. Hon struntar  i det! Jag ställde mig upp för att gå hemmåt.

"Niall, I'm going home!" ropade jag åt honom och han skakade på huvudet.

"No, no you can't! It is your birthday!"

"This place don't close either way, so I can leave" svarade jag surt.

"Harry, go home if you want to" sa Louis och log hemlighetsfullt. Faktum är att jag egentligen inte orkade undra varför. Niall gav Louis en arg blick och mumlade "Are you stupid?" till honom. Jag gick ut från klubben och drog jackan om mig. Det var kallt ute, det snöade för fullt. Snön täckte gatorna och där gick jag Harry Styles helt forever alone. På min födelsedag.

Jag var 10 meter ifrån lägenheten nu. Jag såg någonting röra sig. Det satt en person på trappan. Jag gick långsammare för att kunna granska vem det var. Sedan såg jag, det var Junie.

"Iceland had problems with their vulcano again.. I think. I mean, I'm sorry I am late.." sa hon och gick emot mig. Hon ställde sig rätt framför mig och smekte mig på kinden. "You are a very big piece in my life Harry"

{En och en halv månad senare } (Efter Jul)

Den senaste månaden har flytit på. Jag har spelat med i att vara Joels flickvän. Jättekul, nästan jättekul. Nej inte alls kul.

Jag kände hur telefonen vibrerade i fickan och jag drog fort upp den.

"Junie!" jag kände igen Nialls röst.

"Ja?" frågade jag och kunde inte undgå att le.

"Harry fyller år nästa vecka! Du måste komma, han bryter ihop annars" jag fnös.

"Men eller hur." mumlade jag.

"Men jag menar det. Han säger att det enda sättet för honom att komma ut ur lägenheten är att du kommer till honom, det spelar ingen roll när eller hur länge ni ses. Och ja, födesedagsfesten kan väl du tycka är kul också!"

"Jag vet inte.. Jag har svårt att träffa Louis och Harry" mumlade jag i telefonen.

"Louis är inte arg på dig, han accepterar hur du känner och allt det där! Harry borde inte behöva gråta på sin födelsedag" sa Niall hysteriskt i luren.

"Jag fyller år dagen innan vet du väl?" frågade jag och Niall blev tyst.

"Var de det Harry sa i alla tårarna. Han sa något i stil med 'Ho ho hon komm kommer int inte till mi min föd födelsedag för för för hon fy fyller å å år då me med' och ja han trodde inte det"

"Men jättekul Niall, som om han grät så mycket för mig!" sa jag och jag hörde Niall sucka.

"Harry ska du sitta där hela livet och bara gråta som en tjej!" hörde jag Louis röst ropa i bakgrunden.

"Jag har bokat dina biljetter dom kommer via e-mail, skriv ut dom så kan du åka! Kommer du?"

"Jag tror det" mumlade jag.

"Vad är det du tror?" frågade Joel som kommit till dörröppningen. Han gick fram och pussade mig i pannan.

"Kan du sluta?" mumlade jag och han kollade frågande på mig.

"Vadå?"

"Vi är inte tillsammans. Det enda jag ser i dig är Harry, varje gång du kysser mig ser jag Harrys ansikte!" utbrast jag helt plötsligt. Jag måste ha fått i mig något eller något sånt, jag har aldrig varit så hysterisk och på förrut.

"Vad menar du med det? Jag menar du kysste ju mig, det var ditt eget val"

"Jag vet! För att läka mina sår antar jag" svarade jag.

"Vilka sår"

"Mina Harry sår"

"Harry vem?" frågade han.

"Potter" svarade jag surt.

"Är det han som Lourdes kände?" frågade han sedan och jag nickade.

"Åh"

"Du betyder mycket för mig, men jag gillar inte dig på det sättet."

"Men jag tycker om dig på det sättet." svarade han.

"Nej det gör du inte, du lurar bara dig själv" svarade jag och fingrade på min telefon.

"Du skämtar va? Den här månaden har varit hur mysig som helst, och du står och säger att allt varit en lögn?" sa han ilsket.

"Typ, ja"

"Men vafan Junie!" skrek han och sprang ut. Det var ju lätt. Han hatar mig.

Den senaste månaden har flytit på. Jag har spelat med i att vara Joels flickvän. Jättekul, nästan jättekul. Nej inte alls kul.

Jag kände hur telefonen vibrerade i fickan och jag drog fort upp den.

"Junie!" jag kände igen Nialls röst.

"Ja?" frågade jag och kunde inte undgå att le.

"Harry fyller år nästa vecka! Du måste komma, han bryter ihop annars" jag fnös.

"Men eller hur." mumlade jag.

"Men jag menar det. Han säger att det enda sättet för honom att komma ut ur lägenheten är att du kommer till honom, det spelar ingen roll när eller hur länge ni ses. Och ja, födesedagsfesten kan väl du tycka är kul också!"

"Jag vet inte.. Jag har svårt att träffa Louis och Harry" mumlade jag i telefonen.

"Louis är inte arg på dig, han accepterar hur du känner och allt det där! Harry borde inte behöva gråta på sin födelsedag" sa Niall hysteriskt i luren.

"Jag fyller år dagen innan vet du väl?" frågade jag och Niall blev tyst.

"Var de det Harry sa i alla tårarna. Han sa något i stil med 'Ho ho hon komm kommer int inte till mi min föd födelsedag för för för hon fy fyller å å år då me med' och ja han trodde inte det"

"Men jättekul Niall, som om han grät så mycket för mig!" sa jag och jag hörde Niall sucka.

"Harry ska du sitta där hela livet och bara gråta som en tjej!" hörde jag Louis röst ropa i bakgrunden.

"Jag har bokat dina biljetter dom kommer via e-mail, skriv ut dom så kan du åka! Kommer du?"

"Jag tror det" mumlade jag.

"Vad är det du tror?" frågade Joel som kommit till dörröppningen. Han gick fram och pussade mig i pannan.

"Kan du sluta?" mumlade jag och han kollade frågande på mig.

"Vadå?"

"Vi är inte tillsammans. Det enda jag ser i dig är Harry, varje gång du kysser mig ser jag Harrys ansikte!" utbrast jag helt plötsligt. Jag måste ha fått i mig något eller något sånt, jag har aldrig varit så hysterisk och på förrut.

"Vad menar du med det? Jag menar du kysste ju mig, det var ditt eget val"

"Jag vet! För att läka mina sår antar jag" svarade jag.

"Vilka sår"

"Mina Harry sår"

"Harry vem?" frågade han.

"Potter" svarade jag surt.

"Är det han som Lourdes kände?" frågade han sedan och jag nickade.

"Åh"

"Du betyder mycket för mig, men jag gillar inte dig på det sättet."

"Men jag tycker om dig på det sättet." svarade han.

"Nej det gör du inte, du lurar bara dig själv" svarade jag och fingrade på min telefon.

"Du skämtar va? Den här månaden har varit hur mysig som helst, och du står och säger att allt varit en lögn?" sa han ilsket.

"Typ, ja"

"Men vafan Junie!" skrek han och sprang ut. Det var ju lätt. Han hatar mig.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

"Sure" jag la på. Vem fan var han?!

__________________________________________________________

Junies

"Mamma!" ropade jag.

"Ja?"

"Vart är du någonstans?" frågade jag och sprang uppför trappan.

"Här! I köket" svarade hon och jag märkte att jag var tvungen att gå ner igen.

"Vem hade ringt sa du?" frågade jag när jag äntligen hittat henne.

"Harry hade ringt, han frågade vart du var och bad dig ringa upp honom.." sa hon och jag nickade.

"Visst, kan jag få telefonen?" frågade jag och pekade på hemtelefonen till mormor och morfar. Mamma tog upp den och gav den till mig. Jag slog långsamt in numret. Jag gick därifrån jag kan itne stå och prata med honom när mamma står där.

"Hello? Harry?" frågade jag och jag hörde en lätt suck.

"God, I thought you were kidnapped or something!" Jag rynkade pannan.

"What?" frågade jag. "You talking about Joel?"

"Yes, weird guy"

"You talking about a guy that have known me since I was born?" frågade jag.

"Maybe, I don't know. When are you coming back to England?" han bytte självklart samtalsämne.

"After the break I think. Why?"

"I just miss you" han tysnade.

"Yeah, miss you too" svarade jag.

"That means that we are back together?"

"What do you mean with 'back together' we have never been together" svarade jag.

"You know, I told you how I feeld, and I know you heard what I said at the hospital and.." försökte han.

"Harry, please don't make it more complicated than it already is. I'm stil angry at you, after everything!" sa jag och tog ett djupt andetag. "And I'm not ready to have a relationship with you" Det blev tyst i luren. "Harry please! Just get over it!"

"Okay, if you hate me that much."

"I don't hate you!"

"Bye" Han la på. Självklart. Jag slog mig ner i sängen och blundade hårt. Gråt inte, det är inget att gråta över.

"Junie? Du glömde din telefon.." Joel kom in i rummet. "Har du gråtit?" frågade han och jag svalde och skakade på huvudet. Jag granskade honom och erkände för mig själv att han såg riktigt bra ut. Joel satte sig i sängen bredvid mig. "Du vet att jag alltid är på din sida även om du gör någonting riktigt riktigt dumt! Som du hade gjort för tre år sen.."

"Tyst!" han skrattade. "Jag vet att du alltid är på min sida" sa jag och boxade till honom på axeln. "Jag har inte varit här på tre år heller" mumlade jag och han nickade. "Har jag berättat för dig att du blivit snygg på dom här tre åren?" frågade jag och hans kinder blev röda.

"Okej.." Jag nickade.

"Har du någon flickvän då?" frågade jag och han skakde ledsamt på huvudet.

"Julia gjorde slut med mig för ett tag sedan"

"Julia? Den blonda tjejen?" frågade jag och han nickade.

"Varför gjorde hon det?" frågade jag.

"Hon trodde att jag var kär i dig" sa han och himlade med ögonen.

"Är du det?" frågade jag och skrattade.

"Jag var, jag vet inte längre, jag menar jag har inte träffat dig på evigeter"

"Sure" jag la på. Vem fan var han?!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

"Mamma!" ropade jag.

"Ja?"

"Vart är du någonstans?" frågade jag och sprang uppför trappan.

"Här! I köket" svarade hon och jag märkte att jag var tvungen att gå ner igen.

"Vem hade ringt sa du?" frågade jag när jag äntligen hittat henne.

"Harry hade ringt, han frågade vart du var och bad dig ringa upp honom.." sa hon och jag nickade.

"Visst, kan jag få telefonen?" frågade jag och pekade på hemtelefonen till mormor och morfar. Mamma tog upp den och gav den till mig. Jag slog långsamt in numret. Jag gick därifrån jag kan itne stå och prata med honom när mamma står där.

"Hello? Harry?" frågade jag och jag hörde en lätt suck.

"God, I thought you were kidnapped or something!" Jag rynkade pannan.

"What?" frågade jag. "You talking about Joel?"

"Yes, weird guy"

"You talking about a guy that have known me since I was born?" frågade jag.

"Maybe, I don't know. When are you coming back to England?" han bytte självklart samtalsämne.

"After the break I think. Why?"

"I just miss you" han tysnade.

"Yeah, miss you too" svarade jag.

"That means that we are back together?"

"What do you mean with 'back together' we have never been together" svarade jag.

"You know, I told you how I feeld, and I know you heard what I said at the hospital and.." försökte han.

"Harry, please don't make it more complicated than it already is. I'm stil angry at you, after everything!" sa jag och tog ett djupt andetag. "And I'm not ready to have a relationship with you" Det blev tyst i luren. "Harry please! Just get over it!"

"Okay, if you hate me that much."

"I don't hate you!"

"Bye" Han la på. Självklart. Jag slog mig ner i sängen och blundade hårt. Gråt inte, det är inget att gråta över.

"Junie? Du glömde din telefon.." Joel kom in i rummet. "Har du gråtit?" frågade han och jag svalde och skakade på huvudet. Jag granskade honom och erkände för mig själv att han såg riktigt bra ut. Joel satte sig i sängen bredvid mig. "Du vet att jag alltid är på din sida även om du gör någonting riktigt riktigt dumt! Som du hade gjort för tre år sen.."

"Tyst!" han skrattade. "Jag vet att du alltid är på min sida" sa jag och boxade till honom på axeln. "Jag har inte varit här på tre år heller" mumlade jag och han nickade. "Har jag berättat för dig att du blivit snygg på dom här tre åren?" frågade jag och hans kinder blev röda.

"Okej.." Jag nickade.

"Har du någon flickvän då?" frågade jag och han skakde ledsamt på huvudet.

"Julia gjorde slut med mig för ett tag sedan"

"Julia? Den blonda tjejen?" frågade jag och han nickade.

"Varför gjorde hon det?" frågade jag.

"Hon trodde att jag var kär i dig" sa han och himlade med ögonen.

"Är du det?" frågade jag och skrattade.

"Jag var, jag vet inte längre, jag menar jag har inte träffat dig på evigeter"

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag stannade upp. Jag drog upp en tjock gren. Jag kände att den var riktigt tung. Kan grenar väga så mycket. Jag gick fram till granen. Den som pratade alltså. Jag tog tag i grenen med båda händerna och svingade runt den.

"Aj!" jag hörde ett prassel i löven. En duns. Prassel igen. Jag kollade försiktigt. Det låg en kille där på marken. Jag hade alltså lyckats få ner honom.. Grymt! Ja fixade det.. Jag visste ju att jag var stark.  "Jag är ingen seriemördare direkt!" sa killen sedan. Jag såg hur hans näsa blödde.

"Oj då" fick jag chockat ut. Han skakade på huvudet.

"Minns du mig inte? Joel. Minns du mig?" sa han sedan. Joel? Joel.. JOEL!?

"Men gud är det du förlåt.." sa jag och började rodna. Han nickade.

"Mhm"

"Du skrämde skiten ur mig!" utbrast jag sedan.

"Och du fick mitt blod ur mig!" sa han sedan men jag hörde skrattet i hans röst.

"Skyll inte på mig, det var du som sa 'Jag har väntat på dig' det är sjukt läskigt" han skrattade lite. "Men gu förlåt, du blöder ganska rejält." Han skakade på huvudet.

"Det är lugnt" Jag skakade på huvudet. Jag slet loss en bit från min kofta och tryckte den mot hans näsa.

"Här" sa jag lite försiktigt och han tog tag i koftan, eller koft stycket.

"Tack" mumlade han och jag smålog. "Såå, du hänger med one direction killarna nu" jag himlade med ögonen.

"Ja, och det blev ju lyckat" mumlade jag och grävde i fickorna efter telefonen. Jag fick efter ett tag upp den och såg på discplayern att Harry hade ringt en gång. Jag släckte skärmen och återgick till samtalet. "Hur är det med dig då?"

"Bra. Lite trögt bara, du vet här ute på landet" svarade han och jag nickade.

"Jag tycker att det är skönt här, det är lugnt, ingenting händer liksom"

"Jo, du verkar ju ganska van med storstads livet eftersom du trodde att så fort en person kom så ska du slå honom på käften!"

"Men sluta!" sa jag och skrattade. "Hur är det med resten av familjen, din familj alltså"

"Bra, det är svårt i skolan för brorsan, med dyslexin och allt. Men vi gör så gott vi kan" Jag nickade. Dyslexin, just jag, hade glömt den. Jag hade hjälp Ted (Joels lillebror) mycket med engelskan när han gick i skolan, det gick faktiskt rätt bra.

"Jag måste nog gå tillbaka, det börjar bli sent" Joel nickade och jag ställde mig upp. "Hejdå" sa jag och gick.

Jag ringde upp en gång till. En ton, två toner, tre..

"Hallå?" vem var det?

"Hello?" frågade jag och killen på andra sidan luren harklade sig.

"Oh, I didn't know you were talking English" svarade han snabbt.

"Who are you?" frågade jag.

"Joel, Junie is a friend of mine" svarade han.

"Why do you have er phone?"

"Cause she forgot it here, I'm going to give it to her as soon as possible" svarade han och jag nickade. Men han ser ju inte att jag nickar heller.

"Okay, can you ask her to call me? I'm Harry by the way" svarade jag.

"Sure" jag la på. Vem fan var han?!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

~4 veckor senare~

Jag pustade ut, alla väskor var uppackade igen. Jag hade haft en svår vecka för ett tag sedan. Hur jag långsamt att strukit handen över Harrys kind och sedan sa 'Hejdå, jag vet att vi ses snart, och då kommer allt vara som det ska vara, som det borde vara', innan jag gick på flygplanet. Mer klarade jag inte av att säga, för känslorna blandades. Jag minns hur jag svagt nickade och gick. Hur hans blick gled över mig en sista gång.

Tillbaka till verkligheten. Jag hade pratat med mamma och pappa om det där med hjärtsjukdomen, och konstigt nog förlät jag dom på en gång. Jag hade blivit arg, eller som morfar sa, rena raseri utbrottet. Jag tyckte inte att jag varit så arg. Jag drog på mig mina converse och sprang ut. Det var så länge sedan jag var i Sverige. Jag gick långsamt längs stigen, in i skogen, det var fortfarande ljust ute så det var ingen fara. Jag gick längre in och slog mig ner på en sten. Inte vilken sten som helst. En sten som jag gömde en så kallad "dagbok". Det var tur att snön inte hunnit komma än. Ja letade under stenen efter plastpåsen och kände det plastiga mellan pekfingret och tummen. Jag drog upp den. Jag öppnade en sida som jag senast skrev i. Jag pratade om att jag hade fått bra julklappar i år. Jag vet inte varför, men just nu hade jag en hel del att skriva.

"Hejsan boken, det var länge sedan vi sågs nu. Men det känns bra att se dig igen. Jag kan prata ut med dig vet du. Ja, jag har träffat på Harry, nu när han är känd. Och allt blev bara så komplicerat efter det, jag har alltid tyckt om honom, väldigt mycket menar jag. Men sedan börjate jag tycka detsamma om Louis, och helt plötsligt kommer Harry upp med att an känner samma sak. Inget blev som set skulle bli" där avbröts jag av fotsteg. Jag stängde fort boken och tryckte in den under stenen.

"Hallå?" frågade jag skamset. Jag kollade mig omkring. Nu såg jag en skugga. "Är det någon där?"

"Jag visste inte att du fortfarande kommer ihåg det svenska språket" sa en mansröst. Jag snodde runt. Skuggan kom närmare. Och jag kände hur en skvätt av rädsla kom fram.

"Vem är det?"

"Du vet vem jag är!" sa rösten igen. Och jag såg att skuggan stannade. Mitt hjärta bultade hur fort som helst nu.

"Vem är det?" frågade jag igen.

"Junie Meloe. Jag har väntat på dig"

~4 veckor senare~

Jag pustade ut, alla väskor var uppackade igen. Jag hade haft en svår vecka för ett tag sedan. Hur jag långsamt att strukit handen över Harrys kind och sedan sa 'Hejdå, jag vet att vi ses snart, och då kommer allt vara som det ska vara, som det borde vara', innan jag gick på flygplanet. Mer klarade jag inte av att säga, för känslorna blandades. Jag minns hur jag svagt nickade och gick. Hur hans blick gled över mig en sista gång.

Tillbaka till verkligheten. Jag hade pratat med mamma och pappa om det där med hjärtsjukdomen, och konstigt nog förlät jag dom på en gång. Jag hade blivit arg, eller som morfar sa, rena raseri utbrottet. Jag tyckte inte att jag varit så arg. Jag drog på mig mina converse och sprang ut. Det var så länge sedan jag var i Sverige. Jag gick långsamt längs stigen, in i skogen, det var fortfarande ljust ute så det var ingen fara. Jag gick längre in och slog mig ner på en sten. Inte vilken sten som helst. En sten som jag gömde en så kallad "dagbok". Det var tur att snön inte hunnit komma än. Ja letade under stenen efter plastpåsen och kände det plastiga mellan pekfingret och tummen. Jag drog upp den. Jag öppnade en sida som jag senast skrev i. Jag pratade om att jag hade fått bra julklappar i år. Jag vet inte varför, men just nu hade jag en hel del att skriva.

"Hejsan boken, det var länge sedan vi sågs nu. Men det känns bra att se dig igen. Jag kan prata ut med dig vet du. Ja, jag har träffat på Harry, nu när han är känd. Och allt blev bara så komplicerat efter det, jag har alltid tyckt om honom, väldigt mycket menar jag. Men sedan börjate jag tycka detsamma om Louis, och helt plötsligt kommer Harry upp med att an känner samma sak. Inget blev som set skulle bli" där avbröts jag av fotsteg. Jag stängde fort boken och tryckte in den under stenen.

"Hallå?" frågade jag skamset. Jag kollade mig omkring. Nu såg jag en skugga. "Är det någon där?"

"Jag visste inte att du fortfarande kommer ihåg det svenska språket" sa en mansröst. Jag snodde runt. Skuggan kom närmare. Och jag kände hur en skvätt av rädsla kom fram.

"Vem är det?"

"Du vet vem jag är!" sa rösten igen. Och jag såg att skuggan stannade. Mitt hjärta bultade hur fort som helst nu.

"Vem är det?" frågade jag igen.

"Junie Meloe. Jag har väntat på dig"